Om stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till.

Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa min dotter på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande.

Min dotter har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;

- Mamma att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen!

Det är en mycket bra beskrivning hon gör och jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. Numera är ett ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende...

Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över".

När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Då känns det som "the end of no return". Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag.

För att ta exemplet idrotten har vi några olika val att göra hos oss. Antingen kan min dotter fortsätta att skolvägra och därmed få ett IG i slutbetyg. Hon kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett G i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det heller. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen, så är det bara.

Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel.

Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.

Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet stannar hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen och gå vidare.

(PS: det här inlägget är exakt fyra år gammalt. Numera är min dotter med på idrotten på den skolan hon går på. Det verkar som om livet lugnar ner sig lite grann för vår dotter och för andra ungdomar när/om man lyckas ta sig genom grundskolan med självkänslan i behåll och kan gå på en linje som man själv vill och en linje där man kan läsa det man är intresserad av. Jag har fått förfrågan om att skriva en text om att livet kan bli bra för att ge andra insikt och en gnutta hopp. Får se om jag hinner, känner mig lite stressad med allt jag ska hinna med just nu....DS).

Millisekunden mellan att vara en curlande förälder eller en som inte bryr sig

En del lärare är "duktiga" på att hitta anledningar till att våra elever har de svårigheter de har. Det är ofta föräldrarna det beror på.  Antingen låter det... Hen curlar sitt barn, därför är eleven som den är. Eller... Hen bryr sig inte om sitt barn, därför är eleven som den är. Jag vet detta, av egna erfarenheter, som förälder och som samtalspartner till många föräldrar till barn i olika svårigheter. Därför försöker jag alltid att separera barnen och föräldrarna och skolan från varandra. Lägga skulden någon annanstans. Se svårigheterna för det de är. Föräldrar kan vara ett problem för min elevs utveckling, men det har ofta  ingenting att göra med elevens funktionsnedsättning att, faktiskt.

När min dotter var yngre var det ofta saker som blev fel kring henne eftersom det var så mycket som var svårt för henne. Nu för tiden och ganska många år tillbaka så har mycket varit okej eller till och med lätt för henne. Därför har jag ofta ansetts som en "bra" förälder, en förälder som är "lagom". En förälder som varken "curlar" sitt barn eller inte "bryr sig".

Men.

Så fort det blir svårt kring ett barn, eller just i detta fallet - min dotter så är det så hiiiiiiimla svårt att vara en bra förälder - sett ur andras ögon. Fönstret där man är "bra" och "lagom" är öppet extremt kort tid, när barnet befinner sig i en situation som är svår. Varför barnet befinner sig i en svår situation beror ju ofta på att barnet har svårigheter, men det ses sällan av andra människor. Man jämför med barn som inte har svårigheter. Då blir mamman eller pappan konstiga och inkompetenta. Antingen blir man då en "curlande mamma som inte kan släppa taget" eller en "mamma som inte bryr sig tillräckligt mycket". Sekunden där man är lagom kommer väldigt fort och försvinner ännu fortare, om du förstår vad jag menar.

Idag följde jag min dotter till bussen som ska ta henne och hennes klasskamrater på en bussresa runt Europa i åtta dagar. Man ska besöka Polen, Tjeckien och Tyskland på resan som ska ge eleverna upplevelser om allt från hästuppfödning till nazisternas grymhet.

Vi har planerat resan noga. Vi har haft kontakt med skolans personal flera gånger. Dels för att vår dotter har npf-svårigheter, men framförallt för att vår dotter är extremt allergisk mot mjölk och nötter.  Hon är 20 år, men har aldrig tidigare rest utan någon av oss mer än en natt. Det kan låta konstigt, men har man inga kompisar man kan resa med och är man så allergisk så man kan bli dödssjuk vid en droppe ihop med att man är försiktig och orolig så är det inte helt lätt att ge sig ut och resa, så som många ungdomar i 18 - 20 års åldern gör.

Bara det gör att man blir en konstig förälder. "Vad har du gjort som har stoppat din dotter från att resa ensam med vänner någon gång i livet?". Svar: typ ingenting. Jag har försökt få henne att våga resa, men som sagt har man inga vänner att resa med, är man extremt allergisk och orolig/försiktig så är det inte helt lätt att komma iväg på en resa.


Jag satte mig i bilen efter att ha försökt prata precis lagom länge om min dotters oro, alla hennes kylskåp och väskor med mat som ska göra att hon slipper en allergisk reaktion de dagar skolan är på resa. Jag vet inte om jag lyckades. Det är ju så förbannat svårt att vara en precis lagom förälder och inte en curlande eller en som inte bryr sig tillräckligt mycket.

Jag vet att det är så. Jag ser att det ofta är så när jag jobbar som lärare och jag ser hur lätt det kan vara att vara förälder till ett barn som inte har några särskilda svårigheter så som varande förälder till ett barn som inte har några svårigheter, snarare lite för många lättheten...


Jag kramade min dotter, satte mig i bilen och åkte iväg innan någon såg mina tårar. Det är svårt att lämna en dotter som är extremt allergisk och det är svårt att känna sig som en besvärlig "curlande"förälder.