Npf - ur ditt eller någon annans perspektiv

I dagens "Nyhetsmorgon" på tv4 tog man upp adhd. Reporten intervjuade två personer. Dels Malena Ranch, som skrivit boken "Det finns alltid ett sätt - Lösningsfokus på adhd" och dels en ung mamma som finns med i boken, som lever med adhd.

Det var en bra intervju och en intresserad reporter. Ändå slås jag återigen av faktumet att det är så himla, himla svårt att förklara vad som egentligen är svårigheterna när man har svårigheter som betecknas adhd/add. När progrmledaren bad den unga mamman att förklara vad hon hade för knep för att klara vardagen så var svaret att struktur är viktigt. Programledaren bad också den unga kvinnan att berätta några knep hon har för att klara a vardagen. Då sa hon att hon har en papperskalender där hon skriver upp det som ska göras - för att kunna hålla ordning på sin vardag.

Inget fel på intervjun eller på deltagarna, som sagt. Problem blir det, istället när det hon berättar om sin vardag tolkas av de som ser på programmet. Jag menar, vem har inte svårt att vara strukturerad och vem mår inte bra av struktur? Vem behöver inte använda någon kalender - papper eller i telefonen - för att få vardagen att fungera?

Vad är liksom problemet, tänkte jag mig att många sa där de satt i morgonrocken och tittade på Nyhetsmorgon.

Jag tänkte vidare på det problemet, att om vi inte förklarar i detalj, så tolkas det vi säger utifrån lyssnarens öron och då blir adhd bara en "hittepådiagnos för människor som är mer lata än andra", under tiden jag hjälpte min artonåring att rensa i hennes rum.

Vi måste berätta mer detaljer om adhd/add/autism/aspergers för att människor ska förstå.

Som att svårigheterna med att komma upp på morgonen inte är att man är lite seg, men att det är som att bestiga Mount Everest att ta sig ur sängen när energin saknas vissa morgnar

eller

när dagen ska struktureras, för att man ska få något gjort så kanske man behöver postitlappar över hela diskbänken för att komma ihåg, eller en anslagstavla som måste märkas med olika färger för att man ska kunna minnas, eller att telefonen piper vid olika tillfällen för att man ska komma ihåg viktiga saker under dagen - och sedan missar man ändå läkarbesöket eller så kommer man för sent till skolan - fast man egentligen inte vill

eller

om strukturen som man är van vid att den ser ut ändras så faller hela dagen ihop som ett korthus så man inte får något gjort alls

eller

så att man måste ha hjälp att rensa i sitt rum fast man är arton år och namna alla saker i rummet för att minnas var de ska vara och hjälp med att lägga saker i olika låder för att man ska ha en chans att hålla ordning på sina saker och så tappar man orken så man måste gå och lägga sig efter en timme så ens mamma måste göra klart allting - för att orken rinner av en helt oförklarligt liksom.


Sådant där måste vi berätta och mycket mycket mer för att människor ska förstå att det är skillnad på att ha adhd/add/autism/asperger - och att inte ha det.

Se intervjun, som för övrigt var väldigt bra, här.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/avsnitt/avsnitt-2013-07-08-161639

Rättegång om att bry sig

Jag var på väg från jobbet. Det var en eftermiddag i maj. Jag trasslade med cykelhjälmen när jag noterade fyra killar i sena tonåren stå och gruffa med varandra mot ett skyltfönster. Jag gick ytterligare några steg när känslan av att något inte stod rätt till grep tag i mig. Jag vände mig om och kunde med en andra blick på killarna se att det här inte var något gruff mellan fyra killar. Istället var det killen som lutade sig mot skyltfönstret som hotades av de andra. Ett par minuter stod jag och funderade på vad jag skulle göra. Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Jag kikade runt mig och såg mycket folk som gick fram och tillbaka framför killgruppen utan att reagera på det som hände. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara att jag måste göra något. Kunde jag fråga de öldrickande killarna på puben bredvid? Strax efter att killen försökte ta sig ur gruppen av killar såg jag honom sjunka ihop mot asfalten. Förmodligen för att han blivit boxad i magen.

