En skola i fritt fall

Almedalsveckan pågår för fullt på Gotland. Alla som har något att säga är där och några till. Skolfrågan är och håller på att bli en riktig het potatis för politikerna nu inför höstens riksdagsval. Många är det som vill förändra skolan. Många är det som tror att de har svaret på vad som är fel med skolan. Öka kontrollen, trodde någon. Nytt betygsystem, menade andra. Tidigare betyg, ropade någon. Mer disciplin och så nu senast så var det KD, tror jag, som säger att medicinen när den svenska skolan faller fritt neråt är gymnastik varje dag!

Det tror inte jag och då är jag ändå idrottslärare...

Jag tror att ett svar på varför det är så mycket som går bort i tok, när det gäller den svenska skolan, är att så många som egentligen inte har någon kunskap annat än att de gått i skolan när de var yngre, får tycka, tänka och ändra reglerna för ett av världens viktigaste yrken. Personalen som jobbar i skolan får aldrig arbetsro, för alltid är det något som ska ändras. Eleverna vet inte heller vad som förväntas av dem för de har förvirrade lärare som försöker sätta sig in i alla nya regler.

Jag tror att polariseringen, att det svartvita tänkandet, att skolan och skolpersonalen i artikel efter artikel misslyckas och är dåliga gör att få orkar jobba i skolan. Häromveckan sa en vän till familjen helt ärligt till mig;

- Jag förstår inte varför man blir lärare.

Och då är jag ju ändå lärare...

Mitt enkla svar är att;

- Några måste ju ta hand om alla barn som föds av föräldrar, som vill det bästa för sitt barn, som hoppas på succé för sitt barn, som vill att barnet ska lyckas, någon måste följa barnet, barnen på deras väg till vuxenlivet.

Men jag börjar oroa mig för att det, precis som föräldern sa, snart inte finns några ungdomar kvar som vill bli lärare eller några lärare som vill arbeta kvar i skolan. Faller skolan längre ner så blir det bara de som inte kan bli något annat, som blir lärare och hur blir det då med skolan?

Jag tror att samhället måste börja inse hur viktigt skolan och dess personal är, att man behöver stöd istället för skäll när saker inte fungerar. Att vi behöver ha mål och regler för skolan som håller sig under många år, så skolans personal får arbetsro. Jag tror att samhället och dess medborgare måste lita på att lärare, om de fått en bra utbildning, är kapabla att ta hand om eleverna som går i skolan. Utbilda lärare till yrket lärare så att man klarar av att vara lärare för våra viktiga barn. Jag tror att man måste ge nya lärare möjlighet att gå bredvid, inte bara på pappret, inte bara två dagar, utan alla nya lärare borde få ett år då de går bredvid så att de har möjlighet att lyckas hjälpa alla de elever som de faktiskt kommer att träffa under ett yrkesliv. Jag tror att man måste göra utbildningen så att den passar de barn som kommer till den svenska skolan, utbilda naturligtvis i hur man möter barn i särskilda behov. Kan man möte dem, så kan man möta alla barn, precis som om man som förälder kan hjälpa ett barn, uppfostra ett barn med autism och/eller adhd så kan man också uppfostra barn utan dianogser. Man blir en bättre pedagog, en bättre förälder om man lär sig hur man möter barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Jag tror att vi måste släppa tagit lite, skolinspektionen i alla ära, men inte ens de har kunskap om barn med diagnoser, därför blir det ibland så tokigt när de inspekterar. Att man t ex absolut måste ha utbildning i alla ämnen kan vara mer till skada än till nytta för en elev som mer behöver förståelse, struktur, tydlighet och samma förhållningssätt, än att i alla ämnen ha en pedagog som läst minst 50 högskolepoäng i ämnet.

Släppa tagit lite, tro på lärarna, ge dem arbetsro och låta människor med kunskap om skolan ta beslut om vilken väg man bör gå.

Vi måste börja bromsa upp fallet och vända trenden till en uppåtgående spiral. Nu.

Kalasvisualisering

För barn som har lätt för att hänga upp sig på det negativa som hänt under dagen kan man prova att göra en visualisering av dagen lite då och då. Idag när vi skulle avsluta årets övernattsningskalas kände jag att det var läge för en visualisering av kalaset toppar och dalar. Killarna var trötta. Klockan var elva och de hade kalasat ända sedan klockan sex igår eftermiddag. De hade haft himla kul nästan hela tiden, men för några av killarna verkade det som om de korta tillfällena då någon sagt något eller någon annan gjort något som inte kändes bra överskuggade alla tolv timmar de spenderat tillsammans i vaket tillstånd. Vi satt vid bordet där de ätit en "hotellbuffé" alldeles nyss. Bordstabletterna låg framme och där hittade jag sättet att visualisera kalasets tolv vakna timmar.

- Se här på den här rektangeln om vi tänker att hela den är själva kalaset så ska vi se vad som varit roligt och vad som varigt tråkigt och vad som varit mest, sa jag.

Efter en stunds resonerande kom vi fram till att de fyra hjärtanen som tog en trettiondedel av tygbiten var ungefär representativt över hur mycket tråkigt som hänt de tolv timmarna. Resten, alltså tjugonio trettiondelar hade kalaset varit roligt och alla varit kompisar.

Visualiseringar kan se olika ut och vara nyttiga vid helt olika tillfällen. Använd hellre fler och ofta än färre och för sällan. 

Även en "bordstablett" kan man använda för att förstärka och förtydliga det man pratar om. Att ha haft tråkigt bara så mycket av tiden som de fyra hjärtanen symboliserar och att all övrig tid som finns på bordstabletten var rolig gör det lättare att minnas kalaset som det var - roligt!

Att få det visualiserat så att man kan få tänka om sina tankar gör det lättare för barn som har svårt att komma ihåg roliga saker för att de tråkiga och ledsamma förmörkar allt. Egentligen är det så för oss alla, det blir lättare att förstå om vi får det på bild, om det blir förstärkt.

Min förra arbetsgivare förbjuds att bedriva skola

Så har det hänt, det jag förutspådde då jag sa upp mig på Snitz i december förra året. Företaget som bedriver grund- och gymnasieskola i Göteborg har fått förbud att bedriva skola i ett halvår.

Man kan tycka vad man vill om att multinationella företag startare eller köper upp svenska friskolor för att tjäna pengar på dem. Jag vet precis vad jag tycker, men det är inte det jag vill diskutera här idag. Jag börjarde på skolan för att jag vet av egen erfarenhet att skolor för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är så viktiga. Att de verkligen behövs skolor där elever som inte kan gå/orkar gå/vill gå/bör gå i den svenska grundskolan får sin "fristad". Att de elevernas föräldrar skriker efter alternativ till den skola där deras barn misslyckas. Därför började jag på Snitz för två år sedan. Jag kunde, under min tid på skolan, se elever som blomstrade. Elever som började på skolan skygga och bokstavligen kutryggiga, beredda på att försvara sig själva, på att bli utsatta, på att misslyckas - och så ett halvår ett år senare sträckte samma elever på sig med förväntan att hen skulle fortsätta att lyckas, att vi vuxna ville väl. Det var fantastiskt att se.

Lika fantastiskt som det var att se förvandlingen, lika fruktansvärt var det då jag beslutade mig för att säga upp mig. Det hade ingenting med vem som ägde skolan att göra, nej det hade framförallt att göra med att skolans resultat pekat neråt hela tiden. Tilläggsbeloppen som skulle betalas ut av kommunerna för eleverna som blivit intagna på skolan - kom aldrig till skolan. Lärartätheten, kompetentens som vi byggt upp gick därför inte att kvarhålla. Därför sa jag upp mig.

Jag tycker det är fruktansvärt att man i kommuner landet över inte har den kunskap som behövs för att förstå att elever med npf ofta behöver annan pedagogik och  att elever med npf ofta behöver kosta mer för att lyckas i skolan. Jag blir också fruktansvärt frustrerad av att tänka på att man genom att inte förstå detta i kommunerna förorsakar familjer så mycket lidande och barn deras framtid. I förlängningen förlorar inte bara barnen som misslyckas och ger upp sin framtid, familjer sin ork, men också kommuner inkomstkällor i form av människor som fått möjlighet att lyckas i skolan och bli samhällsmedborgare som bidrar.

Det är sorgligt att tänka på, frustrerande att barn efter barn, familj efter familj ska behöva genomlida det för att kompetensen, kunskapen inte finns hos dem som tar beslut.

Jag föreläste för mina kollegor på EFUS igår (EFUS= Göteborgs kommuns egna skolor för grundskoleelever med npf-diagnoser). Jag pratade om bemötande och förståelse, om hur man kan undervisa elever med npf så att de också har chans att lyckas.

- Men hur ska vi kunna undervisa eleverna på det sätt skolverket vill utan att skada eleverna och hur ska vi kunna undervisa eleverna på rätt sätt utan att göra fel enligt skolverket, var det en lärare som sa.

Det ligger mycket i den frågan. Kunskapen om de här eleverna finns inte ens hos skolverket som ska se till att alla elever i Sverige får rätt utbildning. Ibland kan jag tycka att man sätter krokben för elever som är unika, som behöver ett annat sätt att bli undervisade i eftersom de har andra behov.

- Man får vara lite anarkist och tänka på barnets bästa, sa jag och jag står för det. Det viktiga är nämligen att barnet/eleven har chans att lyckas och utvecklas så att hen får en självkänsla och kan gå vidare i livet och skaffa nya positiva erfarenheter.

Genom det sätt kommuner negligerar den här frågan så skadar man barnen, fast man inte förstår det. Jag håller med. Ett par lärare sa till mig igår;

- Det här du föreläser om borde de som sitter högre upp lyssna på för det är där besluten tas som påverkar eleverna.

Jag håller med, men hur ska människor som inte vet att det inte vet, förstå att de inte föstår!?

Jag berättar gärna mer, någon gång måste alla barn få möjlighet att utvecklas efter sina förmågor!

Till mina gamla elever som inte längre har någon skola kan jag bara säga att jag tänker på er och hoppas att de kommuner som har ansvar för er ser till att ni får en skola som tar till vara på era fantastiska erfarenheter och förmågor!

Avslutning och stipendier

Fredag kväll och landets alla skolbarn har fått sitt efterlängtade sommarlov. "Min" skola hade avslutning idag och det allra finaste med avslutningen var när en av skolans avslutningselever gjorde en improvisationslåt om skolan, dåtid och framtid. En elev som har svårt med de flesta ämnen som vi har i den svenska skolan glänste när hon helt utan träning höll det finaste talet/sången till skolans elever och personal. Det var starkt att lyssna på och fint!

På skolan jag jobbar på har vi inga stipendier att dela ut och jag hoppas att vi inte kommer att få några. Stipendier, priser innebär ju att vi, precis som när vi sätter betyg, ska peka ut några elever som lite extra bra i förhållande till de andra eleverna. Det är otroligt trevligt att få stipendium och det är härligt att vara förälder till ett barn som får ett stipendium. Ibland är det stipendier till de som redan är allra bäst i sin klass. Några stipendier går till eleven som utvecklats mest. Det är, som sagt, trevligt för många av de inblandade, men det ger också några barn som blir dubbelt förlorare. Nämligen de som inte är särskilt bra i de ämnen som vi mäter i skolan och som inte heller får något alternativt pris.

Jag vet inte vad du som läser här tycker, men jag vet vad jag själv tycker om stipendier. Så länge vi inte ger stipendier eller utlåtande om alla elever i en klass - så ska vi hoppa över att ge priser. På den skolan jag jobbat denna terminen ger vi, som sagt, inga stipendier. På skolan jag jobbade innan gav vi diplom till alla. Eleverna på min förra skola, som för det mesta var vana att vara "sämst i gruppen" glittrade när de fick komma fram och hämta var sitt diplom. Alla kunde få diplom - eftersom alla är bra på något.

Vi kan uppmuntra elever att de är bra och att de ska fortsätta jobba och kämpa - utan att lämna några utanför. Om vi hade gett diplom till eleverna på min nuvarande skola då hade eleven som improviserade fått diplom/stipendium som "klokaste inspiratör" eller "fantastisk improvisatör", men det betyder inte att inte de andra eleverna också hade kunnat få ett omnämnande. Förstår faktiskt inte varför man måste utelämna vissa för att lyfta andra...

Om inkludering och misslyckanden vid npf

Tänk dig att i en klass på 20 elever är det bara fyra som trivs riktigt bra. Tio i klassen är eller har varit mobbade. Tio får inte det stöd de är i behov av. Fem är helt utan vänner i klassen. Bara tre håller på med en lagidrott och 18 av elevernas föräldrar menar att barnets skolsituation påverkat dem negativt.

I en annan klass med 20 elever ser det helt annorlunda ut. Här trivs 14 av eleverna utmärkt i klassen. Bara två är eller har varit mobbade. En halv elev av de 20 får inte det stöd hon är i behov av. En har inga vänner i klassen. 14 håller på med en lagidrott och fem av eleverna har föräldrar som menar att barnets skolsituation påverkat dem negativt

Hur kan det vara så stora skillnader mellan två klasser, kanske du undrar?

Svaret är det att den första klassen representeras av tjugo barn som alla har diagnosen adhd och/eller autism. I den andra klassen går det bara elever som inte har någon diagnos. Siffrorna bygger på en enkätundersökning som gjorts bland 300 föräldrar där hälften av föräldrarna har barn med adhd och/eller autism som går inkluderade i den svenska grundskolan och den andra hälften har barn utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf).

Siffrorna visar tydligt och skrämmande att om har du npf så är risken mycket stor för en skolgång fylld av misslyckanden. Siffrorna visar också att de pedagogiska ramperna för barn med npf inte på långt håll är färdigbyggda. Vi har blivit duktigare (även om vi inte lyckas på detta område heller) på att bygga synliga ramper för människor i rullstol. Tyvärr har vi fortfarande långt kvar tills vi byggt ut de pedagogiska ramperna, de osynliga ramperna. Och det mest alarmerande är nog att så få ser att ramperna saknas.

Man kan fråga sig varför samhället inte reagerar kraftigt när det fungerar så dåligt som i den första klassen för många barn. Jag kan se flera anledningar till flatheten. En anledning är att, trots att det är så många som ungefär sex procent av alla barn i Sverige och västvärlden som har adhd och/eller någon form av autism så går de på olika skolor, i olika klasser. Som lärare ser man ett par barn i varje klass som har de här svårigheterna. Man ser individen, man ser att han/hon misslyckas, men så är det väl i varje klass? Man kan väl inte hjälpa alla barn, eller?

Eftersom man bara ser ett barn eller några stycken så missar man tyvärr systemfelet. Nämligen att barn med npf, på grund av att sitt handikapp fortfarande upplever misslyckanden så mycket oftare än andra barn. Man ser sällan orsaken till misslyckandena. Att miljön runt eleven inte är tillräckligt tillrättalagd i skolan, att eleven alldeles för ofta får dåligt bemötande och dålig förståelse.  Man ger dessa barn mycket mindre möjlighet att lyckas i livet och man ger dem en skoltid full med misslyckanden som kommer att påverka livet igenom. Man ser inte hela ”klassen”, bara det enda barnet, den enda individen. Inte systemet.

En annan anledning till att alldeles för lite görs för att förbättra för de här barnen är att det fortfarande finns mycket misstänksamhet och okunskap kring funktionsnedsättningen. Man har hört talas om adhd add, autism, aspergers syndrom, tourettes etc, men det är svårt att se på ett barn att det brottas med svårigheterna. Lättare är det att säga att den är lat, slö, bråkig, stökig, dum, elak etc.

Det i sin tur är en starkt bidragande orsak till att den svenska grund- och gymnasieskolan fortsätter spotta ur sig elever med npf som till största delen fått med sig dålig självkänsla, erfarenhet av utanförskap, mobbning och misslyckanden i bagaget från sina tolv skolår.

Visst, man försöker förändra och man försöker förstå, men det görs långt ifrån tillräckligt och det går alldels för långsamt. Barnen med svårigheter som betecknas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras föräldrar måste tyvärr alldeles för ofta fortsätta stånga sig blodiga mot skolans och samhällets hårda murar, med enda resultat att man återigen misslyckas och missförstås – med ytterligare en smärtsam bula i pannan, ytterligare skavd självkänsla.

Det är tyvärr långt kvar tills varenda unge med svårigheter har fått sin ”ramp” som ger möjligheten att rulla vidare i livet med god själkänsla och chansen till ett bra liv.

Det är dags nu! Det är dags att samhället, politiker tar alla misslyckande barn på allvar och skapar förutsättningar för att alla barn skall få gå ur grundskolan med intakt självkänsla och godkända betyg. Det är dags att lärarutbildningarna i landet inser att sex procent av alla elever i Sverige kräver mer förståelse och därför mer kunskap. För sanningen är den att varje blivande lärare kommer att ha minst ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet, förmodligen fler i varje ny klass han/hon möter under sitt yrkesliv.

Om varför man inte kan polisanmäla en åttaåring

Häromdagen skrev jag om att man som rektor och skola inte kan polisanmäla en åttaåring. Idag tänkte jag berätta varför man inte kan göra det, för dig som eventuellt, precis som skolans rektor, inte förstår varför.

Man har forskat på vad som händer i barns hjärnor när ett barn barn blir utskälld av en vuxnen. Sällan om inte aldrig, förstår barn varför de får skäll. Barn får, till skillnad mot oss vuxna, många fler tillrättavisningar på en dag, än vad de får positiv feedback, faktiskt.

De flesta åttaåringarna kan redan tolka underliggande signaler, vet när de är dags att tystna för att slippa skäll, backar när de förstår att en vuxen är arg. De flesta åttaåringarna har så mycket social förmåga att man kan anpassa sig till regler som finns i skolan, även om reglerna är "japanska", "kongolesiska" eller "svenska".

Åttaåringen som blev polisanmäld har diagnosticerade svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Det gör att hon förmodligen inte kan anpassa sig till de vanliga reglerna i skolan, vare sig de är japanska, kongolesiska eller svenska. Flickan har förmodligen svårigheter som gör det svårt för henne att tolka signaler, att förhålla sig till andra människor, att styra sin impulsert o s v. Hon har förmodligen svårt med bland annat detta;

Impuls- och emotionell kontrollen - hon har svårt att hämma impulser som kommer till henne och svårt att hämma sådant beteende som inte är passande i situationen. När någon blir arg på henne, blir hon liksom arg tillbaka och så eskalerar konflikten eftersom flickan inte kan bryta sin emotion.

Organisering och att förutse händelser - hon har därför svårt att förstå vad resultatet blir av hennes handlande. Så även om hon kunnat hejda impulsen som kommer när hon blir arg, eller emotionen som kommer när läraren blir arg på henne så har hon förmodligen svårt att förutse vad som kommer att ske i nästa steg om hon tar konflikten vidare.

Flexibiliteten - med det menas att man har svårt att förhålla sig till olika situationer, förstå en händelse efter att att ha varit med i en annan (generalisering det sätt som de flesta av oss lär oss mycket på), svårt att lösa problem flexibelt. Det har förmodligen flickan också svårt med.

Till detta, som bara är ett axplock över vad åttaåringen som blev polisanmäld av skolans rektor förmodligen kämpar med kommer också något som kallas för Trotssyndrom och Uppförandestörning. Inte vet jag om flickan har utvecklat detta, men det skulle inte vara så konstigt eftersom runt hälften av alla barn med adhd tyvärr utvecklar detta mer eller mindre under tiden man växer upp.

Om man som skola hade förstått detta och tagit hänsyn till detta i sitt bemötande av flickan och om man som skola hade förstått att det enda sättet man kan hjälpa flickan på - är att man slutar se sig som offer  då hade man förstått att man inte kan och inte ska polisanmäla en åttaåring. Om man istället tar ett grepp över situationen, hittar någon som kan flickans funktionsnedsättningar och sätter sig ner som en detektiv och funderar ut vilka luckor som måste täppas till för att flickan ska slippa hamna i situationer där hon blir polisanmäld (och så klart skolan ska slippa hamna i situationen att de känner sig tvingade att anmäla den stackars åttaåringen) då hade den här historien kunnat sluta på ett helt annat sätt än med en förtvivlad mamma, arga och ledsna lärare och en rektor som upplevs inkompetens, samt en flicka som känner sig värdelös och som kanske förlorat tron på sig själv och på vuxenvärlden.

Att man som skola misslyckas med att hjälpa en åttaåring är hemskt, att man lägger skulden på flickan är fruktansvärt!

Det går inte att polisanmäla en åttaåring för hon kan inte göras ansvarig för sina handlingar, framförallt inte då hon har dokumenterade npf-svårigheter. Är du en som fortfarande tvivlar? Hör gärna av dig, jag berättar gärna mer för dig.