Blickar som säger mer än tusen ord
Den där blicken. Du känner igen den. Den som säger, jag hör vad du säger, men jag tror inte på det, fast jag är så väluppfostrad så jag uttalar inte mitt tvivel, visar det inte. Bara genom ögonen.
Som mamma till en flicka med diagnoser inom npf-spektrat har jag varit med om att möta blicken många gånger även om det var länge sedan nu så minns jag den från skolpersonal, skolkamraters föräldrar, stödpersoner, släkt och vänner. Numera får jag via mejl och personliga samtal höra historier som påminner så mycket om varandra, om mina tidigare upplevelser, om blickar som visar allt som människor inte säger - men tänker.
Det finns, i stora drag två sätt att se på barn och deras utveckling. Det ena sättet är att barnet föds med en tom säck, en säck som fylls på under barnets uppväxt och det som barnets säck fylls med gör hur barnet utvecklas.
Det andra sättet att se på det är att barnet föds med många förmågor (och ibland oförmågor) som ska tas om hand och behandlas och bemötas så att barnet får utvecklas efter det sätt som det har förmåga till.
De flesta av oss tror att det finns en medelväg mellan de här två synsätten, men tyvärr hör jag alldeles för ofta om föräldrar till barn med npf-svårigheter som möts av människor som tänker att det första synsättet att se på barn är rätt.
Alltså: När man möter ett barn med svårigheter inom npf-området så tolkas det alldeles för ofta av människor som inte har genuin kunskap i området som att det är föräldrarnas tillkortakommanden som gör att barnet inte mår bra. Det KAN vara det. Det kan vara en av anledningarna, men allt för ofta är det flera andra anledningar.
Människor i närheten av familjer med npf (soc, bup, lärare, vänner etc) tror ofta att man kan och ska TRÄNA barnet att bli som andra barn, att lära sig att passa tiden, att göra läxan, att stå ut, att orka, att vara mindre impulsiv etc) - när barnet faktiskt har en funktionsnedsättning som gör att man inte kan lära sig, men man kan få strategier och hjälpmedel att klara det man vill, lite bättre. Att göra vardagen lite lättare.
Jag möter de här människorna, som möter blickarna, de blickar jag själv mötte så mycket förr. Mitt råd till er som kämpar med de där blickarna och ifrågasättandet är att börja lita på er egen förmåga, ni vet ofta bäst och det är inte förrän ni själva förstår det och slutar bry er om blickarna som ni orkar gå vidare, väljer bort vänner som inte stöttar, väljer dem som förstår.
Kampen kommer att finnas hela livet, hela ert liv och hela ert barns liv, men när ni kan strunta i blickarna och välja bort dem som inte förstår så blir kampen så mycket lättare.
Som mamma till en flicka med diagnoser inom npf-spektrat har jag varit med om att möta blicken många gånger även om det var länge sedan nu så minns jag den från skolpersonal, skolkamraters föräldrar, stödpersoner, släkt och vänner. Numera får jag via mejl och personliga samtal höra historier som påminner så mycket om varandra, om mina tidigare upplevelser, om blickar som visar allt som människor inte säger - men tänker.
Det finns, i stora drag två sätt att se på barn och deras utveckling. Det ena sättet är att barnet föds med en tom säck, en säck som fylls på under barnets uppväxt och det som barnets säck fylls med gör hur barnet utvecklas.
Det andra sättet att se på det är att barnet föds med många förmågor (och ibland oförmågor) som ska tas om hand och behandlas och bemötas så att barnet får utvecklas efter det sätt som det har förmåga till.
De flesta av oss tror att det finns en medelväg mellan de här två synsätten, men tyvärr hör jag alldeles för ofta om föräldrar till barn med npf-svårigheter som möts av människor som tänker att det första synsättet att se på barn är rätt.
Alltså: När man möter ett barn med svårigheter inom npf-området så tolkas det alldeles för ofta av människor som inte har genuin kunskap i området som att det är föräldrarnas tillkortakommanden som gör att barnet inte mår bra. Det KAN vara det. Det kan vara en av anledningarna, men allt för ofta är det flera andra anledningar.
Människor i närheten av familjer med npf (soc, bup, lärare, vänner etc) tror ofta att man kan och ska TRÄNA barnet att bli som andra barn, att lära sig att passa tiden, att göra läxan, att stå ut, att orka, att vara mindre impulsiv etc) - när barnet faktiskt har en funktionsnedsättning som gör att man inte kan lära sig, men man kan få strategier och hjälpmedel att klara det man vill, lite bättre. Att göra vardagen lite lättare.
Jag möter de här människorna, som möter blickarna, de blickar jag själv mötte så mycket förr. Mitt råd till er som kämpar med de där blickarna och ifrågasättandet är att börja lita på er egen förmåga, ni vet ofta bäst och det är inte förrän ni själva förstår det och slutar bry er om blickarna som ni orkar gå vidare, väljer bort vänner som inte stöttar, väljer dem som förstår.
Kampen kommer att finnas hela livet, hela ert liv och hela ert barns liv, men när ni kan strunta i blickarna och välja bort dem som inte förstår så blir kampen så mycket lättare.
Kommentarer