tisdag 28 april 2015

Om tolerans, acceptans och motsatsen - polarisering

Jag läser om olika bråk och konflikter som blossar upp på debattsidor och på andra ställen. Som förälder, lärare, människa kan jag iaktta, lite sorgset, hur polariserade vi människor är. Det är frustrerande att vi inte kommit längre. Att vi alla vill att alla ska inkluderas, men vi är dåliga, rent allmänt på att inkludera andra, om du förstår vad jag menar.

"Det är bra, men inte det. Jag är bra, men inte hen. Vi är bra, men inte de. Jag förstår, men inte de. Jag vet, men inte de. Jag gör rätt, de gör fel."

Vi gör så, vi människor. Vi ser utifrån vårt eget perspektiv och stänger till om andras perspektiv, istället för att försöka förstå och acceptera att jag gör rätt ibland, de andra gör fel ibland, men ibland är det tvärtom - och jag har sällan hela bilden så jag vet egentligen inte. Om vi människor blev lite bättre på att tolerera andra sätt att vara och tänka på, om vi accepterade att andra aldrig är som vi, men att det snarare kan vara berikande. Att det jag ser bara är min sanning - då hade nog världen varit lite lättare att leva i.

Som lärare ser jag många exempel på att föräldrar vill sina barn det bästa, men att man aldrig har hela bilden, för man ser och hör bara det ens eget barn upplever och berättar och att de ofta sätter käppar i hjulet för skolans arbete. Som förälder ser jag att lärare i allmänhet gör sitt bästa, men att det inte alltid räcker. Jag skrev en text om det här, om acceptans och tolerans, för ett par år sedan. Den kommer här och jag tycker att den är lika aktuell idag som för tre år sedan;

Jag sitter här vid mitt köksbord och dricker sista resterna av morgonteet. Barnen cyklade precis iväg till skolan och jag har en ro i kroppen som kommer automatiskt när morgonen gått bra. Dottern har sedan någon månad fått prova en tablett som minskar ångest. Vi kallar den för "modighetstabletten" till vardags för det är det den gör för henne. Hon vågar mer och hon har därför lättare för att göra saker. Förr när jag levde i min "normalbubbla" tänkte jag att psykoformaka veeeerkligen inte var något som jag någon gång skulle använda mig av. Nu vet jag att medicin är bra, all medicin är bra, som hjälper människor att må bättre och som hjälper till att göra vardagen lättare.

I backspegeln kan jag se att jag gjort många fel. Det har jag försonats med. Jag visste inte bättre. Därmed kan jag också försonas med att andra människor gör fel, för att de inte förstår. Man mår bättre i sig själv när man kan försonas med svåra saker...

Jag har blivit klokare med åren. Förmodligen är det inte bara åldern som gjort det. Mest har det nog med min dotters svårigheter att göra, tror jag. Jag har blivit ödmjukare med åren. Samma orsaker där, antar jag. Kanske viktigast av allt är att jag kommit att acceptera och försonas med det som gör livet svårt för oss. Man vet aldrig vart livet tar en, men om man kan acceptera det som är svårt i livet - blir livet så mycket lättare att leva.

Jag lyckas inte alltid med att acceptera. Ibland kramar bitterheten sitt fasta grepp om min kropp. Då mår jag sämre, men ibland orkar man inte...

Jag försöker acceptera att andra människor inte förstår det som är svårt för min dotter. Livet blir lättare också då. Jag förstår att det inte är lätt att förstå. Jag, som inte förstod meningen med psykofarmaka tidigare, gör det nu. Jag som inte såg npf-svårigheter förut, gör det, i hög grad, nu.

Jag har gjort dumma saker mot min dotter när hon var liten. Jag har tvingat henne till saker, jag har tjatat, skällt, gnällt, dragit i henne - för att hon inte gjorde som jag tänkte att hon borde kunna göra. Jag har haft dåligt samvete för det. Nu har jag inte det längre. Jag vet och förstår att jag inte kunde hjälpa det, jag visste ju inte bättre.

Därför kan jag inte vara arg på människor som inte förstår. Jag var ju själv där förut. Trots det, kan jag inte acceptera att man behandlar människor vare sig de har synliga eller osynliga funktionsnedsättningar, på ett sämre sätt än andra.

Jag har accepterat att det är så, men jag kan inte acceptera handlingen.

Jag ska försöka fortsätta förhålla mig, acceptera och tolerera andra som inte gör rätt, i mina ögon. För jag vet att de gör rätt, i sina egna ögon. Och förmodligen ganska mycket rätt i andras ögon.

Fortsätt träna på att acceptera - världen blir lite bättre då.

lördag 25 april 2015

Att hitta strategier

Jag känner en mamma och hennes tonårsdotter som var på väg att köpa lite nya vårkläder när de träffade på några av flickans nya vänner. Flickan har svårt att förhålla sig till andra, att tolka in andras signaler, att lösa sociala koder. Hon har inte så många kompisar, fast hon så gärna vill ha det, mycket beroende på att hon har svårt att veta hur hon skall göra i de sociala kontakterna.

Flickan hade, av en trevlig  tillfällighet fått några tjejkompisar. De verkade tycka om att vara med henne, att prata med henne. Flickan kände sig därför väldigt glad.

När flickan blir glad bubblar hon i ord och i tanke. Då glömmer hon, eller kanske skall jag säga, märker hon inte, att hon behöver ge de andra plats att prata och hon har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till de andra så att hon smälter in. Den här dagen var hon så glad så det bubblade om henne. Mamman var också glad när hon såg hur flickan njöt av att ha kompisar, men mamman såg också efter ett tag att de andra flickorna inte fick någon plats att prata. Mamman fanns, som vanligt, i närheten av sin dotter för att "fluffa" runt henne, för att stödja och hjälpa till - så osynligt det bara gick.

Nu tog mamman sin hand och strök längs med ryggen på sin dotter. Flickan slutade då prata och frågade varför mamman gjorde som hon gjorde. Det var ju en högst relevant fråga eftersom, det att klia dottern på ryggen, inte var något mamman brukade göra när de stod och pratade med andra människor. Mamman visste inte vad hon skulle svara sin dotter. Hon mumlade något om att "jag kliar dig lite på ryggen" innan hon förde in samtalet på något som alla flickor kunde prata om.

Något senare när mamman och dottern gick själva en stund började de prata om de nya kompisarna, om ryggklappen och om att förstå signaler.

Flickan sa;
- Det är så svårt att veta hur man skall göra, jag vet inte alltid hur jag skall göra när jag pratar med andra.

Mamman torkade bort en tår ur ögat (för det att dottern såg det svåra, även om hon inte visste hur hon skulle göra - var stort), samtidigt som hon sa;
- Vi kan ju hjälpas åt att hitta lösningar på det. En lösning kan ju vara att jag kliar dig lite på ryggen om jag märker att du pratar lite för mycket eller om de andra verkar trötta och irriterade.

Det tyckte dottern var bra för då kunde hon få hjälp i hur man pratar och då slapp hon vara nervös för hur hon skulle göra.

Där och då hade mammans dotter hittat sin första medvetna strategi. En av väldigt många som hon kommer att behöva lära sig, som måste hittas och som hon sedan måste förhålla sig till eftersom lösningar inte så ofta kommer naturligt till människor med npf.

Ofta får man leta efter lösningar och strategier som tar bort snubbeltråden man så ofta snubblar på när man har en hjärna som fungerar något annorlunda än de flesta människor i vår värld. Det fantastiska den här dagen mot så många andra dagar var att den här gången hade flickan sett och förstått problemet, det tyckte mamman var väldigt stort.

Mamman och dottern var glada efter samtalet. Nu hade de hittat en lösning, en början på vägen alla ungdomar måste vandra för att bli vuxna, en väg som är och kommer att bli snirkligare och smalare än för de flesta andra umgdomar, men en väg som den här dagen faktiskt känns okej att vandra.

Mamman och hennes dotter gick bort mot kiosken för att köpa vårens första isglass innan de skulle leta vårkläder.

torsdag 23 april 2015

Om slarvighet och om Friendsdagen i Göteborg

I tisdags höll Friends en heldagskonferens i Göteborg som handlade om elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och mobbning. Jag var med och föreläste om bemötande och strategier kring eleverna. Det var en riktigt trevlig dag.

En annan dag, för något år sedan satt jag med på ett möte angående ett barn, en elev. Vi pratade om barnet, om eleven, om hens svårigheter. -

- Det är svårt att förstå att hen har det så svårt, trots att hen får så mycket hjälp av er hemma och er i skolan, sa en av deltagarna på mötet.

- Hen ansträngde ju sig inte för att skriva fint även om jag tittade på, hen skrev slarvigt, hen satt lite slarvigt, hen tjattrade med andra sa en annan.

Slarvigt, tjattra?

Det var det som var två av svårigheterna hos eleven, finmotoriken och förmågan att koncentrera sig.

- Hen skriver INTE slarvigt. Hen KAN inte skriva "snyggare", fast hen gärna skulle vilja kunna det, försökte jag säga.

Det är ju så att "värdeladdade" ord skvallrar lite om vad vi tänker. Istället för att säga att någon som har svårt med finmotoriken, "skriver slarvigt". Kan man säga; "hen har svårt med finmotoriken för man kan se att hen har svårt att forma bokstäver som de flesta barn i hens ålder klarar av".

När någon har svårt att sitta still, med rak rygg och hela tiden måste prata med någon så kan man ju i stället säga att; "hen har svårt att koncentrera sig och kanske är det därför hen inte kan sitta still och vara koncentrerad på sina uppgifter istället för att prata med de andra i rummet".

Det är skönt att de flesta som är "proffs" inom npf-området inte tänker som specialpedagogen på utredningsenheten..

"Jojje", grundare till "UnderbaraAdhd" var en av talarna under dagen. Trångt var det också. 150 personer inrymda i en lokal som kändes som om den var "knökfull" redan efter att 80 personer passerade genom dörrarna...

De pedagoger och kuratorer som jag träffade i tisdags då jag föreläste om bemötande och arbete mot mobbning kring elever med npf talar sitt tydliga språk. Det finns så många dedikerade människor som verkligen vill hjälpa och stödja elever i svårigheter. Det är bra. Det är fantastiskt bra!. Vi måste fortsätta att stödja varandra, att tro på att de andra, de som inte är jag, också försöker göra sitt bästa. De är inte slarviga, de "tjattrar" inte. De gör sitt bästa, men det blir fel ibland.
Och så måste vi förstå att vi inte alltid förstår...

lördag 18 april 2015

Om skillnader när man har och inte har npf

Jag gör en powerpoint till föreläsningen på tisdag om npf och mobbning för föreningen Friends här i Göteborg. (Föreläsningen är fulltecknad vilket är fantastiskt roligt). Jag ska ha med lite resultat från den undersökning jag gjorde bland 300 föräldrar (150 föräldrar till barn med npf-diagnoser och 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser) under min föreläsning, tänkte jag, eftersom siffrorna talar sitt tydliga språk. Det finns mycket som blir bättre hela tiden, men det är så mycket som är så svårt att lösa. Att man blir medveten om det är steg ett. Att man förstår det är steg två. Att man vidtar åtgärder mot/för det är steg tre.

I min undersökning ställde jag 15 påståenden till föräldrarna. De kunde välja på fem alternativ, från "instämmer helt" till "instämmer inte alls". Nedan har jag tagit med de siffror som jag fick fram (som stämmer väl överens med andra undersökningar i samma område). Jag har låtit siffran för "instämmer helt" vara med här eftersom det blir mest intressant då. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).


Påstående                                       Föräldrar till barn med npf           Föräldrar till barn utan npf

"Mitt barn trivs i skolan"                              33%                                            68%
"Mitt barn har vänner i klassen"                   28%                                            78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)      24%                                             7%

"Mitt barns skolsituation har någon gång
 påverkat min hälsa negativt"                       68%                                            11%
"Min familj har många vänner"                   16%                                            58%

"Mitt barn har vänner som hon/han
 träffar på fritiden"                                        22%                                           72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
 och/eller tvn på sin fritid"                            35%                                            6%

"Vi får det stöd vi behöver från skola,
 kommun, samhälle"                                     5%                                            51%
"Jag är nöjd med livet vi lever"                    9%                                            61%

Grupperna har svarat väldigt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. Så ser det ut. Dags att inse det! Dags att göra något åt det!


(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").

torsdag 16 april 2015

Om "lata" elever och pedagoger

Jag har några favoritböcker. "När förändringär svår - att hantera motstånd med motiverande samtal"  är en av dem och jag måste bara delge er den del av boken som på ett väldigt tydligt och klargörande sätt tar upp "pudelns kärna" till varför det ibland blir så fel i möten.


