Strategier till nytta för livet
Ibland när jag pratar med vuxna människor blir jag förvånad över hur lite man funderar över det man lär ut, som förälder, som vårdpersonal eller som skolpersonal etc. För när vi som är vuxna arbetar med att hjälpa barn (med eller utan svårigheter) måste vi ständigt fråga oss, vad gör vi detta för, för vem, hur kan vi hjälpa eleven/barnet att utvecklas vidare för att kunna använda det vidare i sitt fortsatta liv.
För några år sedan jobbade jag på en skola där delar av personalen hade som vana att brotta ner och hålla fast elever som hamnat i affekt. Det var väldigt olustigt att se och jag gjorde vad jag kunde för att sprida kunskap kring hur man möter barn i svårigheter som ofta hamnar i affekt utan att använda våld. Det gick bättre och bättre och personalens våld mot eleverna hade minskat betydligt när jag lämnade mitt arbete på skolan.
Jag pratade med en ur personalen som var en klok person, men som inte hade fått så mycket utbildning i det lågaffektiva sättet att möta ungdomar som många av oss strävar efter. (Läs gärna Ross Green och/eller Bo Hejlskov Elvén om du vill veta mer om lågaffektivt bemötande).
Jag och personen (vi kan kalla hen för Kim) ur personalen hade ett par samtal kring det att möta barn på ett sätt som snarare sänker deras affekt, som hjälper dem att hitta sätt att inte gå i klinch och som hjälper dem att hitta sätt att varva ner på när de väl hamnar i trångmål. Kim kom tillbaka till mig efter ett tag och berättade att hen tänkt vidare på det vi pratat om. Hen berättade om en elev som slutat skolan, men kommit tillbaka några år senare och berättade för Kim;
- När jag började på den nya skolan blev jag helt ställd, för när jag blev förbannad och skulle börja slåss fanns det ingen som brottade ner mig och håll fast mig, så jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag skulle göra.
Kim berättade detta för mig och sa sedan att hen nu såg att man missat något i bemötandet kring eleven. Man hade inte gett eleven några strategier, bara försökt lösa det som hände för stunden.
Jag blev glad när jag hörde detta, när insikten kom till min kollega. Man hade ju faktiskt inte bara struntat i att ge eleven strategier och hjälp vidare i livet, man hade dessutom cementerat elevens sätt att förhålla sig då hen hamnade i problem och affekt.
Vi som befinner oss runt de barn och ungdomar (och ibland vuxna) som har så svårt för att hitta strategier som gör det lättare att lösa ett problem nästa gång, vi måste hjälpa till att ge strategier som går att använda vidare i livet.
Det är viktigt att utbilda elever i svenska, matte, engelska och andra skolämnen, men för en del elever är det viktigaste att få utbildning i hur man lever ett gott liv, vilka strategier som ska användas i olika situationer. Vi glömmer gärna det, men för en del barn är det mycket viktigare än skolämnena.
Om man inte har strategier, sådana som de flesta elever får med sig bara genom att leva, växa, lära sig själva, så klarar man inte heller av att lära sig någonting annat.
För några år sedan jobbade jag på en skola där delar av personalen hade som vana att brotta ner och hålla fast elever som hamnat i affekt. Det var väldigt olustigt att se och jag gjorde vad jag kunde för att sprida kunskap kring hur man möter barn i svårigheter som ofta hamnar i affekt utan att använda våld. Det gick bättre och bättre och personalens våld mot eleverna hade minskat betydligt när jag lämnade mitt arbete på skolan.
Jag pratade med en ur personalen som var en klok person, men som inte hade fått så mycket utbildning i det lågaffektiva sättet att möta ungdomar som många av oss strävar efter. (Läs gärna Ross Green och/eller Bo Hejlskov Elvén om du vill veta mer om lågaffektivt bemötande).
Jag och personen (vi kan kalla hen för Kim) ur personalen hade ett par samtal kring det att möta barn på ett sätt som snarare sänker deras affekt, som hjälper dem att hitta sätt att inte gå i klinch och som hjälper dem att hitta sätt att varva ner på när de väl hamnar i trångmål. Kim kom tillbaka till mig efter ett tag och berättade att hen tänkt vidare på det vi pratat om. Hen berättade om en elev som slutat skolan, men kommit tillbaka några år senare och berättade för Kim;
- När jag började på den nya skolan blev jag helt ställd, för när jag blev förbannad och skulle börja slåss fanns det ingen som brottade ner mig och håll fast mig, så jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag skulle göra.
Kim berättade detta för mig och sa sedan att hen nu såg att man missat något i bemötandet kring eleven. Man hade inte gett eleven några strategier, bara försökt lösa det som hände för stunden.
Jag blev glad när jag hörde detta, när insikten kom till min kollega. Man hade ju faktiskt inte bara struntat i att ge eleven strategier och hjälp vidare i livet, man hade dessutom cementerat elevens sätt att förhålla sig då hen hamnade i problem och affekt.
Vi som befinner oss runt de barn och ungdomar (och ibland vuxna) som har så svårt för att hitta strategier som gör det lättare att lösa ett problem nästa gång, vi måste hjälpa till att ge strategier som går att använda vidare i livet.
Det är viktigt att utbilda elever i svenska, matte, engelska och andra skolämnen, men för en del elever är det viktigaste att få utbildning i hur man lever ett gott liv, vilka strategier som ska användas i olika situationer. Vi glömmer gärna det, men för en del barn är det mycket viktigare än skolämnena.
Om man inte har strategier, sådana som de flesta elever får med sig bara genom att leva, växa, lära sig själva, så klarar man inte heller av att lära sig någonting annat.
Kommentarer