Det kom ett annorlunda mejl...

... och jag blev förvånad, men också väldigt glad. För ett sådant här mejl har jag inte fått tidigare, men vad härligt att höra av en mamma vars söner har diagnoser - som inte känner igen sig alls när hon läst min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". 

Jag som till och med försökt få tag på föräldrar till barn med npf-diagnoser som inte upplever några större svårigheter i kontakten med skolan utan att lyckas med det fick detta mejl skickat till mig igår. Trevligt och hoppfullt, tycker jag.


Hey

Jag är mamma till två killar 6 och 8 år som båda har diagnosen ADD!

Jag har läst din bok - och ärligt talat mår jag riktig SKIT efter att ha läst den!

För jag känner inte alls igen mig - min äldsta son går i skolan, han har haft sin diagnos i lite mer än ett år och han får bra hjälp i skolan, går i en klass med 20 barn varav fyra har diagnoser så de har en egen resursperson. Han går i matteklubb som är en liten grupp för barn med matteproblem.

Det går bra för honom, han läser bra, skriver allt bättre men matten är problematisk. Socialt upplever vi inga större problem mer än att han är extra känslig och lite lätt retad!

6-åringen går på dagis än och där funkar det bra.

Jag blir bestört och väldigt ledsen att läsa berättelserna i din bok eftersom dom är så otroligt negativa. Det verkar ju vara självmordsförsök, missbruk, splittrade familjer och utanförskap på var och varannan sida. Är det verkligen ett representativt urval av familjer du intervjuat? känns mer som sådana som har ett jättebehov av att prata av sig eftersom livet är så jobbigt!

Missförstå mig rätt - jag är oerhört glad att sådana som du finns. ADD behöver verkligen uppmärksammats mer eftersom det hela tiden faller in under ADHD. Men jag är chockad att ADD kan ha sådana konsekvenser som din bok visar!

Och jag tror och hoppas verkligen att mina killar inte kommer få dom problem som merparten har i din bok!

Vänliga hälsningar

XX