Ibland när jag pratar med människor om npf-frågor, efter en föreläsning, på min mejl, i telefon, på skolor eller någon annanstans där mänsklig kontakt uppstår, får jag frågan som låter ungefär så här;
- Men bokstavskombinationerna fanns ju inte för 40 år sedan. Är det inte bara vi, moderna människor som uppfunnit det för att ha något att skylla på när vi inte har tid att ta hand om våra barn - typ och har vi inte alla lite adhd i oss och jag har läst i tidningen att det inte stämmer...?!
Jag är ju inte forskare på området, så jag kan inte svara på den frågan ur ett forskarperspektiv, men jag kan svara på den ur ett medelålderslivs perspektiv med många års erfarenhet av att jobba med npf-frågor.
Jag har minnen från min grundskoletid. Minnen från klasskamrater och skolkamrater. Många av barnen på min skola har trillat ur mitt minne, men jag minns Lutström, tydligt. Han kallades för "Slutström" av min systers klasskamrater och barnen på skolan. Han var "konstig" tyckte vi andra majoritetsbarn. Han betedde sig inte som vi andra. Han kunde bli arg, han gick hos specialläraren. Ingen ville leka med honom, men han var ofta hemma hos oss för min mamma tyckte lite synd om honom. Ingen visste vad som gjorde allt så svårt för honom, han blev utestäng. Så minns jag Hasse. Han gick i min klass. När vi gick på "lekskolan" som sexåringar så fick jag och ett par av de andra "duktiga" flickorna hålla fast Hasse medans fröken drog upp hans strumpor. Hasse ville ha strumporna löst sittande, men det tyckte inte fröken (och därmed inte vi andra barn heller) att han kunde ha. Vi fick hålla fast honom, medan fröken satte på honom strumporna så, SOM DE SKULLE SITTA! (Bägge killarna ansågs, för övrigt, ha problemen på grund av sina föräldrar...).
Jag minns också killen som tränade på telefonkatalogen och kunde alla som bodde i Kungsbacka som hette Andersson. Det var på högstadiet jag träffade honom. Vi var flera som fascinerades över hans specialkunskaper inom telefonkatalogsområdet, men det var minst lika många som gjorde narr av honom. Som drev med honom, utan att han förstod det riktigt, eller så visade han det inte.
Vår granne hade flera barn. Ett av barnen kallade vi för Rogge. Han hade äldre bröder som det gick bra för, men för Rogge gick det bara utför. Alla klagade på honom. Hans mamma klarade inte av honom, inte skolan heller. Vi andra i bostadsområdet tyckte att han var ganska hopplös. Sedan flyttade mamman och hennesbarn.
På min högstadieskola hade vi en tjej som var väldigt försiktig. Jag upplevde henne som lite smutsig, hon såg sällan någon i ögonen, vågade aldrig säga ifrån. Hon smög längs med skåpen för att ingen skulle se henne och gå på henne - därför var det så många som gick på henne. Jag sa aldrig något till henne, men jag tog aldrig hennes parti - fast jag såg vad hon fick utstå.
Jag har ännu fler udda figurer i mitt huvud. Barn och ungdomar som jag minns för att de var annorlunda, när jag växte upp. Ingen av dem fick någon ordentlig hjälp. Alla var utsatta, utfrysta, mobbade. Två av dem vet jag är missbrukare idag. De andra vet jag inte hur det har gått för.
Jag tänker på dem, när man hävdar att diagnoserna är påhittade av oss i det moderna samhället, för att slippa ansvaret för barnen. De fanns förr också, men vi förstod inte att hjälpa dem då. Numera är vi lite bättre. Men vi har fortfarande lång väg att vandra innan vi släpper in alla udda, härliga, fantastiska minoritetsmänniskor i övriga samhället.
Media har ett väldigt stort ansvar när det gäller att förmedla rätt bild av saker och ting. Seriös media skall vara ansvarstagande och folkbildande. Inte sensationell och lösnummerhysterisk. Media har ett stort ansvar att sätta sig in i ämnet de skriver om innan det publiceras. Tyvärr har man för lite tid att göra djupa nedslag i ett ämne som journalist eftersom tid är pengar även på nyhetsbyråer. Media har ett ansvar att se till att informationen man släpper inte är felriktad eller feltolkad. Det blir oftare rätt numera. Trots det blir det fortfarande för ofta fel när det gäller information vad gäller npf-diagnoser.
Jag tänkte ta upp dåliga exempel på artiklar som skrivits senaste åren (brukar spara på både bra och dåliga artiklar) om npf-frågor, men så tänker jag att det här negativa, att skriva om negativa saker sällan gör saker bättre. Därför stoppar jag ner artiklarna i byrålådan igen och nöjer mig med att skriva att media måste fortsätta att kritiskt granska information innan de skriver artiklar om människor med npf-diagnoser. De har blivit bättre, men det kan bli ännu bättre.
(Förklaring: När jag säger "majoritetsbarn" så menar jag de barnen som det finns flest av, de som har lätt i skolan/ganska lätt i skolan, som knäcker koderna för hur man är, som kan spegla sig i många andra liknande barn.
När jag säger "minoritetsbarn" så menar jag de barn som det inte finns så många av, som är unika, som har svårt att hitta spegelbilder att spegla sig i).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar