Man dör inte...

Fick en fin recension av min andra bok på en blogg. Läs här om du vill.

Den bortglömda diagnosen, eller - om ett möte som blev riktigt bra, till slut

"Det var ett av alla otaliga möten jag går på till min dotters skola. Just den här gången skulle vi ha ett möte kring träslöjden. Jag och specialpedagogerna hade pratat om problemet med att Grodan inte trivs med träslöjden på några tidigare möten. Specialpedagogerna hade tagit upp Grodan och hennes svårigheter med träslöjdsläraren så att han skulle förstå att han måste möta Grodan på ett litet annorlunda sätt än de flesta andra barnen i hennes grupp. Hemma märkte vi ingen skillnad så nu när terminen började ville jag ha ett möte med läraren för att kunna förklara. För att förändra, förbättra för min dotter. Det är alltid spänt när man skall diskutera saker som inte fungerar. Det är ofta man måste diskutera saker som inte fungerar när man har ett barn med ADD (eller någon annan NPF). Jag har blivit bättre på att prata med lärare när det inte fungerar. Jag vet ju att det inte är lätt att förstå. Att det inte är lätt att se. Att det inte är lätt att möta. Mitt barn är annorlunda. Hon behöver mer stöd och annat bemötande än andra barn, men det syns inte på henne. Hon har alla armar och ben intakta. Hon svarar när man pratar med henne. Hon ler. Hon säger att allt är bra. Det är därför inte lätt att göra rätt. Jag vet det nu. Jag möter lärarna bättre.
Den här gången var det träslöjd, men det kunde ha varit vilken lärare, vilket ämne som helst.
Lärare i allmänhet har inte tillräckligt med kunskap om de 7-8 procent barn som har en eller flera diagnoser i NPF-området. Specialpedagoger kan ha det, men inte ens alla specialpedagoger har förståelsen alltid.
Vi möttes där i samtalsrummet. Jag, en av specialpedagogerna och träslöjdsläraren. Det var lite spänt. Läraren var nog lite irriterad att behöva ta sin rast till att prata med mig. Prata om en elev som bara är lite slö, lite lat, lite långsam, som vägrar använda maskinerna. Jag visste att han fått information om Grodan. Om hennes diagnos. Om hur svårigheterna ser ut ungefär. Jag visste också att han har många elever som behöver hjälp och att man, när man får information, har svårt att förstå den. Min dotter springer inte ut, välter inte grejer, blir inte vansinnig. Hon tar ingen plats. Hon försvinner. Hon slutar komma. Hon går iväg. Hon skickar ledsna och arga SMS till mig. Ringer till mig. Talar om att hon minsann inte tänker vara kvar. Att läraren inte förstår henne. Att hon aldrig vill gå dit igen.
Jag förklarade Grodans svårigheter för läraren. Hur vi har det hemma. Hur duktig Grodan är när hon känner motivation. Hur motorn dör om motivationen saknas.
Efter tio minuter reste läraren på sig. Han var irriterad. Han tyckte det var mycket märkligt att ingen talat om det här för honom innan.
- Om du visste hur många möten jag sitter på, hur många telefonsamtal jag har, hur många sms jag får varje vecka som rör min dotter, hann jag säga innan tårarna kom.
Det var länge sedan jag grät på ett möte som rör Grodan. Sorgen är borta för länge sedan. Den här gången kom den ikapp mig lite, men framförallt blev jag så trött på allt. För hur jag än gör så blir det fel ändå.
Förmodligen var det så träslöjdläraren kände också.
Jag sprang ut på toaletten. Torkade mina tårar. Skärpte till mig. Gick tillbaka.
Vi tog upp samtalet där vi var. Nu möttes vi. Träslöjdsläraren på Grodans skola är en lärare som vill sina elever det bästa. Han har inte förstått och sett Grodans svårigheter – för att de är så svåra att upptäcka. Ändå handikappar hennes svårigheter Grodan väldigt mycket i många lägen.
Läraren undrade hur han skulle göra. Jag sa;
- Min dotter klarar inte för svåra saker, då ger hon upp. För henne är en liten motgång som att bestiga Mount Everst. Om man är där och hjälper henne så tar hon sig förbi. Hon vill gärna göra saker hon redan behärskar, för då känner hon sig säker. Låt henne göra det ett tag till, tills hon är redo att gå vidare. Framförallt behöver min dotter känna att hon är trygg med dig. Berätta för henne att du pratat med mig och att du nu förstår henne. Att du skall hjälpa henne och att hon får göra smycken, det som hon kan. Om hon sedan inte får godkänt i slöjden så må det vara hänt. Det viktigaste är att hon går dit, att hon trivs och vill fortsätta. Kanske kommer hon att jobba med händerna, med liknande saker som vuxen.
Träslöjdsläraren sa att det är klart att hon skall få godkänt. Det viktigaste är att hon jobbar och gör saker. Det är inte så noga att hon gör samma saker som de andra. Det finns ju en pys-paragraf som innebär att man skall ta hänsyn till elevens funktionshinder när man bedömer och sätter betyg.
Vi tog i hand. Träslöjdslärarens hand var hård som en träplanka. Han var positiv. Jag också. Vi hade haft ett väldigt bra möte. Han kommer att hjälpa min dotter, tänkte jag och gick och letade upp henne. Jag berättade för henne om vårt möte. Hon såg glad ut. Jag gick iväg från skolan för att gå och jobba lite också.
När Grodan kom hem från skolan var hon väldigt nöjd. Sista lektionen var träslöjd.
- Mamma, det gick jättebra idag på träslöjden. Magistern frågade flera gånger hur det gick och jag fortsatte på mitt hjärta som jag inte ville göra tidigare. Han hjälper mig. Jag tyckte det var roligt idag.
För så ”enkelt” är det. När människor runt barnet (och faktiskt den vuxna med NPF också) förstår och accepterar, respekterar och möter på det sättet man behöver så blir det lättare. Det blir aldrig jättelätt, för funktionsnedsättningen finns ju där hela tiden. När man möter rätt så har barnet chans att lyckas. Så när ett barn misslyckas måste man gå tillbaka till sig själv och fundera på vad man kan ändra för att lyckas. När ett barn skolvägrar måste hela personalstyrkan sätta sig ner och fundera. Ta in barnet och prata om det behövs. Det går alltid att förändra, små steg, små steg, små steg blir plötsligt ett stort och så blir det bättre.
Alla barn vill lyckas! När ett barn misslyckas eller ger upp är det inte barnets fel, det är fel på hur vi hemma, i skolan och på fritiden möter barnet, då måste vi hitta nya lösningar, nya strategier."

Den här texten skrev en jag som jag för några år sedan. Min dotter har det bra idag. Det var inte lätta år, men jag har nog, tack vare alla upplevelser kring min dotter, blivit en klokare förälder och lärare till barn med npf-svårigheter.

Fortsätt "Lovebomba", men tänk också på vilka problem du för med dig

För många år sedan då jag precis skrivit min första bok "Är jag normal, mamma?" fick jag möjlighet att börja föreläsa. Då pratade jag ur perspektivet att i första hand vara förälder till en flicka med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (add och atypisk autism) och i andra hand erfarenhet av att arbeta med elever i funktionsnedsättningar.

Åren har gått och numera när jag pratar, skriver och föreläser om barn/elever med funktionsnedsättningar gör jag det som lärare med erfarenheter av att vara förälder.

Det känns oerhört roligt att kunna använda allt jag erfarit, tack vare min fantastiska dotter (och hennes syskon så klart) till att hjälpa andra människor i svåra dilemman.

Nu till min rubrik som du kanske undrar över...

När jag började föreläsa avslutade jag alltid med att prata lite om hur vi som är nära barn med svårigheter måste "lovebomba" dem. Med det menade jag att vi behöver se och uppmuntra barn med svårigheter mycket oftare än vad vi gör. Jag tyckte mig också se att vi behövde säga till barnet att det är bra som det är, eftersom det så sällan får höra det i, till exempel skolan där alla mäts efter ungefär samma måttstock. Jag tror fortfarande att vi måste uppmuntra barnen med npf mer än vi gör, just för att vi så ofta jämför dem med andra barn utan funktionsnedsättningar, men vi behöver också göra en ännu viktigare sak.

Vi behöver titta på oss själva och fundera på hur många gånger av de gånger vi säger något till vårt barn/vår elev som vi kommer med ett problem. Alltså, vi vill att barnet/eleven ska göra något som hen vet/känner/tror att den inte kommer att klara av. Vi förmedlar något som inte känns bra för hen. Hur ofta gör du det? Och så jämför du med hur ofta du kommer med en positiv nyhet eller låt oss kalla det för lösning...

För barn utan funktionsnedsättningar blir de två "påsarna"; problem - lösning fyllda ungefär i samma takt under en dag. För ett barn som har svårt med de exekutiva funktionerna och/eller sociala förmågan blir det nästan bara "problempåsen" som fylls på under en dag. Vi vuxna tänker inte så noga på det. Vi säger saker och tänker att vi gör det för att hjälpa barnet/eleven.

Men hur känns det för hen som får alla "problem" på sig? Hur tolkar "hen" som redan har svårt att tolka det att mamma/pappa/läraren/socialen alltid kommer med saker som kräver något av hen, som "ställer till problem" för hen? Är det så konstigt att barnet/eleven sätter sig på tvären och inte vill vara med eller upplevs som antisocial med ett kanske trotsigt beteende.

Gör ett test på dig själv imorgon. Försök notera hur många gånger du kommer med information/frågor/krav som innebär "problem" för ditt barn/din elev - och tänk du inte på hur du ser på problem utan på hur ditt barn/din elev tolkar problem. Notera också hur många gånger du kommer med information/frågor/stöd som innebär positiva upplevelser/känslor för ditt barn/din elev.


Berätta gärna här hur det gick. (Och du, det vanliga är, som sagt, att påsen med "problem" fylls så mycket fortare än påsen med "lösningar" för ett barn med npf, glöm inte det. Lägg inte skulden på dig, utan på situationen). Sedan ska vi fundera på hur påsen med problem kan fyllas långsammare och lösningspåsen kan bli "knökfull"!

Om att hålla fast eller släppa taget

Jag möter ibland lärare som är frustrerade över att någon eller några av eleverna inte släpper taget, inte tar de där kliven som de andra i klassen gör. Man kan ha funderingar på vad det beror på.

Kan det vara så att man själv, som lärare, behöver sätta tydligare gränser för eleven för att "putta ut den ur boet". Så att eleven blir tvingad att ta de där stegen som de flesta av klasskamraterna så glatt gör runt eleven?

Eller kan det vara så att det är elevens föräldrars fel, att de curlar för mycket kring eleven, att det är det som gör att eleven inte vågar eller kan ta stegen mot vuxenlivet?

Visst kan det vara så att vi som lärare behöver sätta tydliga gränser och visst kan det vara så att det finns föräldrar som "curlar" sina barn, att det påverkar eleven till att vara mer passiv än sina klasskamrater.

Men för det mesta, när det gäller barnen som har svårt med de exekutiva funktionerna, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området beror det på att de eleverna först behöver knyta an till sin lärare - för att kunna börja släppa taget.

Om man sätter gränser och och försöker putta på eleven blir det bara motsatt effekt än den man som lärare (eller förälder) söker, nämligen att eleven blir ännu mer hjälpsökande - vilket i sin tur skapar en lärare (eller förälder) som blir ännu mer frustrerad.

För att en elev som har svårigheter ska klara av att släppa taget och våga lita på sig själv kräver det av oss vuxna, pedagoger (som föräldrar) att vi först låter eleven bli trygga med relationen, att vi orkar stå kvar och vara vuxna. Att vi inte blir frustrerade. Först då, när eleven känner trygghet - kan hen börja släppa taget.

ADD - panikångest - KBT?

När man jobbar med elever stöter man numera ganska ofta på barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt. Om eleverna dessutom har en funktionsnedsättning inom det neuropsykiatriska området är risken ytterligare högre. Hur gör man och hur tänker man då? Jag rebloggare ett inlägg som jag skrev för ett par år sedan efter att jag fått nedanstående brev av en frustrerad och orolig mamma. Det handlar om panikångest,(som vi ju alla, även vuxna kan drabbas av). Hoppas att detta kan hjälpa några av er som läser här. 

"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge).Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker ( innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen),det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?

Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/Jeanette"

Hej Jeanette och tack för din viktiga fråga som handlar om ett ämne många människor kämpar med.
Din dotter, berättar du, började med att få panikattacker för vissa situationer som nu på senare tid utvecklat sig till att hon kan få attackerna även hemma. Din dotter fick diagnosen ADD för tre år sedan och nu vill BUP rikta in sig på KBT-behandling. Du känner att dettta har med hennes ADD att göra och därför vill du att de riktar in sig på hennes diagnoser mer. Jag gör en kortsammanfattning så att jag vet att jag förstår vad du undrar över och så att du kan återkomma om jag missuppfattat något.

En panikattack ser likadan ut (som man vet nu) vare sig man har en eller flera diagnoser eller om man inte har någon diagnos. En panikattack är väldigt obehagligt att få och kan närmast liknas med att man får en känsla av att man nog ska dö snart. Den kommer plötsligt och oväntat och sedan växter den så att man inom några minuter upplever väldigt stark ångest. 
Detta gör att man, efter attacken inget hellre vill än att slippa uppleva det igen. Man blir rädd för känslan och man försöker hitta sätt att slippa känslan. När panikattacken återigen dyker upp så blir man lika rädd igen. Detta gör att man försöker undvika det som man tror gör att obehaget startar. Om man kopplar samman panikattacken med t ex att åka buss så undviker man det. Tvyärr brukar hjärnan vara duktig på att generalisera så efter ett tag kanske attacken även kommer när man vistas i alla lite trängre utrymmen, i mataffären o s v. Då har man utvecklat panikattackerna till ett "paniksyndrom" som kanske också utvecklas till ett Generaliserat ångest syndrom (även kallat GAD). 

Det man behöver göra för att bryta det här jobbiga som din dotter kämpar mot nu är att "gå rakt igenom" den hemska upplevelsen för att förstå att detta är något som kommer, som är obehaglig, men som man inte behöver vara rädd för. Det kan man göra genom KBT-behandling där behandlaren följer med din dotter i hennes rädslor och förklarar dem. Om man hittar en duktig KBT-terapeut som vet vad  ADD innebär så kan det bli en vändning för din dotter. KBT-behandling vid panikattacker ser ungefär likadan ut, med vissa förändringar beroende på vad som skapar panikattacken hos klienten. Det viktiga när man behandlar en person som också har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är att man har kunskap om har just den här personen fungerar och möter henne där hon är. Till exempel kan det kanske vara svårt för din dotter att göra "hemläxor" som man ofta har. Kanske behöver man gå långsammare fram än med andra, kanske behöver man bildstöd, kanske behöver man veta att när din dotter säger "nja" så betyder det egentligen "nej" (så är det i alla fall för min dotter...), kanske behöver din dotter någon som följer med för att tolka det hon säger, eller det terapeuten säger o s v, o s v.

Personer inom npf-området upplever ofta mer stress och ångest. Man hamnar, procentuellt sett, oftare i depressioner, självmordstankar, ätstörningsproblem, självskadebeteende  etc och det behöver behandlare och allmänhet veta och kunna tyda tecken. Vi, som behandlare måste också förstå att npf-svårigheter innebär att man måste mötas på ett annat sätt. Om din dotter får en behandlare som förstår henne, så har hon alla förutsättningar att bli fri från sina panikattacker.

Min dotter drabbades av en panikattack för fem år sedan. Det var speciella omständigheter, vi bodde på hotell, jag höll en föreläsning, hon skulle äta middag på restaurang med sin pappa och sin lillebror (hon är extremt allergisk vilket gör att det alltid är oroligt när vi äter ute). Du kan ju tänka dig vilken stress hon hade i det ögonblicket när maten skulle komma in eftersom jag alltid brukar vara med när hon äter något på restaurang. Där och då fick hon en panikattack. Efteråt när jag kom hem pratade vi om det obehagliga som hon varit med om. Hon var tolv år då och det jag kunde förklara för henne var att "detta är inget farligt, men det känns som om man skall dö. Nästa gång du känner så, så säger du till den där figuren som försöker skrämma dig att JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG SÅ STICK". Hon har inte fått någon panikattack efter det, men vi pratade mycket om hur hon skulle försöka tänka och vi är redo om figuren som försöker skrämmas dyker upp igen. För nyckeln till hela problematiken är att man måste komma dit att man inte är rädd för det obehagliga - då klingar det obehagliga bort så småningom. 

Hoppas att din dotter slipper kämpa mot panikattacker för det är verkligen obehagligt och inskränker livet för den som drabbas och för de närmast anhöriga. 
Malene

Ekvationen förväntningar och krav

Det finns en ekvation, som kan användas till mycket och som förklarar mycket. Den är enkel och lätt att bära med sig. Den kan ge förklaring till mycket..

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett är;

1 Öka förmågan/tron på förmågan så den väger upp till kraven.
2 Sänka kraven på just de delar där förmågan saknas.

När man inte kan höja förmåga i sig själv, så måste omgivningen sänka kraven. Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man inte lever "över" sin förmåga/sin ork.

Exekutiva funktioner - flexibilitet

"Flexibilitet" står som punkt två i mitt förra inlägg som handlar om vilka exekutiva funktioner - svårigheter som ett barn med npf ofta kämpar med. Nedan finns ett inlägg som jag skrev om barn som är oflexibla/flexibla. Jag kallar dem för "sockertrådsbarn" och "gummibandsbarn".

För att hjälpa ett barn som är oflexibelt behöver vi själva vara flexibla och börberedda. Vi behöver ge barnet förförståelse i vad som ska hända, gärna skriftligt och om det behövs med bilder. Det tar lite mer tid att förbereda, men tiden tjänar du och barnet/eleven in på att det inte blir några kraftiga reaktioner, eller i alla fall färre och med mindre styrka. Det tar tid att lära sig hur man ska göra, men för att lära sig måste man börja. Börja imorgon, vetja!

"Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr."

Exekutiva funktioner - en genomgång

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag. Det är de exekutiv funktionerna som ofta sätter käppar i hjulet för människor med npf. Alla har vi mer eller mindre svårt med delar av dem, men det är först när man blir hindrad i sin vardag, som man kan börja prata om en funktionsnedsättning.

"Med exekutiva funktioner (EF) menas förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.

Boktips till dig som vill lära dig mer om Exekutiva svårigheter.

Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Sedan tänkte jag börja beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av att anpassa sina emotionella reaktioner till situationen).
Initiering/igångsättning (klarar att börja sv sig själv, får idéer på egen hand).
Arbetsminne (har förmåga att behålla information i medvetandet i syfte att fullgöra en uppgift).
Planering/organisation (har förmåga att "tänka före", förbereder i tid, genomför uppgifter på ett systematiskt sätt).
Ordning på material (har förmåga att hålla ordning på sin arbetsplats och liknande).
Monitorering (har förmåga att kontrollera och bedöma sina egna prestationer, uppmärksammar hur det egna beteendet inverkar på andra).


Impulskontroll är först på listan över EF. En svårighet som kan vara svår för omgivningen att förstå - att man har svårt med - och inte bara gör saker för att "jävlas"...

Alla tappar vi, som sagt, kontrollen över våra impulser ibland. När vi är stressade, mår dåligt eller känner oss hotade är det lätt att tappa kontrollen och göra något "överilat". För människor med npf-svårigheter hänger ofta "svårt med impulskontrollen" som ett svart skynke över huvudet. Något händer - pang- man reagerar.

Vad kan man då göra när man vet att en person inte kan styra detta, på samma sätt som majoriteten människor i samhället har förmåga till?

Jo, genom att;
* förstå och så småningom acceptera att det är så och därmed inte skuldbelägga när det händer saker är viktigt.
* förstå vilka situationer, händelser, tider då risken är stor att det blir fel och försöka förändra dem.
* ge barnet en möjlighet att signalera om risken att det blir hotfullt och farligt finns. T ex ett ord, en bild, "tumme ner" eller liknande.
* lära barnet strategier för att "växla ner" och tänka en gång till när impulsen kommer, t ex "räkna till tio", ta fem djupa andetag, gå till ett annat rum, söka upp en vuxen.
* se till att barnet, som är inkluderad i klassrummet, är det både fysisk och psykiskt på så sätt att barnet finns i klassen, vid klasskamraterna, med en lärare nära som snabbt kan gripa in om något blir fel.

* förstå att det är våra handlingar, vi runt omkring som gör om barnet lyckas och inte tvärtom. Den här sista punkten är verkligen egentligen viktigast, för tips om hur man kan göra finns det massvis av, men om vi inte förstår att det är miljön runtomkring och vår förståelse för svårigheterna som hjälper eller stjälper en person som har svårt med impulskontrollen - så kommer vi aldrig vidare...

Om oro, ångest och magneter som drar

En av tjejerna jag känner som har svårt att komma till skolan berättade för mig;

- Det är som en jättemagnet som drar mig inåt huset, ibland är magneten inte så stark, men ofta är den jättestark.

Oron och ångesten ligger på lur. Oroar i sig. Det blir en ond spiral. Magneten drar hemmåt. Oron ökar på. Magneten blir starkare. Bäst att stanna hemma.

Vad kan man göra då?

Att avdramatisera det, att prata om det, att resonera kring det - för tjejen med HENNES ord och HENNES lösningar, är väldigt viktigt för att hon inte ska hamna i "magnetens våld" fullständigt.

Många barn och ungdomar berättar inte om sin oro, sin ångest, sina fobier och så hinner kraften i oron ta över. Då är det svårare att bli av med den, men det går. När oro, ångest, depressioner, självskadebeteende misstänks är det viktigt att ha de där samtalen som går på djupet, som hjälper, som löser upp.

Magneter som drar i oss när vi känner oro, har vi nog alla lite i oss, men när magneten gör att man inte kommer iväg på saker som man egentligen tycker är roliga, då måste man hjälpa till så att magneten tappar i styrka.

Julslut och sömnsvårigheter

- Mamma, det är det smartaste du har sagt till mig!

Imorgon börjar skola och jobb för de flesta av oss. Med det kommer tidiga morgnar, något som de flesta av oss inte haft för många av de senaste två veckorna.

Det är svårt att ändra rutiner. Det är lätt att man blir stressad när rutinen "gå och lägga sig sent och gå upp sent" ska ändras till "gå och lägga sig tidigt och gå upp tidigt". Ofta blir det svårt att somna tidigt på kvällen eftersom man är van att gå och lägga sig sent. Att inte kunna somna, fast man vill och behöver skapar stress och frustration både hos den som inte kan somna, men också hos den eller de närstående.

Det är lätt att hamna i en ond spiral. Du vill verkligen somna, men ju mer du försöker desto svårare blir det. Så kommer stress och ångest för nästa dag, att du inte ska orka - som ett brev på posten. Och då kan du ju verkligen inte somna!

Häromkvällen sa min dotter meningen som står överst i denna text efter att jag nattat hennes lillebror som inte kunde somna när han började tänka på skolan och kraven att somna.

Då hade jag precis sagt till min son att det värsta som kan hända om han inte skulle somna på hela natten var att han skulle få väääldigt tråkigt och bli lite trött nästa dag, men det viktigaste av allt är att ligga i sängen och blunda och låta kroppen vila.

Julen är slut. Mycket av julpyntet har åkt ner i lådan igen och granen, som jag och barnen högg med morfar på torpet har värmt huset hela dagen... Nu stundar nygamla rutiner och med dem kommer stress, ångest och frustration som ett brev på posten. 

Att minska stressen, plocka bort oron och skapa lugn är det bästa sättet för att få nattro. Hur gör man då det? Om man sätter "att inte kunna somna på kvällen innan skolan och jobbet" till andra saker i livet som händer så plockar man liksom bort det jobbiga lite grann.