Ur boken:

Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samtalsledaren påminner sig om att HUR och VAD hon gör inför klientens uttalade motstånd kommer att bidra till att det minskar eller blir starkare.

Motstsånd är enligt MI (Motiverande samtal) således i huvudsak resultat av samtalsledarens bemötande.

Byt ut "klient" mot "elev" och "samtalsledare" mot "pedagog" så har du svaret på hur vi pedagoger måste tänka för att det skall bli bra möten mellan eleven som har npf-svårigheter och läraren. Byt sedan ut "klient" mot "barn" och "samtalsledare" mot "förälder" och försök att tänka som ovan i mötet med barnet som har svårt för många saker.


Man säger också i boken:

Motstånd kan ibland vara resultatet av klientens tro på sin förmåga att lyckas till förändring är väldigt låg. Det blir "jag vill inte", men egentligen betyder det "jag kan inte.

Kan det bli mer glasklart än så här?

onsdag 15 april 2015

Inkluderingens grundpelare


Flera gånger i veckan har jag kontakt med föräldrar till barn med npf-svårigheter. Det handlar om föräldrar som ringer, som mejlar och som kommer till mig för kbt-samtal. Föräldrarnas historier kan se olika ut, men många bitar i deras berättelser påminner om varandra. Det största problemet för väldigt många familjer, där npf-svårigheter finns, är skolan och den misslyckade inkluderingen av barnet i skolan. Barnet kännet sig exkluderad. Barnet vill inte gå till skolan. Spiralen pekar neråt.

Några pelare i huset som måste byggas runt ett barn som behöver mycket stöd är bland annat följande.

Barn gör rätt - om de kan!
Förståelsen för att barn gör rätt om de kan - ett barn som gör "fel" gör inte det för att den inte vill lyckas, men för att den inte klarar av att lyckas. Det är stor skillnad på att inte vilja och på att inte kunna.

Vänner.
För att vilja gå till skolan (eller arbetet) måste vi människor känna att vi tillhör, att vi befinner oss i ett sammanhang. Vänner i skolan är viktigt för att eleven skall vilja vara i skolan. Att befinna sig i ett sammanhang som är positivt, där någon väntar på dig, som säger "hej" kan betyda skillnad på att gå eller på att stanna hemma från skolan. Vänner kommer inte och stannar inte automatiskt hos barn som är annorlunda. Vi vuxna måste hjälpa till med den biten.

Att vara accepterad, att tillhöra en grupp är för de allra flesta människor en mycket viktig ingrediens till ett liv som känns bra att leva.

Pedagoger.
Pedagoger som förstår svårigheterna och som förstår att man inte alltid förstår, faktiskt - är livsviktiga. Pedagoger som vågar tänka utanför boxen, som sätter rimliga krav och som belyser barnets lättheter inför klassen så att inte barnet med npf-svårigheter blir "klasskompisen som inte kan något".

Samförståndet och samarbetet.
Att samförståndet finns mellan hem och skola är inte alltid lätt. Ofta hamnar skuld och misstänksamhet som sandkorn mellan två mjuka träbitar när skola och föräldrar skall samarbeta. Men för att lyckas måste vi vuxna kring barnet tro att den andra parten gör sitt bästa och vi måste jobba på att samarbetet skall bli bättre under vägs gång. Istället för att tro att den andra parten inte gör sitt bästa, måste vi återigen tänka att vi inte förstår allt och att det sättet vi gör på kanske inte alltid är rätt . Man kan göra rätt på så många sätt...

Leta lättheter.
Vi letar och hittar svårigheter hos barnen med npf och det är viktigt för att kunna hjälpa, men när vi hittat svårigheterna är det dags att vända fokus. Då skall vi leta och hitta och fokusera på lättheterna - för det är lättheterna som bygger en människas självkänsla och det är lättheterna som vi vuxna har valt till våra yrken. Inte jobbar vi vuxna, som får bestämma själva, med det som är svårast i livet...?

Sist men inte minst, när det inte fungerar med inkludering av en elev så måste det finnas andra alternativ. Inkludering kan aldrig vara till för skolan, för samhället utan för barnet, för eleven och ingen annan!


fredag 10 april 2015

Varför jag skriver om adhd och autism

Jag länkade mitt senast inlägg till en facebookgrupp som heter "Förändra Skolsverige". Efter ett tag fick jag ett par kommentarer som gick ut på att mitt inlägg, som handlade om de senaste dagarnas ifrågasättande av adhd-diagnoser (läs inlägget här bredvid) kanske inte passar i gruppen. Jag tycker själv att mitt inlägg passar väldigt bra i facebookgruppen "Förändra Skolsverige".

Jag fick frågan om jag tog illa vid mig av kommentarerna och jag har funderat lite på det och kommit fram till detta: Jag tog inte illa vid mig av kommentarerna personligen, inte alls. Men jag tog illa vid mig å alla människor vägnar med funktionsnedsättningar som passar in i diagnoskriterierna för adhd. Jag tog illa vid mig å alla människors vägnar som så ofta misslyckas och misstolkas (minoritetsmänniskor) av människor som inte bär på samma funktionsnedsättning, majoritetsmänniskorna. Jag tog illa vid mig, inte personligen, men å alla människors vägnar som har funktionsnedsättningen eller som är anhöriga till någon med funktionsnedsättningen som vi kallar adhd eftersom jag så gott som dagligen genom mina arbeten som lärare, som kbt-councellour, som bloggare och föreläsare kring de här frågorna hör historier. Jag hör historier, som när jag försöker återberätta dem för andra människor, faktisk inte alltid blir trodd. För historierna om hur man blir bemött är så absurda.

Jag har under de senaste tio åren då jag arbetat för att förändra och förbättra kunskapen kring adhd, add och andra npf läst ett stort antal texter, hört och sett program på radio och tv som tagit upp adhd och som ifrågasätter diagnosen. Jo, visst har de funnits de som ger en balanserad bild också, men de programmen, de texterna tenderas att glömmas av allmänheten. Senaste ifrågasättandet kom denna veckan i tv-programmet "Korrespondenterna" och i UNT. Man ifrågasätter adhd på ett subtilt sätt genom att man låter läsaren läsa mellan raderna. Man bjuder in obskyra "experter" som står ganska ensamma i sitt tyckande. Ändå får de experterna som representerar en väldigt liten grupp - lika stort eller rent av större utrymme än de läkare och forskare som representerar den stora massan läkares och forskare åsikter i den här frågan.

Jag har under de senaste tio åren stött på bland annat en känd lärare som föreläser mycket och lämnar stora avtryck bland gruppen pedagoger som raljerat med att hen inte kunde sitta still - kanske hade hen lite adhd, som hen skrev på sin blogg...
Jag har läst bloggare och mediapersonligheter som på ganska nedsättande sätt skrivit om adhd-diagnoser och varför man vill ha en sådan för sig själv eller för sitt barn.

Jag vet att man när man skriver så inte egentligen har så mycket kunskap om hur det är att leva med svårigheterna. Jag tänker också att det faktiskt är väldigt svårt att förstå detta osynliga och annorlunda som är så svårt att ta på i förhållande till t ex astma, allergi och diabetes som ju inte alls är ifrågasatta fast de också ökat på senaste år. Men. Problemet är att de människor som redan har en vardag kantad av stora svårigheter också måste fightas mot ifrågasättande och dömande.

Jag hoppas att vi, alla människor i samhället, i framtiden kommer till insikten att barn faktiskt gör rätt om de kan. Om de inte gör rätt, om det blir fel för dem, om de har svårt med vänner, med social interaktion, med impulskontroll, med humöret, med motivationen etc etc så är det inte för att de tycker att det är roligt, eller för att de är slöa, eller för att deras föräldrar är slöa. Det är för att de har svårigheter. Svårare än så är det egentligen inte.

Om människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet inte också behöver stöd i förändring till det bättre när det gäller skolan, då vet jag faktiskt inte vilken grupp som behöver "Förändra skolsverige". Om inte de svagaste grupperna får plats i gruppen, i samhället då vet jag inte heller.

Jag länkar mina inlägg till andra grupper ibland, bland annat grupper som är för svensklärare, förskollärare och so-lärare även om mina texter inte handlar exakt om just svenska, yngre barn  och so. Varför det? Jo för om man ska vara en bra pedagog för yngre eller äldre barn,  i svenska och/eller so till alla elever i en klass så räcker det inte bara med kunskaper i ämnet och kunskaper i hur man bemöter majoritetseleverna. Man måste, för att klassen ska fungera, förstå och veta hur man ska stödja och hjälpa eleverna som fungerar lite annorlunda än majoritetsbarnen.

Jag tänker fortsätta att länka mina inlägg till olika grupper på Facebook för jag vet, ser och hör att förändring behövs för den här gruppen. Hoppas att du som läser här tycker att det är okej och att du hjälper till att förändra samhället så att även människor som är i minoritet får en bra skolgång och ett bra liv.

 Läs artikeln i UNT här. Titta på Korrespondenterna i gårdagens inlägg.

torsdag 9 april 2015

Då var det dags igen

Nu har debatten blossat upp igen. Det är så saker fungerar för oss, allt går i cykler. Nu är vi på den  delen av cykeln att saker som har med adhd ska ifrågasättas igen. Debatten som ifrågasätter om adhd ändå inte är påhittat av onda, penninghungrande läkemdelsbolag. Numera orkar jag knappt svara på det, men känner ändå en skyldighet att göra det.

I  Svt´s program "Korrespondenterna" ifrågasätts diagnosen och antalet barn som får diagnos och medicin. Det är viktigt att ifrågasätta och granska, men det kan inte vara på bekostnad av en hel grupp människor som är drabbade. Jag blir förvånad och bestört av hur man vinklar programmet. Att man intervjuar en fransk psykiatriker som helt ifrågasätter adhd, att ett seriöst program betald av licenspengar kan ta med en person som ifrågasätter diagnosen i sig - att man ifrågasätter antalet barn som får diagnos, medicinering, behandlingsmetoder - det hade räckt där. Men att man har med en man som ifrågasätter diagnosen. Alltså, tänk om man hade ett program om till exempel diabetes. Och så tar man med en läkare som ifrågasätter diagnosen... Se Korrespondenterna här.

I DN har man fortsatt att ifrågasätta och jag som ju är förälder ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men numera kanske framförallt jobbar för att sprida kunskapen om människor som har svårigheter så stora att det är handikappade för dem i vardagen blir väldigt ledsen av detta också.  Läs artikeln i DN här. 

Jag lägger in en text som jag skrev för några år sedan, mest för att jag inte orkar skriva en motartikel, jag har helt enkelt gjort det så många gånger att jag inte orkar göra det ännu en gång. Texten talar för sig själv, hoppas jag.

Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?

Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina svårigheter och frustration över saker som blir fel).

Hur gör man då för att få människor att förstå?

Jag vet inte. Efter sexton år med min dotter vet jag fortfarande inte. Jo, jag vet att det för det mesta är lika bra att undvika att prata om det (även om jag ju pratar massor om det när jag föreläser, men då vet jag ju att jag pratar i ett lärande syfte, människor som kommer vill ju lära sig). Jag vet att det bara är några man pratar med, som man vet förstår, som inte kommer med pekpinnar "så dääär kan du ju inte göra, det skall du inte behöva ta, din dotter måste lära sig, du måste sätta ner foten och säga ifrån", som med kroppsspråk och suckar visar att man inte förstår. Man märker ganska snart när man pratar med någon om personen förstår/har kunskap om vad det innebär att ha ett osynligt funktionshinder eller om den inte har det/har bestämt sig för att de där svårigheterna som jag pratar om inte finns.

Därför berättar jag för långt ifrån alla att jag fortfarande grovstädar min dotters rum en gång i månaden eller andra saker som andra föräldrar till barn utan npf inte förstår eftersom det är så svårt att göra det - förstå alltså. En pappa berättar för mig hur stökigt hans 16-åriga dotters rum är. Att han inte går in i det längre. Då säger jag inget om min dotters rum, om städningen och så menar jag, för jag vet att han inte skulle förstå ändå.

Nystädat rum med lite nya hjälpmedel inför skolstarten. Många hjälpmedel kan göra skolstarten lättare för barn med npf.

Tidigare hamnade jag ibland i absurda situationer. Människor som läst min bok som undrade, ville veta mer. Jag berättade och fick till svar att så var det för deras barn också. Sedan gick det några minuter där vi bägge föräldrar jämförde, tävlade i vem som hade "svårast" barn. Fast jag visste att vi pratade om två helt olika saker. Det hamnar jag aldrig i längre, jag har valt ut människor som jag pratar om svårigheterna med. Andra pratar jag med annat om. Det är inte konstigt att det blir så här. Det är nämligen väldigt svårt att förstå att för de flesta 16-åringar så går det att städa sitt rum (precis som jag kunde när jag var 16 år), men man väljer att inte göra det ibland. Medan det för andra 16-åringar är ett omöjligt projekt när det blivit för stökigt (trots uppmärkta lappar för var saker skall stå och minimalt med saker i rummet), när ett projekt skall avslutas, när en läxa skall göras etc. Skillnaden mellan en sextonåring och en annan, kan se hårfin ut för utomstående, men den kan vara milsvid för oss som finns på den andra sidan. Hur det är och känns i familjer där både barn och vuxna har adhd/add eller liknande kan jag bara ana. Det måste vara dubbelt jobbigt...

onsdag 8 april 2015

Föreläsning om mobbning och utanförskap i Göteborg

Tisdagen den 21 april är anordnar Friends och UnderbaraADHD en heldag i Göteborg kring mobbning och neurospykiatriska funktionsnedsättningar. Förra terminen var jag i Stockholm och föreläste med samma gäng. Jag tyckte överlag att många av föreläsarna var intressanta och givande att lyssna på så jag kan varmt rekommendera detta. Läs hela programmet här. 


Röster om ADHD och mobbning i skolan, Stockholm 21 november 2014
”Allt var mycket givande. Bland de absolut bästa konferenser jag varit på”
page3image20344
”Helt fantastisk dag med massa starka människor som berättar sina historier. Fick med mig massor
page3image21832
som jag kan använda mig av och även se annorlunda på ADHD och förstå mer av ADHD.”
page3image24520
”Många AHA! O fantastiska tips! Massor att ta med sig, mycket inspirerande. Bra att det var flera
page3image26088
olika som berättade och föreläste”
page3image27496
”Det var en fantastisk konferens. Den bästa jag har varit på. Allt var perfekt upplagt, mycket
page3image29024
intressanta föreläsningar och perfekt service :)”
page3image30472
”Jag tycker att det var bra med flera olika perspektiv på ämnet. Det gjorde att man fick en samlad
page3image32120
bild.”
”Mycket bra förhållningssätt, mycket känsla och inspirerande.” 

onsdag 1 april 2015

"Bakbind inte lärarna" vad menade jag egentligen?

Många är ni som läst och delat gårdagens inlägg som jag skrev här efter att ha läst en artikel på Göteborgs-Postens ledarsida. Läs texten från GP här.

Många gillade det jag skrev, men några är ni som har blivit lite provocerade och påpekat att jag glömmer de högpresterande eleverna i mina tankegångar.

Fast det är det jag inte gör...

Man behöver inte jobba med konsekvenspedagogik för att få ett fungerande klassrum. Tvärtom. Om man slutar jobba med konsekvenspedagogik och börjar jobba ännu mer med det ALLa elever i ett klassrum mår bra av, förförståelse, tydlighet, struktur, individanpassat, lågaffektivt bemötande och att skapa en allians mellan medlemmarna i klassrummet - då får ALLA en bättre skolgång. Att ta bort konsekvenspedagogik innebär INTE att man överger de elever som har lätt för sig i skolan, som behöver utmaningar. Det innebär att man ger ALLA en möjlighet att lyckas lite mer bara.

När man får ett klassrum fullt av elever som förstår varför man är där nämligen för att bli bättre på olika saker som man kan ha nytta av i sitt vidare liv. När man får det där härliga samarbetet, alliansen som är så viktig för ett bra klassrumsklimat då inser man att konsekvenspedagogik som väl var ganska allenarådande fram till 60-talet, då inser man att den pedagogiken också ska stanna där, på 60-talet.

Att det sedan finns en och annan föräldrer som står och hojtar vid sidan om och som vill se konsekvenser för att få ett lugnare klassrum får strunta i och jobba vidare på det som är framtiden, samarbetet och förståelsen av sitt eget lärande.

(PS pyttsa gärna ut mer pengar till skolan så vi kan minska grupperna i skolorna, det skulle ALLA i skolan också må bra av. DS)

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...