Alla barn är inte likadana

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripgligt. Idag förstår jag henne.
För ett par dagar sedan, efter att Lillebror kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra kvällen innan (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa då;
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.
Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma".
Numera vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar.
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan. Jag ser det tydligt på mina barn och jag ser det väldigt tydligt på eleverna jag undervisar. Toleransen, orken och trivseln är så olika.

Barn som är ungefär som min son, går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt som Lillebror. Barn som är som min dotter, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Även barn, eller kanske framförallt barn som påminner om min dotter behöver, precis som barn som är som hennes lillebror känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt och få känna att man har kompisar.

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska.

För några år sedan fick jag ofta "tips"på hur jag skulle göra för att få iväg min dotter till skolan då hon hade långa perioder hon inte vill gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", sa några till mig. Men det var inte där problemet låg. Problemet låg i att skolan inte var tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig). Varför det var så berodde på många saker, bland annat skolan, på dess elever och personal, på personalen, på elevernas föräldrar och på funktionsnedsättningen som eleverna som inte kommer iväg faktiskt ofta har.

Numera går min dotter till skolan varje dag, eller ska vi säga "är på skolan varje dag" eftersom hon går på ett gymnasium där hon är inackorderad. Hon stormtrivs nu.

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som Lillebror, med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana....