Vi måste samarbeta!

Jag står med ena benet i världen där ni som är föräldrar till barn med npf-diagnoser befinner er och så står jag med det andra benet i världen där ni som är lärare till barnen med npf-svårigheter befinner er.

Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...

Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte kommit till "SEN". Det är frustrerande.

Tänka, tänka, tänka...

Det är för barnens skull vi måste vara vuxna!

Jag hör människor som jobbar med barn som säger "det här med barn som har adhd och autism och sånt där har vi aldrig fått läsa om på utbildningen och jag vet ju faktiskt att han kan, för han kunde igår" å andra sidan hör jag föräldrar till barn med npf-svårigheter säga "det måste till mer kompetent personal, mitt barns personal vet ingenting jag måste slåss hela tiden".

Bägge sidor är sanna på sitt sätt. Barnen är förlorarna. Alldeles för mycket energi går åt till samtal och samarbete som inte fungerar. Till att kasta skit på den andra gruppen. Det är lätt att säga vad som är fel, men det är svårare att säga vad hur man ska göra.

Kunskapen saknas och förståelsen för den andra sidan. Förståelsen för funktionsnedsättningen är nyckeln till Pandoras Ask. Det går att lyckas, men det är svårt. Utan kunskap och samarbete skulle jag vilja säga att det är omöjligt. Bägge sidor måste samarbeta, förlåta och acceptera. Det har blivit bättre, men det blir alldeles för ofta alldeles fel. Och som jag skrev i min bok "Är jag normal, mamma?" så ligger det största ansvaret på pedagogerna. Vi som pedagoger måste sätta oss in i problematiken. Vi som jobbar med barn i svårigheter måste förstå att det är det som händer INNAN det blir fel som vi måste ändra på. Där måste vi ta ansvar och där måste vi förändra. Då blir det bra.

Men vi som föräldrar måste också förstå att om vi inte hade fått våra barn en gång i tiden så hade vi förmodligen inte heller förstått hur svårt en del barn har (och deras föräldrar) fast de så gärna vill lyckas.

Ibland är det frustrerande att vara lärare. Ibland är det frustrerande att vara förälder - och barn. Om vi inte ger varandra chansen att förstå den andra sidan - då blir det aldrig bra för eleven.

Nästa vecka börjar "helvetesveckorna" för många elever. De veckor där schemat spricker för att vi ska hinna med så mycket annat. Det är, som en elev jag haft brukar säga, "helvetesveckorna på jorden", inte för att någon av oss tycker att det är kul, men för att vi har svårt att förstå och förmedla. Försök förtydliga, förenkla, följa med och använda förförståelse till så mycket det bara går. Då förenklar vi det som upplevs så fruktansvärt för några av barnen/eleverna i skolan.

Men till dess...

Njut av helgen!

Igår räddade jag en medmänniskas liv

Rubriken kanske låter lite melodramatiskt eller dryg, men det var nog faktiskt så att jag, tillsammans med en medmänniska  förmodligen räddade livet på en annan medmänniska.

Igår råkade jag hamna mitt i en situation som handlade om liv och död. Liv och död, bara det, inget annat.

En människa som jag aldrig träffat förut blev väldigt sjuk och jag var den som var närmast. Ena sekunden stod personen upp. I nästa sekund blev hen väldigt dåligt, trillade till marken. Blev röd i ansiktet, sedan blå. Var inte kontaktbar, slutade andas.

Hjärtat hade slutat slå.

I det läget känner man sig väldigt liten, kan jag meddela. Men. Jag undervisar elever i HLR (hjärt-lungräddning) under idrottslektioner. Detta gjorde att jag, tillsammans med ytterligare en person gjorde det som behövde göras. För jag visste, visade det sig vad som skall göras i en sådan situation. Det satt i ryggmärgen efter att ha repeterat HLR många gånger.

Vi larmade ambulansen, vi behöll lugnet och kontakten med larmsjuksköterskan, vi började hjärtlungräddning direkt och fortsatte med det tills ambulanskillarna kom och tog över.

Jag tänker inte skriva mer om händelsen här, i respekt för personen som blev livshotande sjuk.

Det jag vill be dig som läser detta är att du, din sambo, din granne, din arbetskamrat, alla som har möjlighet och kan rädda liv ska anmäla er till en HLR-kurs. Att veta vad du ska göra när en medmänniska blir livshotande sjuk kan göra skillnad! Liv eller död. En minut, sedan kan det vara för sent fast det egentligen hade gått att rädda människan till livet.

Jag vet från och med igår att det jag lär ut faktiskt kan vara skillnad på liv och död, precis som jag sagt till mina elever, men aldrig egentligen tänkt att jag skulle vara med om. Du kan rädda liv om du vet vad du ska göra.

Personen vars liv hängde på en skör tråd igår - lever idag har jag fått höra och hen kan kommunicera!

Det känns så oerhört, fantastiskt stort för mig att tänka på. Att tänka på att hens familj får behålla sin förälder, sin livskamrat känns fantastiskt och jag kan bara ana hur fantastiskt det måste kännas för familjen som drabbades av sjukdom igår.

Vänta inte. Sök upp och anmäl dig och dina nära till HLR-kurs idag!

Imorgon kan det vara du som behöver ge HLR - eller som behöver få HLR.

Vad vet du om ADD?

Jag fick ett mejl av en förälder en dag. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:

"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller Hyper. 

Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så mycket förens i högstadiet och även kanske maskerats av livslång sjukdom."

Jag upplever, precis som författaren till mejlet ovan att ADD liksom försvinner ut i bruset av alla andra npf-diagnoser. Att ADD behöver bli särskilt från ADHD för det är på många sätt skillnad på de två diagnoserna. ADD behöver få lite extra uppmärksamhet så vi börjar hitta barnen med ADD-svårigheter tidigare än vad som är vanligt idag, i högstadiet eller gymnasiet, när man börjat få "följdsjukdomar". En del vuxna tycks tro att ADD inte är så "farligt", man märker ju inte av dem som har ADD-diagnos och det måste ju betyda att de inte behöver så mycket hjälp. Jag tror att det är tvärtom. Om du har svårigheter som betecknas ADD har du svårt att få igång din motor och att hålla igång den, vilket innebär att du som person antingen får väldigt lite gjort eller inget alls - och ingen märker detta eftersom du ofta bara upplevs som blyg, seg, långsam och ointresserad. Livet passerar förbi dig och du sitter liksom bredvid... (Tro nu inte att jag tar ett steg bort från de andra npf-diagnoserna - alla är lika viktiga, men just därför, för att alla diagnoser, alla svårigheter inom npf-området är lika viktiga behöver vi belysa ADD-problematiken lite extra).

Nu har förfrågningar om föreläsningar till hösten börjat dimpa ner i min mejlbox. Det är så kul att få förfrågningar om att åka iväg och prata om det som ligger mig varmast om hjärtat!

Det är bra när ni som undrar över föreläsningar hör av er till mig i god tid för då är chansen större att jag kan komma till er. Är du eller din organisation/skola intresserade av en föreläsning om ADD, bemötande/förhållningssätt/strategier/svårigheter/lättheter etc - mejla mig på; malene.larssen@aduct.com

Nu ska här tittas på mellosemin. Ha en skön kväll!

Du lär dig nytt hela tiden

Jag fick en fråga från en person inom socialtjänsten kring hur man gör när alla kring barnet med svårigheter inte har accepterat/inte förstått att barnet har svårigheter.

Jag träffar ofta/får mejl av frustrerade föräldrar och lärare som berättar samma sak, från sitt perspektiv. De förstår, men den andra sidan har inte förstått/accepterat att barnet har svårigheter/diagnos inom det neuropsykiatriska området.

Det är vanligt att man upplever det så. Det är svårt att hålla jämna steg, att förstå och acceptera i samma takt. Att stå på samma plattform och kika åt samma håll. Det är ju svårt att förstå.

Kring ett barn som "flyter på" är det lätt att hitta samarbetsformer, där är ju alla nöjda och då märks inte kanter som skaver, olika tankar kring pedagogik etc. Låt mig ge ett exempel.

Min man var på utvecklingssamtal med vår son en gång. Han kom tillbaka från mötet, nöjd och glad. Sonen var också nöjd och glad. Jag frågade hur det gått och maken svarade;

- Hon hade inget att klaga på, det var jättetrevligt, vi satt och pratade i 45 minuter och vi kom fram till att han skall få en svårare mattebok!

Man kan ju undra varför de behövde prata i 45 minuter när det enda som bestämdes var att matteboken skulle bytas ut...

Men det där är ett tydligt exempel på hur lätt det är att lyckas när ett barn trivs, har lätt för sig, fungerar i klassen.

När utvecklingssamtalet rör ett barn som har npf-svårigheter (eller andra svårigheter) blir det betydligt krångligare att få till mötet så känslan blir den samma som min man och vår son hade efter samtalet.

Kanske är det så att man måste acceptera till viss del att det är så, att man måste acceptera att det är svårare och att det gör att alla inte kan vara på samma plattform av förståelse - men - att man måste sträva dit, att alla barn, föräldrar och lärare går hem och är nöjda även när barnen och dess föräldrar har mycket mer att kämpa mot än min Lillagubben.

Steg ett är att inse att man faktiskt inte vet allt, vare sig förälder, lärare eller socialsekreterare. Att det faktiskt bara är barnet som känner hur det känns. Att vi andra bara kan ana. Att vi, vem vi än är backar ett steg och blir lite ödmjuka i mötet. Att vi accepterar att det är så, att det måste få ta tid, att vi, även om det känns så, kanske inte har svaret på lösningen. Att vi tillsammans skall lösa barnets jobbiga situation och att vi gör så gott vi kan.

Hur man göra, alltså? Man går in i mötet med nyfikenhet, "nu skall jag lära mig nytt idag". Man bär med sig att ingen har alla svar på svårigheterna, att svårigheterna inte är "någons fel". "Jag behöver inte ha tänkt rätt, det kan finns fler rätta svar". Var tålamodig, vänta på de som ännu inte förstått och låt barnet berätta. Ställ "Sokratiska frågor", frågor som gör att barnet får hjälp att ge oss andra svaren. Ge inte barnet dina svar - för du kan inte veta om dina svar passar barnet, vare sig du är förälder, pedagog eller socialtjänsteman.

Låt barnet berätta! Var ödmjuk. Och nyfiken. Du lär dig nytt hela tiden.

"Men hen är ju så stor att hen bara måste kunna det nu" är väldigt osmart att tänka

Nu pratar jag inte om alla barn när jag skriver rubriken till detta inlägg. Jag tror att vi vuxna gör många av våra barn en otjänst genom att dalta med dem, genom att inte ge dem tillräckligt med motstånd, genom att inte ge dem ansvar och tro på att de klarar mer än de (eller kanske ska jag säga vi vuxna) tror att de gör.

Jag skriver för det mesta om barn med svårigheter på den här bloggen.

Ofta hör jag liknande kommentarer kring elever med svårigheter bland människor inom skolan och utom, i samhället i övrigt. Att vi inte kan fortsätta "fluffa" runt dem, att de måste lära sig innan de kommer ut i det verkliga livet, att det är vårt ansvar att vara lite tuffa mot dem, att eleverna helt enkelt - en gång för alla - måste lära sig att skärpa sig!

Och mer fel än så kan man knappast göra i sina tankebanor. Om vi inte lär eleven från den nivån där hen befinner sig så lär vi hen ingenting - bara att misslyckas. Om vi tror att vi kan tvinga fram mognad, förståelsen, exekutiva funktioner som pedagoger - då behöver vi antingen läsa på mer om vad npf-svårigheter innebär, eller byta jobb. 

För vår egen skull, men mest för elevernas. 

Exempel 1: Om jag tvingar min elev att sitta i ring med alla andra barn, för att barn som går på förskolan ska sitta i ring och ha samling på morgonen, fast hen inte klarar det. Hen kan nämligen inte sitta still mer än en liten stund och verkligen inte när hen känner sig osäker kring vad som ska hända. Om jag gör det bara för att hen måste lära sig sådant inför första klass.

Exempel 2: Om jag tänker att min elev måste lära sig att göra läxor hemma inför högstadiet så att jag framstår som en god pedagog som lär mina elever inför framtiden och därför ger eleven läxor på mellanstadiet, fast hen inte orkar eller klarar att göra det. Det blir helt enkelt bara kaos hemma varje kväll just på grund av läxorna. Istället för att ge eleven det som just den här eleven med funktionsnedsättning klarar av.

Exempel 3: Om min elev inte förstår tid, så måste hen ha ett tidsschema vare sig jag tror att arbetsmarknaden som eleven så småningom ska ut i - förstår det, eller ej. Jag måste göra det som eleven behöver, ge hen verktyg för att klara av skolan, få med så mycket kunskap, verktyg och strategier för sitt vuxna liv, som det bara går. 

Exempel 4: Om min elev inte riktigt förstår hur man kommunicerar på ett enkelt sätt till sina vänner, kan jag inte tänka att jag ska tvinga fram det genom förbud - det lär bara eleven att hen är värdelös. Då måste jag ge hen verktyg och stöd på vägen för att förstå hur hen kan göra. 

Att nästa steg på elevens skolgång inte är lika anpassat som det steg jag jobbar på, kan inte styra hur jag jobbar med eleven i min grupp. Att kunskapen inte finns efter mina år kan inte styra att jag tvingar eleven att göra saker som bara är dömda till att göra eleven till en misslyckad elev. Och att många arbetsplatser inte kommit dit att man kan anpassa för människor med funktionsnedsättningar kan inte styra om jag hjälper min elev att lyckas eller inte på det sätt hen behöver ha hjälp för att lyckas. Min elev kan ju inte göra det omöjliga mer, bara för att arbetsmarknaden inte kommer att förstå hen när hen kommer ut i arbetslivet. 

Om vi inte förstår det behöver vi läsa på mer, fortbilda oss eller byta jobb.

För vår egen skull, men mest för elevernas.

Och så måste vi fortsätta jobba hårt för att öka kunskapen bland företagare och övriga samhället kring människor som har funktionsnedsättningar. 

Viktigt att komma under barnets lägstanivå och att känna till sin diagnos

Vi var på allergimottagningen en dag, jag och min ena dotter. Det var lite rutintester som skulle göras och jag passade på att fråga om man inte någon gång skulle kunna prova en hypersensibilisering av mjölk på min dotter. Hypersensibilisering innebär att man genom väldigt små doser för in det ämne i kroppen som man reagerar på för att på så sätt vänja kroppen vid allergenet.

För oss hade det varit himmelriket om mjölkallergin minskade till att hon inte får en allergisk chock så fort hon får i sig minsta lilla mängd mjölk. Om det bara blev ont i magen och lite kli i munnen så hade hennes och vårt liv blivit så mycket enklare. Det dystra beskedet vi fick vara att när man är så allergisk som min dotter är så är det svårt att "komma under nivån" där man kan börja ge vatten med, lite, lite mjölk i. Hon är helt enkelt för allergisk.

Det var tråkigt att höra.

Jag tänker på de föräldrar vars barn gett upp. Och att det är samma tänk, som vid hypersensibilisering när man skall hjälpa någon som gett upp. Man måste försöka "komma under nivån" där ungdomen är, för att kunna hjälpa. När man kommer under nivån där barnet befinner sig, kan man hjälpa - först då kan man hjälpa utan att personen känner att man ställer krav som gör att den ger upp ännu mer. Det svåra blir ju när man känner att barnet befinner sig så långt ner att man inte kan komma under, som vid min dotters mjölkallergi, till exempel...


Jag läste, som vanligt, planschen som hänger på allergimottagningens vägg. Där står det bland annat så här;

(För dig som inte kan läsa texten i bilden kommer den här; Barnens svar på flertalet frågor visar goda kunskaper om  astma. De barn som genomgått regelrätt astmaskola hade genomgående 10% bättre resultat än de som inte hade denna utbildning. Det blir lättare att hantera sin astmasjukdom när baskunskaperna finns. De grundläggande kunskaperna banar också väg för att lära sig mera)

Frågan jag ställer mig är varför man inte jobbar mer med detta för barn med adhd/add och liknande diagnoser. Att känna till varför man reagerar och har svårt för saker som klasskamrater inte har, samt strategier för att klara sig bättre i vardagen, när det gäller en funktionsnedsättning som faktiskt påverkar hela barnet, hela dagen, hela livet?!

Varför finns inte en liknande skylt, en liknande undersökning på mottagningen där min dotter går på kontroller för sin add/atypisk autism-diagnos?

En annan bild från planschen kommer här. På bilden har åtta barn fått beskriva hur de tror att andningsapparaten ser ut. Om barn med npf-svårigheter har lika lite/dålig kunskap om hur deras npf-svårigheter fungerar (vilket de förmodligen har) som barnen med astma har om hur andningsapparaten fungerar så blir ju vardagen mycket svårare att förstå och anpassa sig till än vad den hade behövt bli. Därför är det så oerhört viktigt att barn med npf-svårigheter upptäcks tidigt, utreds och får en diagnos som också förklarar saker. Då och först då kan man börja jobba med att förstå, acceptera och hitta strategier för att underlätta vardagen (bland allt annat som man så klart också måste jobba med). Precis på samma sätt, som vid astma...

De flesta barnen i undersökningen som gällde astma (barnen var mellan 9 och 12 år) hade liten eller ingen kunskap om hur deras andning fungerade. Med astmaskola förbättrades deras förståelse och därmed blev de bättre i sin astma.