"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för "management by fear". Konsekvensbemötande handlar om att en har makten och vet rätt och den personen ska styra och bestämma över den personen som inte har makten och som inte vet hur man gör rätt, om du förstår vad jag menar.

Om du som vuxen, som pedagog har resurser och möjlighet att ge ramar och regler som du vet fungerar och som eleverna också känner mening med. Om du dessutom hinner tänka efter FÖRE samt jobbar på någon slags allians med eleverna, "vi som är i det här klassrummet vi samarbetar", då behöver du inte ta till konsekvenser eller hot.

När vi undervisar med hjälp av konsekvenser är det just de elever som har svårt i skolan som halkar utanför. De andra eleverna kan anpassa sig till olika undervisningsmetoder, även konsekvensmetoden.

"Om du gör det, så händer den konsekvensen" fungerar inte, snarare triggar, de elever som gör att vi funderar på om vi verkligen inte valt fel yrke. När vi gått igenom hela "konsekvensspiralen" har vi liksom inga mer vapen att ta till. Kvar finns bara en misslyckad lärare och en ännu mer misslyckad elev.

Nej, bakbind inte lärarna, ge oss istället utrymme att använda både armar, ben och huvud i arbetet med att hjälpa våra barn/elever att utvecklas så mycket de kan. Ge möjlighet till fortbildning i lågaffektivt bemötande, i samtalsteknik, i "tänka efter före", ge resurser till mindre grupper så det är möjlig att koppla ihop sig med elverna, skapa samarbetande och allianser. Då behöver vi inte konsekvenser, då kan vi sätta fart på den positiva lärspiralen. Då kan det bli populärt och kul att bli och jobba som lärare igen och då är det kul att vara elev också, vare sig man har lätt eller svårt för det vi kallar för skolarbete.

Oro, ångest och magneter som drar

En av tjejerna jag känner som har svårt att komma till skolan berättade för mig;

- Det är som en jättemagnet som drar mig inåt huset, ibland är magneten inte så stark, men ofta är den jättestark.

Oron och ångesten ligger på lur. Oroar i sig. Det blir en ond spiral. Magneten drar hemmåt. Oron ökar på. Magneten blir starkare. Bäst att stanna hemma.

Vad kan man göra då?

Att avdramatisera det, att prata om det, att resonera kring det - för tjejen med HENNES ord och HENNES lösningar, är väldigt viktigt för att hon inte ska hamna i "magnetens våld" fullständigt.

Många barn och ungdomar berättar inte om sin oro, sin ångest, sina fobier och så hinner kraften i oron ta över. Då är det svårare att bli av med den, men det går. När oro, ångest, depressioner, självskadebeteende misstänks är det viktigt att ha de där samtalen som går på djupet, som hjälper, som löser upp.

Magneter som drar i oss när vi känner oro, har vi nog alla lite i oss, men när magneten gör att man inte kommer iväg på saker som man egentligen tycker är roliga, då måste man hjälpa till så att magneten tappar i styrka.

Rocka sockorna

I fredags var det "rockasockandagen". Jag som var på resande fot större delen av torsdagen hade missat denna dag fullständigt. Jag tycker att det är bra med dagar då man fokuserar på en viktig sak, som "morsdag" eller "kanelbullensdag" till exempel...

Fast för viktiga dagar, så som "earthhour" eller "autismdagen", "internationella kvinnodagen" eller "rockasockandagen" är det egentligen alldeles för lite. Egentligen skulle vi ha fokus på det varje dag. Varje dag skulle vi tänka på jorden och hur vi ska få den att må så bra som möjligt, eller lägga fokus på svårigheter och lättheter när man har en funktionsnedsättning som autism till exempel.

Jag tänker ha "rockasockandagen" varje dag från och med igår. Idag blev det en blårandig och en helblå socka. Människor som är annorlunda, som inte är som majoriteten av människor är så otroligt viktiga. Det vill jag säga med att fortsättningsvis ha olika strumpor - och så kanske för att jag själv tycker att det är så förbaskat tråkig att alltid vara så politisk korrekt och så vanlig eller så "mellanmjölkaktig" som Jonas Gardell säkert skulle uttrycka det.

Här kommer första exemplet på strumpupproret. Hänger du med?

Hepp!

Föreläsning i Stockholm

Om du bor i Stockholm och har ett barn som har fått diagnosen ADD eller om du själv har ADD så tycker jag att du ska försöka komma till den här adressen och lyssna på hur man kan tänka och göra för att underlätta på olika sätt.

Jag föreläser inte så ofta för tillfället. Hinner inte när jag jobbar heltid som lärare, men när jag blir tillfrågad om att föreläsa försöker jag ibland ta ledigt från jobbet för att komma iväg. Det är ju så roligt att träffa människor och hjälpa till att hitta lösningar!

Imorgon kommer jag bland annat att prata om skillnaden i tid och energi när man har en diagnos, till exempel Add i jämförelse med om man inte har någon npf-diagnos. Någon hörde av sig och ville att jag skulle skicka dessa bilder på mejl, kanske kan du som skrev använda dig av dessa bilder via min blogg, det får du gärna om du har nytta av den. Skriv gärna då att det kommer från min blogg, tack.

Kanske ses vi imorgon. Kom gärna fram och berätta efter föreläsningen om du läser min blogg. Det är alltid kul att träffa och prata med någon av er som läser min blogg!

Om att hitta nya lösningar för barn med npf

Det kom ett mejl. Jag tar upp det här på bloggen för att det är så typiskt. En mamma som gör allt hon kan och lite till för att hennes dotter skall ha en bra skolgång där hon lyckas och mår bra. Lärare som gör allt de förmår för att deras elev skall lyckas. Ett barn som kämpar och kämpar så hon nästan trillar ihop. Och ändå. Det räcker inte. Var gör man, undrar mamman. Ja, vad gör man? Läs mejlet här:


Hej Malene,

Jag följer din blogg sen en 1 1/2 år tillbaka och jag har liksom dig en tjej med ADD. Min dotter är 14 och eftersom din tjej är lite äldre uppskattar jag att läsa om dina tips och råd när det gäller skola och vardag. Du har ju mer erfarenhet än vad jag har.

Min dotter går nu i 8.an och har en jättebra mentor. Hon är förstående och vill verkligen hjälpa på bästa sätt. Vi har tillsammans lagt upp ett åtgärdsprogram som känns bra, hon har fått dator som hjälpmedel samt extra mentorstid. Hennes mentor + ytterligare ett par lärare har gått en utbildning om ADHD  som jag  tipsade om. Jag och skolan gör verkligen allt och jobbar tillsammans för att det ska fungera för dottern. Men ändå...det räcker inte till. Min dotter jobbar så hårt och är helt slut. I hennes huvud är allt bara kaos. 

Har du några bra tips eller råd hur jag kan underlätta för min dotter? Vad kan jag tänka på här hemma? Det kanske finns något som jag & skolan inte tänkt på...kanske kan du dela med dig av några de åtgärder som din dotter har i skolan och som vi kan testa i min dotters skola.

Ha en skön höstdag!

Mvh. Anna .



Hej Anna.
Det finns sällan lätta lösningar, för då hade ni hittat dem redan. Jag tänker så här lite runt problemen (utan att på något sätt mena att det jag skriver här är något facit, för det här är det svåraste av allt på många sätt, att försöka hjälpa ett barn som har npf-svårigheter att lyckas i skolan):

När man gör så mycket man kan, men det ändå inte fungerar så är det lätt att man ger upp, att man blir frustrerad, att man lägger skulden på barnet. Den tiden kommer ofta förr eller senare, fast man inte vill det egentligen. Att frustrationen leder till att samarbetet krånglar lite. Men det att barnet har svårt att lyckas, trots allt man gör för att underlätta för det, säger ju egentligen bara att man måste sänka kraven/ändra kraven och att man måste göra fler förändringar. "När ett barn misslyckas är det inte fel på barnet, det är vi vuxna runt barnet som måste hitta andra lösningar tills barnet lyckas". Några barn kräver så mycket mer hjälp och andra lösningar för att lyckas. 

Det är ingens fel att det "blir fel" att det, trots allt man gör, är för svårt för barnet. Det är viktigt att ha med sig. Det är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel, inte lärarnas fel, men det är fel på situationen och på samhällets förväntningar på vad ett barn som är 14 år skall klara. 

Varje barn är unikt så det är inte lätt att hitta lösningar som fungerar för alla, men några saker kan man prova. Till exempel: 

Låt barnet berätta vad som är svårt. Ställ öppna frågor till barnet, ge inga egna svar, tro inte att du kan komma på svaren för det är barnet som har lösningen, som vet, men som kan behöva hjälp med att hitta lösningar. 

Vilket problem skall lösas först? Är det att barnet inte kommer till skolan? Att hon inte orkar vara kvar? Att hon inte får betyg i alla ämnen? Fokusera på ett problem och låt de övriga vara en stund. 

Döm aldrig.

Ge barnet positiv uppmärksamhet när hon/han lyckas med saker, även om det i dina ögon inte upplevs som så stora och fantastiska saker. Man lär sig på positiv kritik, inte negativ. 

Kan man dela upp lektionen i mindre arbetspass med tydlig struktur, med belöningar och med perioder av vila?
Kan man ändra till böcker som är lättare att läsa, studielitteratur behöver inte se likadan ut för alla.
Kanske skall man fundera på om hon behöver läsa alla ämnen, kanske kan man ta bort något/några ämnen som är för jobbiga och lägga mer krut på ämnen som hon tycker bra om. 
Kompisar, har hon det i skolan, är det viktigt, behöver man stödja där?
Kan man förenkla för barnet?
Kan man förtydliga?
Vad är svårast för barnet?
Vilka styrkor har barnet?
Jobba med styrkorna/lättheterna.

Att barn med adhd/add mognar senare än jämnåriga är väldigt viktigt att tänka på. Man brukar säga att barn med adhd/add mognar ungefär 30% senare. Detta gör att man vid sex års ålder är ungefär i samma mognadsfas som mina klasskamrater, men ju äldre man blir desto större glapp blir det. En tioåring kan alltså vara som en sju-åttaåring i mognad, medan en 15-åring kan vara som en tioåring. Att förvänta sig att en 15-åring är femton i mognad kan lägga många krokben för barnet. 

Det var några saker som jag tänker på när det gäller att hjälpa ett barn att lyckas på högstadiet. (Det finns ju massor av andra saker som jag inte nämn och som jag inte kommer på heller för den delen, individuella saker som gäller för olika barn) Men trots att jag funderar mycket på det här, har jag själv ett barn som kämpar sig blå för att lyckas, som inte alltid kommer iväg, som ofta är ledsen, som inte har så många vänner. 

Vi är på många sätt fångar i situationen. Vi måste acceptera att olika barn har olika förmågor. Samhället måste lära sig det för inte förrän vi kommer dit, tror jag att barn med svårigheter/lättheter som din dotter får en ärlig chans att lyckas. 

Sluta klaga på föräldrarna

Du vet det är inte konstigt att hon är som hon är, titta bara på hennes mamma... eller Om han hade en annan pappa så... eller Jag vet inte om det är hen det beror, jag tror att det snarare handlar om mamman... eller Om föräldrarna slutade curla så mycket så...

I en undersökning gjord vid University of Wisconsin-Madison har man hittat, inte alls förvånande, men sorgliga, svar på varför så många mammor till barn med autism blir sjukskrivna och deprimerade. 

Att vara förälder till ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området innebär extra ansträngning dygnet runt, dessutom innebär det alldeles för ofta också ifrågasättande av andra, bland annat barnets lärare. 

Visst finns det föräldrar till barn med autism - som inte är "bra" föräldrar (hur man nu mäter det). Det finns föräldrar till barn med autism och eller andra npf som själva har svårigheter, det finns föräldrar som har andra svårigheter och det finns de som inte har svårigheter - som för det mesta  kämpar för sina barn, till stor del förmodligen för att de upplever att barnet har det svårt i skolan på olika sätt. Det finns, som sagt föräldrar till barn med npf som är bra, dåliga och halvbra. 

Det finns också föräldrar till barn utan npf-svårigheter som är bra, dåliga och halvbra. 

Skillnaden på de bägge föräldragrupperna är att föräldrarna i den första gruppen har barn som har svårigheter - som "ställer till det" för sig själva, för andra och för lärarna oftare än barnen till föräldrarna i den andra gruppen. 

När vi som lärare säger de där meningarna jag skriver i början av mitt inlägg (j0, jag har tagit dem från verkligheten) - då har vi också sagt upp oss som dem som kan påverka, som har mandat att förändra. Vi har förpassat oss till att vara människor som bara "åker med" på vår arbetsplats, som inte kan påverka, som därför inte kan hjälpa att det blir fel. 

Om föräldrarna till våra elever är si eller om de är så är egentligen inte intressant för mig som lärare. Jag ska ta hand om barnen/eleverna när de kommer till skolan. Jag ska göra det bästa av den situationen som blir när de är på skolan. Visst blir det väldigt mycket jobbigare då kontakten inte fungerar med en förälder till mina elever - men tyvärr har den dåliga kontakten väldigt ofta med hur jag bemöter eleven i skolan. Jag har ansvaret för min relation till min elev. Det är inte förrän jag kan misstänka att min elev blir misshandlad fysiskt/psykiskt av sin förälder eller på annat sätt försummas som jag har ansvar att lägga mig i. 

Man har rätt att vara som man är som vuxen människa, vare sig man har ett barn med diagnos eller inte. 

Jag och du som lärare har ansvar att ta ansvar för situationen som vi befinner oss i på skolan. Vi kan önska att våra elevers föräldrar är bra, ansvarstagande, välfungerande och lagom på att lägga sig i - men det är inte vår sak att döma föräldrar eller diskutera dem. 

Ta ansvar för din roll som lärare och därmed för dina elever - låt föräldrarna vara och försök stötta dem som har det tufft istället för att döma dem. 

(PS om sedan föräldrar till barn i skolan förstår och accepterar att läraryrket är ett av jordens svåraste yrken och att det är lätt att det blir fel, att eleven tolkar fel, vare sig man har npf eller inte, att lärare också är människor, etc etc, då skulle samarbetet kring ALLA barn kunna blir riktigt fantastiskt DS).