Men hur gör man då?

Jag får ofta den frågan, "men hur gör man då?" och det handlar ofta om att man får höra hur man INTE ska göra. Det är ingen mening med att berätta för någon, varken vuxen eller barn hur man INTE ska göra, om man inte samtidigt ger alternativ på hur man kan göra istället.

Ofta är skillnaden mellan katastrof och succé väldigt liten (om vi med katastrof menar att ett barn får ett utbrott, känner sig utanför, springer iväg och med succe menar att barnet är nöjd, glad och lyckas med det hen ska göra). Det handlar ofta om att vara med, rakt in i nuet, följa, lyssna och fatta beslut på en halv sekund. Så fort kan det gå - från känslan av succé till katastrofläge och när väl katastrofen är ett faktum är det så mycket som gått förlorat den dagen i ork och glädje.

Jag tänker på en lektion som jag skulle vara med på för några år sedan. Klassen jag följde skulle ha idrott. Precis som i alla klasser i Sverige, fanns det barn i denna klass som har svårigheter som rör det neuropsykiatriska området.

Man samlades utanför klassrummet för att gå upp till idrottshallen. En pojke, som mitt hjärta slog lite extra för eftersom jag kunde se att han hade mycket som var svårt när det gäller koncentration, impulskontroll, motivation och social förmåga bland annat, höll klassens läraren i handen. Läraren behövde räkna in barnen och ville få pojken att släppa handen. Pojken kände sig trygg när han höll lärarens hand. Han ville inte släppa handen.

- Du måste släppa min hand nu, jag måste räkna in de andra.
- Nej.
- Men gå och ställ dig där bort med de andra!
- Nej! (Pojken tittade ner i marken samtidigt som han kämpade för att ha kvar handen i lärarens hand.
- Jag måste! Du måste släppa! Så fick läraren till slut bänt loss sin hand från den lilles.

Plötsligt står pojken för sig själv. Övervigen och förvirrad "vad gör jag nu när jag faller och virvlar runt här på skolgården". Pojkens frustration började pumpa runt i honom. Jag, som stod bredvid såg hur känslorna körde berg-och-dalbana i honom. Arg, det är det sättet han han reagera på i det här läget. Kroppen blir spänd, han väntar på att göra av med energi, någon annan liten person som råkar komma i närheten riskerar att få ett slag nu.

Jag gick till honom, ställde mig vid sidan om honom så han kan se mig, men inte behöver se mig i ögonen. Jag kände honom lite och visste att han tycker om att bli klappad på ryggen när han är stressad. Jag la min hand försiktigt på hans rygg, klappade honom lite. Jag pratade tyst till honom.

- Hej, har du haft en bra morgon, nu blir det snart idrot som du gillar.
- Aaa, säger pojken och tittar på mig, lite gladar, lite mjukare.
- Det var bra, säger jag och leder honom till pojken som han ska hålla i handen. Ni kan hålla varandra i handen och ställa er här, så säger er lärare till er när ni ska gå, fortsätter jag.

Killarna tog varandra i hand och tittade på varandra. De stod stilla en stund. Sedan började de prata om något de såg på skolgården. Väntan blir lättare när man har någon att förhålla sig till, någon som håller "fast" så det inte känns som om man är ett löv som flyger i vinden, utan förankring.

Jag ställde mig en bit ifrån så jag kan kunde höra om något blir fel, om något behöver redas ut eller förklaras. Det behövs inte. Några minuter senare är klassen på väg mot idrotten. Pojken jag pratade med, skuttar lite på väg mot idrotten. Det blev "succé" den här gången, men det var nära att det blev "katastrof".

Så lite som gör det, så lätt att det blir fel, men så bra när det blir bra! Så svårt att göra rätt när man bara är en lärare på en grupp som kanske egentligen varje gång man går till idrotten behöver en extra lärare, som jag var denna morgon.

Det är inte lätt att göra rätt alltid, men om man följer med, lyssnar och tittar, beredd att hjälpa till, följa med, resonerar och funderar tillsammans så blir det oftare rätt. Och om det blir fel - lär av den gången och tänk på hur du kan göra det bättre nästa gång.