Jag brukade fråga min dotter "vad är det värsta som kan hända om du inte kan somna?". När den frågan ställts kom svaret "att inte orka skolan, att må dåligt, att bli trött" och så är det ju. Risken att man blir trött, seg och inte orkar nästa dag är överhängande, men är det livsfarligt? Vad är det värsta som kan hända om du blir trött i skolan, då? "Att jag få stanna hemma".

Jag brukade berätta för min dotter att det viktigaste av allt är att man vilar sin kropp i sängen. Det värsta som kan hända en natt när man, i allra, allra värsta fall inte sover alls (vilket ju aldrig sker) är faktiskt att man får vääääldigt tråkigt eftersom det är uttråkande att ligga still i sängen och blunda flera timmar...

Efter samtalet med sonen minskade oron, stressen och ångesten hos honom avsevärt. Efter fem minuter hade han somnat - som på beställning.

Om jag själv inte kan somna? Då pratar jag med mig själv, samma frågor och samma svar. Sedan brukar jag somna som en stock - eller så ligger jag  vaken hela natten och har långtråkigt. För det är ju egentligen det värsta som kan hända. Somnar gör vi alltid förr eller senare. Ju mindre stress, ångest och oro vi har i kroppen  - desto lättare får vi att somna.

God natt på dig!

Nytt år - nya löften

Idag är dagen då svenskar startar nya liv genom att börja införliva sina nyårslöften - samt äter enorma mängder pizza!

Nyårslöften är, precis som läxor och betyg, bra - om man orkar leva efter dem. Om inte skapar de bara stress och ångest.

En vän jag känner tycker att det är jobbiga att åka och hälsa på sin pappa. Pappan vill att hon kommer, men ofta slutar besöken med att pappan gnäller och besöket lämnar en sur eftersmak hos min vän.

- Ibland tänker jag att jag aldrig vill hälsa på honom igen, säger min vän och fortsätter, hur jag än gör blir det fel, jag ger snart upp, han är bara dum mot mig.

Och jag tänker.

När du ser dig som ett offer som inte kan påverka, som blir behandlade på ett sätt du inte gillar, där du hamnar i situationer du inte tycker att du bemästrar - det är då du verkligen blir ett offer.

Om du istället ger dig själv mandat och tro att du faktiskt kan styra själv, att du kan påverka, att du då slutar tänka på dig själv som varande ett offer i alla de situationer du faktiskt inte är det - då kan du påverka ditt liv och styra ditt liv vem du än är och vad du än blir utsatt för.

Om du vänjer dig vid att se på dig själv som ett offer, då kan du inte heller förändra situationen. Om du istället börjar se på dig som en som kan styra skutan, då kan du också¨påverka, mer eller mindre. Mer än du tror.

Om du tänker på dig själv som en som har förmågor (precis som Spiderman) så får du större möjlighet att påverka dit liv till det liv du vill leva. 

Det sa jag till min vän. Nu ska det bli spännande att höra hur det går nästa gång hon hälsat på sin pappa:)

Jag vill passa på att berätta om Åsnan som vände på en situation hon hamnat i. (Historien kommer från boken "Det är aldrig kört").

"Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en tom brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen. Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det mest barmhärtiga han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande. 

Bonden bad några vänner om hjälp och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad.

- Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mittliv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. PappaÅsna blev aldrig något att räkna med. Mamma Åsna gick på lugnande medel. Broder Åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända mig?

Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde sig för att varje gång hon kände jorden träffa ryggen skulle hon skaka av den och kliva uppåt. Skaka av den och kliva uppåt. Skaka av den och kliva uppåt. 

Åsnan började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att inte ge upp. 

Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig säker mark igen. 

Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation."

Ibland kan de där jordmassorna som kastas över din rygg upplevas så stora att du inte orkar skaka av dig dem, men du måste i alla fall ge det ett försöka...

Har jag något nyårslöfte, då? Jo, jag ska försöka göra mitt bästa det här året också och så ska jag försöka fortsätta utveckla tankar och förmågor. Och så kanske jag ska stänga av Facebook, bara för att ge mig tid att tänka och utveckla tankar och förmågor...

Har du något nyårslöfte?