Jag stod med telefonen mot örat och väntade på att bli kopplad till polisen när jag kände igen en man som kom ut från porten. Jag visste att han är lärare på skolan som ligger innanför porten. Frågade honom om han visste vilka killarna var. Jo, då han kände till ett par av dem så när jag berättade vad jag sett sa han att han skulle reda ut vad som hände. Han följde med killarna som precis försvunnit in genom porten till skolan. Jag la på luren till polisen, men blev snabbt uppringd.

- Nej, nu är läget inom kontroll så nu behöver jag inte anmäla något mer, sa jag, tackade för mig och tryckte av knappen.

Hela helgen gick jag och funderade på vad som hände med killen efter att jag åkt. Om läraren fick stoppat det som hände eller om kanske han också blev utsatt. Jag hade dåligt samvete för jag hade ju kunnat göra mer när jag tänkte på det efteråt.

Måndag morgon gick jag direkt till rektorsexpeditionen för att ta reda på vad som hänt. Där var full uppståndelse eftersom den utsatta killen jag sett fredag eftermiddag, blivit rånad. Läraren hade följt efter och frågat hur det var. Killen hade känt sig så hotad av situationen att han sagt att allt var bra. Läraren hade gått iväg och då blev killen rånad på det mesta han hade på sig.

Idag var jag kallad som vittne till tingsrätten angående det som hänt. Jag gick det och berättade vad jag sett. Sedan gick jag hem.

Idag såg jag också en äldre man utanför en mataffär som sa till fem tonårskillar. Killarna hade kalasat på glass, godis och dricka och sedan bara släppt papper och flaskor rakt ner på marken. Mannen bad killarna att plocka upp det de skräpat ner varpå han fick svar på tal. Till slut plockade killarna upp skräpet, bara för att sekunden efter att mannen gått iväg släppa ner skräpet igen. Jag tittade på killarna och sa att om det nu var så svårt för dem att plocka upp det de skräpat ner så fick väl jag göra det. Killarna tittade snopet på mig, för hur kan man skälla och gnälla på någon som plockar upp efter en...


Två saker slår mig så här idag efter att jag vittnat och sett den äldre mannen vid affären agera.

1 Man kan aldrig lägga sig i för mycket när det gäller ungdomar. Det är vår plikt som vuxna människor att bry oss, att vara krångliga och säga ifrån för att hjälpa de som växer upp att hitta sin väg. Det är inte alltid roligt, men det är viktigt.

och

2 Det är faktiskt synd om alla inblandade i historien om killen som blev rånad, misshandlad och hotad. Killen som blev utsatt är det, naturligtvis fruktansvärt synd om. Den ångesten han hade under tiden han blev hotad och sedan efteråt, bara för att gå ut, men också för killarna som liksom det bara är synd om för att de är så mycket ute och slirar, på väg ner i diket, sina liv.

Det finns alltid ett sätt

(Läs gärna hela inlägget - det kommer viktiga saker på slutet!)
Efter några hektiska semesterdagar; Vi fiskade makrill med morfar eftersom Lillebror ville bjuda på makrill på sitt övernattningskalas (30 makrillar hade han räknat ut att vi behövde eftersom mormor och morfar skulle få och vi skulle äta makrill till middag dagen innan kalaset också) - utan att få en endaste liten firre, men mysigt hade vi. Ett övernatningsskalas för sex killar i elvaårsåldern skulle överlevas (vilket det gjordes, vi skippade förresten makrillen när vi nu inte fick upp någon och bjöd på pizza istället...). En bilresa för att lämna Dottern hos en kompis familj som har HÄSTAR hela sommaren skulle göras och en middag med Storsonen skulle inmundigas.

Vi skulle fånga makrill, 30 stycken, men såg mest trutar, vilket jag tyckte var fint och morfar, men inte Sonen och Sonens kompis.

Lite besviken på väg in i hamn...

Sedan gick det bättre när det var övernattningskalas med bästa kompisarna.

Idag är det helt stilla här hos oss och vad man kan njuta av den ibland, stillheten, menar jag.

Jag läste ett par artiklar om en familj i Skåne. Flickan har autism och hamnar ibland i "destruktiva beteenden" står det i tidningen.  En gång i januari hämtades hon i skolan och kördes till ett ungdomshem där man inte är specialutbildad på ungdomar med npf-diagnoser. Jag vet av erfarenhet att det som står i tidningen inte är den fullständiga historien, men det finns mycket att ta till sig och fundera kring i den här historien. Det finns en familj, hennes familj där flickan mår bra för det mesta. Föräldrarna är slutkörda (som många föräldrar till barn med npfsvårigheter). De hade bett om hjälp. Skolan fungerar inte. Där får flickan ofta utbrott. Då får hon straff. Fotbollsträningen där hon är en orädd fotbollsmålvakt fungerar. Där har hennes ledare aldrig sett henne vidare arg egentligen.

Flickan blev alltså hämtad och påsatt handklovar i skolan! Flickan förstod ingenting, såklart. Föräldrarna förstod inte heller något. Många förstår inte hur de ska behandla flickan. Flickan blir arg och destruktiv.

Man ha, på skolan och på socialtjänsten, inte tänket INSE B, tror jag. INSE B där I står för INNAN - vad gör man, eller vad gör man inte INNAN flickan hamnar i affekt, destruktivitet, självskadebeteende.

Man ser på det övriga, som egentligen är det som är minst intressant, nämligen N - som står för NU, S - som står för SEDAN, E - som står för EMOTION/KÄNSLA och B - som står för BETEENDE.

Man ser på allt utom INNAN när man gör som man gör mot flickan. Man ser att flickan reagerar på något, man ger henne ett straff för att hennes känslor har skapat ett beteende.

Om man istället funderat på vad som fungerar och gjort det INNAN så hade flickan sluppit (kanske inte alltid, men lite oftare i alla fall) hamna i affekt. Alltså efter att en situation uppkommit fundera igenom (gärna ta hjälp av någon som kan stå vid sidan av och fundera ihop med personalen) vad gjorde vi som startade känslan som ledde till beteendet. Vad kan vi göra istället? Vad ska vi inte göra för att utesluta ytterligare en sak som skapar starka emotioner? Personalen hade sluppit bli frustrerad och arg och flickan hade sluppit bli behandlat på ett mycket dåligt sätt.

Vi måste bli bättre, mycket bättre på att tänka på INNAN. Vad kan vi göra och vad ska vi inte göra för att personen med npf ska slippa hamna i kymiga situationer.Tänka på det, ha med de glasögonen hela, hela tiden. Alla får det bättre på det sättet!

Därför kommer jag osökt in på boken "Det finns alltid ett sätt" - om lösningsfokus och adhd som jag läst och som går att beställa hos Attention. Där finns det här tänket som genomgående tema, fast här vänder man sig också till, eller kanske framförallt till personen själv, att tänka och lära sig strategier som  gör det lättare i vardagen och i arbetslivet. Det är en bra bok, väl värd att läsa och jag tror att man, om man inte har så mycket kunskap kring "INNAN-tänket" får mycket hjälp på vägen. Jag tror att den här boken verkligen kan komma till sin rätt om man ordnar studiecirklar i sin förening och man läser ett kapitel per träff och sedan diskuterar dem i grupp.

Jag blir själv väldigt sugen på att använda delar, texter till att rekommendera klienter som kommer till mig för att diskutera svårigheter i vardagen - för att på ett lätt, tydligt och synligt sätt sätta fokus på det som är svårt och se hur man kan göra det istället.

Jag tror att den här boken, med fördel kan läsas av ungdomar också, den handlar ju om ungdomar!

Om det meningslösa med principer...

- Jag har mina principer! sa en man jag träffade.

Jag pratade med honom häromdagen och han var lite upprörd över hur saker såg ut kring honom. Han hade åsikter om och tyckte till om än det ena och än det andra.

Efter ett tag såg jag hans mun röra på sig, men jag hörde inte längre vad han sa. Då tänkte jag;

"När jag växte upp fick jag med mig massor av regler och principer för hur man bör vara och hur man ska uppföra sig. Sedan jag fick barn och blev min egen person, har jag jobbat stenhårt på att göra mig av med alla principer jag blivit pålagd och framförallt, sedan ett av mina fyra barn är ett barn som inte följer normen för hur ett barn är som växer upp i Sverige, så har jag (tack och lov) fått lära mig så himla mycket och därmed omvärdera det här med principers  och principers rätt att finnas till och meningsfullheten med dem. Stackars man som har så många principer att stånga huvudet blodigt mot".

Alltså, principer, jag vet inte jag. När jag flyttade ihop med min man och därmed blev bonusmamma till två underbara barn (det insåg jag inte omedelbart får jag nog erkänna, utan det tog några år innan jag förstod det) så hade jag, bland många andra, en princip om att man äter frukost med t-shirt på och inte barbröstad. Det här drabbades min bonusson, Nils av och jag tror att han blev lite ledsen av att jag tyckte att han inte kunde sitta vid bordet utan t-shirt. Numera, när yngsta sonen i familjen är elva sitter han ofta med magen bar vid frukostbordet. Jag har insett att den principen inte var någon viktig princip egentligen nu när jag blivit äldre och klokare på en del sätt.

Så är de med de flesta principer. De är inte viktiga när man liksom tittar bortom själva principen.

Numera följer jag två levnadsregler som låter: "jag gör saker som jag mår bra av" och "jag undviker att göra saker som andra människor far illa av".

Så enkelt att följa för det mesta, faktiskt och så mycket trevligare att leva med.

Förlåt Nils för att du inte fick äta frukost utan t-shirt när du var tolv år... och Klara, du drabbades säkert av några av mina dåvarande principer så jag passar på att säga förlåt till dig också:)

Så många kloka människor

Att det finns så mycket klokskap i världen, tänker jag efter att ha läst om och lyssnat på Pia Sundhage, Josefine Öquist, Carolina Klüft och Håkan Hellström de senaste dagarna. De tre första personerna har kopplingar till toppidrott och är man det minsta fördomsfull så tänker man att idrottsmän kan väl inte komma med klokskap - men det kan de!. Den fjärde är sångare och poet, får man väl säga.

De fyra säger bland annat; "Sedan jag blev mamma har jag slutat bry mig om små saker, som när jag misslyckas på fotbollsplanen, min dotter vaknar fem varje morgon och då måste jag ta hand om henne och det är det som är viktigt" - typ, sagt av Josefine Öquist, fotbollsspelare uttagen till FotbollsEM som startar imorgon (är det någon som har ett par biljetter du vill bli av med, hojta till här finns en som vill köpa!).

och: "Jämför dig inte med någon annan än dig själv, för något annat är inte viktigt" - typ, sagt av Carolina Klüft.

och: "Varje stund som varit är förbi, den som var i går, och i morse och till och med precis just nu, det som är nu är det som är" - typ sagt av Håkan Hellström.

Och så har vi Pia Sundhage som bara är en sådan genompositiv människa som verkar ha plats för alla och en var.

Jag tänker på just det där hur viktigt det är att kunna vara här och nu även i svåra stunder, att inte skena iväg och tänka "tänk om då, vad händer i så fall, hur skall jag göra då?" och så vidare. Hur svårt det är att se det stora i det lilla och hur mycket vi jämför och tävlar mot andra, när det egentligen inte är viktigt alls att tävla mot andra - så länge du är nöjd med just den du är och just det du gör.

Men om jag inte är nöjd då?

Vem är nöjd med sig själv helt och hållet? Men vi kan träna på att vara nöjda, att acceptera, att se det stora i det lilla, att vara här och nu och vi mår bra av att göra det. Vi tränar vår stora muskel som sitter ovanför axlarna och ju mer vi tränar den, föder den med goda tankar - desto starkare blir den.

Hjärnan är som alla andra muskler, vi kan träna den både i minne och matematik, men också i välbefinnande. Vi har förmågor, anlag som gör att vi har lättare eller svårare för något, som till exempel att tänka positivt och vara här och nu, men vi kan alla träna vår hjärna, precis som vi alla har en maxpuls som vårt hjärta kan slå, eller syreupptagning som är vår max. Vi har olika styrkor och olika lätt för att träna dessa, men vi KAN alla träna på det att må bättre, att orka med. Livet är inte statiskt. Det är dynamiskt. Det förändras och vi kan påverka hur vi mår när saker förändras.

Vi har olika utgångspunkt för träningen, men vi kan alla träna oss på att må bättre, även om det känns svårt just när vi hamnar i något jobbigt i livet. Tänk det svåra, det jobbiga, kampen som du behöver föra som ett 400-meters lopp, eller ett maratonlopp, visst hade du mått bättre under loppet och kunnat göra en bättre insats (för dig själv) om du hade tränat din kropp innan - just så är det med hjärnan.

