Om Friends, npf och mobbning

På onsdag ska jag till Stockholm för att föreläsa på Friends och Underbara adhd´s dag som handlar om barn och ungdomar med npf och mobbning. Jag sitter och filurar på vad jag ska säga, jag har bara en timme på mig så det gäller att vara effektiv:)

Jag har skrev mycket som handlade om mobbning på min första blogg eftersom vi var så drabbade i familjen för några år sedan. Här kommer en av de texter jag skrev:

Läser i Aftonbladet om mobbare. Några gånger per år kommer temat upp. Man vrider och vänder på det, vill komma åt problemet. Både bland reportrarna, läsarna och även lärarna på skolorna (vi är ju ändå föräldrar till barn, de flesta av oss) - och ändå blir det inga förändringar. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. 

Ställer du frågorna till vilken vuxen som helst (nästan);

- Tycker du att det är okej att mobbas, skulle du ingripa om du såg någon bli mobbad?"

Så blir svaren; "Nej", på fråga 1 och "ja" på fråga 2.

Ändå pågår mobbning varje dag. Och varför det då?

Jo, mobbning är ju en värderingsfråga. Om du anser dig mobbad av mig, men jag anser att jag inte mobbar dig, bara inte vill vara med dig. 

Är du mobbad då?

Många svarar nej på den frågan. Många föräldrar ställer frågan till sina barn, "gjorde du si eller så mot henne", dottern eller sonen tittar upp med änglaansiktet och säger näpet "neej, verkligen inte". Och då är det ju så. Mitt barn mobbar inte.

Så fortsätter mobbningen. För på skolan ser lärarna bara det som finns ovanför ytan, men isberget under ytan ser man inte/väljer man att titta bort ifrån.

Så fortsätter mobbningen. 

Hur skall vi få stopp någon gång?

Vi måste, både som pedagoger och som föräldrar vrida på det stora, ibland livsavgöraande problemet mobbning fler gånger än vad vi gör idag. Vi måste koppla bort våra känslor för vårt barn/vår elev och koppla på vuxenansvar. Vi måste stoppa mobbning på alla sätt vi kan. Inte genom att lägga skulden på den eller de elever som gör det, men stoppa det så snart vi upptäcker det och ta det på allvar - på en gång. Vi måste förbereda oss, efteråt, för att vara förberedda inför framtiden. Bygga bort mobbning, fysiskt som psykiskt. Vi pedagoger måste ta ansvar för mobbning som sker i skolan och mobbning som sker utanför skolan - om det påverkar eleven i skolan. Som föräldrar måste vi inse att alla barn mobbas eller retas flera gånger under sin uppväxt. Vi kan älska våra barn samtidigt som vi erkänner för oss att de inte alltid är snälla mot andra barn. Så är det för alla barn. Det är inte farligt. Det blir farligt först när vi blundar för det.  

Jag har pratat med flera barn, ungdomar och vuxna om vad som varit det avgörande för om de orkat fortsätta att tro på att det kommer att gå bra och det är om vuxenvärlden tror på vad jag som utsatt elev säger, tror på att det jag säger är den sanna känslan för mig. Vi glömmer ofta det, tolkar det utifrån det vi ser, men den upplevda sanningen finns ju faktiskt bara hos den som känner sig mobbad. 

Om du vill läsa på min första blogg som jag skrev för några år sedan så kan du gå in här. Kanske ses vi i Stockholm?!