Reinfeldt och du är ganska lika - egentligen
Så gott som varje dag träffar jag människor som jag pratar npf-frågor med. Jag berättar om människors erfarenheter av hur det är att leva med eller bredvid npf, hur man så ofta misslyckas, blir missbedömd och utanför gemenskapen. Jag berättar om människorna jag intervjuade till min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" och så ibland, inte så ofta numera, berättar jag om min familjs erfarenhet av att ständigt misslyckas i andras ögen.
Reaktionen hos dem som lyssnar är att man skakar på huvudet och inte tror att det är sant. Man blir upprörd. Man blir ledsen. Man tror, som sagt, inte att det är sant.
Det lustiga, eller det hemska är att det inte är någon skillnad på de människorna, på mig, på dig som läser här och på de som misstolkar, som "gör" så att en familj, ett barn misslyckas, ger upp, hämtas enligt LVU till annat boende - egentligen.
Det är egentligen ingen skillnad mellan mig, dig eller någon annan och Jan Björklund/Fredrik Reinfeldt i att vara människa.
Den stora skillnaden (när det gäller Reinfeldt och Björklund som fortfarande inte svarat fast jag verkligen försökt nå dem och få ett svar på mina brev) är att några av oss har erfarenhet av att "leva på en annan planet" och andra har det inte.
Beroende på vilka erfarenheter man har i ett ämne, vilken kunskap man har så ser man saker på olika sätt.
När man träffar ett barn med någon eller några npf-diagnoser och inte har erfarenheter av hur ett barn med adhd/autism etc tänker, reagerar, fungerar så kan man misstolka hen å det grövsta och naturligtvis misstolkar man de människor som är i barnets närhet.
Så när föräldrar inte får iväg sitt/sina barn till skolan är tolkningen alldeles för ofta att det är föräldrarnas fel. När barnet reagerar på annat sätt än "majoritetsbarnen" gör, med ilska, utåtagerande, ej svarar, ej kommer upp ur sängen etc - så tolkar vi det utifrån vår erfarenhetsbank.
När man då inte har erfarenhet av npf-problematik, vad händer då? Jo, man tolkar allt utifrån hur man bör/ska reagera när man är ett "majoritetsbarn".
Vad händer då? Man misstolkar familjen i kris å det grövsta. (Vill påpeka att det så klart finns föräldrar i npf-gruppen som inte är bra föräldrar till sina barn, precis som det finns det på alla platser i samhället).
Gör det någon skillnad? Det kan faktiskt, i förlängningen, vara så stor skillnad som liv eller död.
Vi måste förstå att vi inte förstår alltid. Hjälpa och inte stjälpa.
Ser det ljuset ut? Nja, när man som utbildningsminsister och statsminister (samma sak gäller politiker i de andra partierna) inte vet att man inte vet, inte förstår att man inte förstår så får vi som lever på den andra planeten fortsätta stånga huvudet blodigt mot kalla och hårda cementväggar, tyvärr.
Men jag ger inte upp och inte andra heller så jag tror att det blir bättre. För oss har det blivit bättre. Det kan bli bättre. Det kan bli bra.
När andra människor runt omkring slutar stjälpa och börjar hjälpa - då blir det faktiskt bättre!
Dags att Reinfeldt, Björklund och andra politiker börjar förstå det. Vi är lika, men vi har olika erfarenheter. Det jag och andra vet om npf-svårigheter måste bli känt för alla. Så alla människor har chans att lyckas. Jag vill så gärna diskutera detta. Hör av er!
Reaktionen hos dem som lyssnar är att man skakar på huvudet och inte tror att det är sant. Man blir upprörd. Man blir ledsen. Man tror, som sagt, inte att det är sant.
Det lustiga, eller det hemska är att det inte är någon skillnad på de människorna, på mig, på dig som läser här och på de som misstolkar, som "gör" så att en familj, ett barn misslyckas, ger upp, hämtas enligt LVU till annat boende - egentligen.
Det är egentligen ingen skillnad mellan mig, dig eller någon annan och Jan Björklund/Fredrik Reinfeldt i att vara människa.
Den stora skillnaden (när det gäller Reinfeldt och Björklund som fortfarande inte svarat fast jag verkligen försökt nå dem och få ett svar på mina brev) är att några av oss har erfarenhet av att "leva på en annan planet" och andra har det inte.
Beroende på vilka erfarenheter man har i ett ämne, vilken kunskap man har så ser man saker på olika sätt.
När man träffar ett barn med någon eller några npf-diagnoser och inte har erfarenheter av hur ett barn med adhd/autism etc tänker, reagerar, fungerar så kan man misstolka hen å det grövsta och naturligtvis misstolkar man de människor som är i barnets närhet.
Så när föräldrar inte får iväg sitt/sina barn till skolan är tolkningen alldeles för ofta att det är föräldrarnas fel. När barnet reagerar på annat sätt än "majoritetsbarnen" gör, med ilska, utåtagerande, ej svarar, ej kommer upp ur sängen etc - så tolkar vi det utifrån vår erfarenhetsbank.
När man då inte har erfarenhet av npf-problematik, vad händer då? Jo, man tolkar allt utifrån hur man bör/ska reagera när man är ett "majoritetsbarn".
Vad händer då? Man misstolkar familjen i kris å det grövsta. (Vill påpeka att det så klart finns föräldrar i npf-gruppen som inte är bra föräldrar till sina barn, precis som det finns det på alla platser i samhället).
Gör det någon skillnad? Det kan faktiskt, i förlängningen, vara så stor skillnad som liv eller död.
Vi måste förstå att vi inte förstår alltid. Hjälpa och inte stjälpa.
Ser det ljuset ut? Nja, när man som utbildningsminsister och statsminister (samma sak gäller politiker i de andra partierna) inte vet att man inte vet, inte förstår att man inte förstår så får vi som lever på den andra planeten fortsätta stånga huvudet blodigt mot kalla och hårda cementväggar, tyvärr.
Men jag ger inte upp och inte andra heller så jag tror att det blir bättre. För oss har det blivit bättre. Det kan bli bättre. Det kan bli bra.
När andra människor runt omkring slutar stjälpa och börjar hjälpa - då blir det faktiskt bättre!
Dags att Reinfeldt, Björklund och andra politiker börjar förstå det. Vi är lika, men vi har olika erfarenheter. Det jag och andra vet om npf-svårigheter måste bli känt för alla. Så alla människor har chans att lyckas. Jag vill så gärna diskutera detta. Hör av er!
Kommentarer