Nu ska den här hjärnan sova några timmar innan det är dags att lyssna på denna dagens sommarpratare, som jag hört var väldigt bra och intressant - och klok.

Typ förresten är lika med att jag inte kommer ihåg exakt vad de sa så därför är det inget äkta citat, typ...

Säg "hej" till Ruth Blade!

Jag fick en robotgräsklippare av min man när jag fyllde år för ett tag sedan. Idag har vi lagt en sladd under gräsmattan, runt tomten så att gräsklipparen ska kunna "hitta runt" i trädgården, medan jag kan rensa ogräs istället. Det tar lång tid att lägga sladd, men jag tror att det kommer att vara värt det så småningom.

Pocka, Ruth Blade och Molly har blivit vänner. Först tyckte jag att hon skulle heta Ruth, men då tyckte Lilllsonen att hon skulle heta "Benny". Det gick jag inte med på. Då tyckte Lillsonen att hon skulle heta "Blade" och då blev det ju väldigt bra. Ruth i förnamn och Blade i efternamn. Alla blev nöjda!

För några dagar sedan träffade jag en flicka som visste vem jag var. Idag träffade jag hennes mamma. Jag fick höra så många ord som värmer mitt hjärta. Att få höra att min blogg och min bok hjälper människor gör mig så oerhört glad och lycklig. Jag hör inte så ofta av er som läser här på min blogg, men jag vet, tack vare möten som idag att min blogg betyder mycket för några av er. Tack till er två som berättade för mig idag. Jag blev så glad och lite stolt och väldigt säker på att jag måste fortsätta att göra just de saker jag gör. TACK!

Om varför skolor med specialkunskap behövs

Jag gick på semester förra helgen. I lagom tid innan semestern startade kom Skolinspektionens rapport över den skola jag kämpat på i ett år. Kämpat för att så mycket var så fel när skolan startades. Fortsatte kämpa när jag egentligen skulle gett upp - för att jag vet att eleverna som går på skolan behöver en skola som den skola vi är på väg att bli.

Skolinspektionen har granskat skolan och från att ha haft 39!!!! bitar som måste åtgärdas i slutet av förra terminen (du förstår varför det kunde kännas frestande att hoppa av skojobbet?!), så är vi nu nere i tre punkter, vilket ju känns fantastiskt. 

Jag vill att den skolan jag jobbar på ska bli en skola som den man visar på Utbildningsradion till hösten. Jag vet att sådana skolor behövs. Alla barn kan inte inkluderas just för att den kunskap som man på Lunaskolan har inte går att hitta på alla skolor. Jag vet också att skolor som Lunaskolan behövs för att alla barn och ungdomar inte mår bra att gå i "vanliga" grundskolor där merparten av eleverna är just "majoritetsbarn". 

Förr, innan jag har den kunskap jag har nu så trodde jag att det bästa var för i stort sett alla elever (utom de elever jag undervisade under några år, som satt i permobil och kommunicerade med hjälp av bliss och som behövde hjälp med i stort sett allt, där vanliga grundskolor inte har de praktiska möjligheterna att ta emot eleven) att få gå inkluderade i den vanliga skolan. Framförallt för att få chans att leva ett vanligt liv som vuxna för att man skrubbats och pressats mot "majoritetsbarn". Att man liksom skulle trääääna sig till att bli som alla andra... 

Nu tror jag, tvärtom att det kan vara så att man behöver gå i en skola där kunskap och bemötande finns, där ifrågasättande saknas och där man kan spegla sig mot andra, som känns som de förstår, för att kunna växa till en vuxen människa utan allt för många pålagringar. Att man när man är vuxen istället har möjlighet och styrka att välja till eller välja bort allt det där som vi tvingar på barn med npfsvårigheter när vi tvunget ska inkluderade dem i "vanliga" grundksolor. 

Till hösten ska jag fortsätta arbeta, kämpa för att den skolan jag jobbar på ska bli en skola där ungdomar som behöver få stöd, hjälp och förståelse för deras unika sätt att tänka och vara - ska få det. Det är alla barns rättigheter!

Glad sommar. Här kan du se ett klipp av filmen som kommer till hösten.