Inför skolstarten - om förståelse och sockertrådsbarn

Idag har vi haft en föreläsning om elever på gymnasiet som hoppar av skolan, så kallade "dropouts". Jag tror att det är många fler av dem som inte går klart gymnasiet, som har svårigheter inom det neuropsykiatriska området - än vad vi ännu förstår.

Jag ser arga inlägg på Facebook, ser på tv om föräldrar som är arga på skolan/förskolan deras barn går på av olika anledningar.
Och jag tänker att man gör det för enkelt för sig om man tänker att allt är skolans och dess personals fel.

Alla måste vi få göra misstag och alla måste vi sträva efter att bli bättre på att kommunicera med varandra och på att försöka förstå varandras svårigheter för när vi hamnar i det läget att vi är arga på varandra - då är det barnen/eleverna som blir lidande och mest lidande blir nog de barn som är som "sockertråd". Jag har skrivit om de barnen tidigare, men tror att det, så här inför skolstarten tål att tas upp och läsas än en gång.

Och så hoppas jag att vi alla försöker se de goda sidorna hos varandra och ha tålamod med varandra, för det är den enda vägen att gå om vi vill få samförstånd och en bättre skola för alla barn i vårt land.

"Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr."

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Kommentarer

Populära inlägg