I botten handlar det om solidaritet

En förälder sa till mig;

- Mitt barn är alltid ensam och ingen frågar efter henne, skolan gör inte tillräckligt och ser inte att mitt barn mår dåligt. 

En annan förälder sa till mig;

- Mitt barns klasskamrat är så slö och tar inga egna intiativ och så förväntar sig hens föräldrar att mitt barn ska ställa upp. Jag tycker inte att man kan kräva av barn att vara vän med alla i klassen. 

Gissa vilken av föräldrarna som har ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och gissa vilken av föräldrarna som inte har erfarenhet av att vara förälder till ett barn med npf?

Vi kan aldrig i de små detaljerna bli helt överens om vad man kan kräva av ett barn och vad man inte ska behöva vara med om som barn, men vi kan vara överens om att vi måste stärka barnen i att få vara den man är. Vi kan inte kräva av ett barn, men vi kan vägleda och stödja. Vi kan vara vuxna och ta ansvar vare sig vi är pedagoger, föräldrar eller andra vuxna. Vi kan nog också vara överens om att de starka barnen, de som har många lättheter i skolan socialt och inlärningsmässigt gott kan stärkas i att ta med och ställa upp på sina klasskamrater som inte har det lika lätt. 

I botten handlar det om solidaritet med människor som, för tillfället, är svagare. Nästa gång kan det vara du eller jag eller ditt eller mitt barn. De sätt du själv vill bli bemött på, det sätt bör du också vara beredd att handla efter. Om man tänker så lite oftare är det lättare att ställa upp på människor som, för tillfället, inte har det lika lätt som du eller jag har det. Om föräldrar tänker så så blir det lättare att stötta barn som kan hjälpa - att hjälpa och stötta barn som är utanför - att komma in för skolans personal. 

Heja "Barn i behov" och alla andra som jobbar för att utveckla och göra det bättre för barn i Sverige och i Världen - i Almedalen, förresten!