Olika liv - en återblick

Den här texten skrev jag för snart fyra år sedan. Mycket vatten har runnit under broarna. Så mycket har blivit bättre, men faktum kvarstår. Många saker är och blir så lätt att missuppfattas när man inte är och tänker precis som majoriteten av människor tänker. Läs och återkom med vad du tänker när du läser detta, om du vill:)

"När vår äldsta dotter var 17 år reste hon till Brüssel och bodde där i sex veckor. Hon gick andra året på ett tekniskt gymnasium här i Göteborg och lyckades få en av de eftertraktade utomlandspaktikplatserna som skolan stod för. Det var nog tufft på många sätt för henne att vara där, men också väldigt lärorikt och roligt. Hon kände sig nog stolt och duktig när hon kom hem igen, med en självkänsla som puttrade på.

När familjens yngsta dotter fyllde17 år tränade hon som bäst på på att åka spårvagn ensam. Det går så där än så länge. Hon går sista året på högstadiet och både vi och skolan kämpar för att hon skall få godkänt i så många ämnen som möjligt. Hur hennes självkänsla är kan man ju bara gissa...

Det är två barn, från samma familj, med två olika förutsättningar. En började ett år tidigare än beräknat och en har gått om ett år. Det är svårt att förstå och det är så svårt att förklara det här med min biologiska dotter. Det tar så mycket kraft och energi, både för henne och för mig.

Jag tänkte på det igår då jag var på ett av alla miljontals möten jag varit på med min dotter. Möten som syftar till att hjälpa henne med något. Möten som så ofta har goda intentioner, men som så ofta mynnar ut i noll och ingenting. Väldigt ofta häpnar jag över hur lite kunskap det finns bland "proffsen" kring människor som min dotter.

Igår gällde det sjukgymnastik på habiliteringen, men det kunde egentligen gällt vad som helst (utom möte med specialpedagogerna på skolan för de FÖRSTÅR). Vi kom in i ett rum, träffade en kvinna med sjukhuskläder som började ställa frågor till min dotter. Varför hon hade kommit, vad hon ville ha ut av mötet, vad hon trodde att sjukgymnasten kunde hjälpa henne med.

Eftersom min dotter har svårt att svara direkt på frågor som ställs till henne, precis som andra människor med hennes svårigheter ofta har och eftersom hon tycker att det är lite pinsamt att vara "svag" så blev varje svar "vet inte" eller "kanske" snabbt efterföljt av ett litet snett leende. Som vanligt gick jag in för att förtydliga och förklara. Som vanligt uppfattades jag som en mamma som inte lät min dotter prata - det kan man höra på rösten och på kroppsspråket där personen som ställer frågorna vänder sig mot min dotter och liksom utestänger mig, just för att ge min dotter plats. Fast efter att ha väntat på svar en längre stund så vände sig sjukgymnasten till mig igen, för att få lite svar.

Efter att ha fått förklarat för sig att min dotter har ont på många ställen, ofta. Att min dotter inte kommer iväg och kan träna något (fast gudarna skall veta att vi försökt). Att min dotter verkligen behöver röra på sig, få hjälp med det eftersom hon är alldeles för svag för sitt eget bästa så ställde sjukgymnasten en fråga;

- Du kanske kan börja träna på det där programmet som du fått hem från den andra sjukgymnasten, varje dag en stund?

- Ja och så kan du be henne åka till månen när du ändå är igång, sa jag och skrattade lite.

Jag vill inte vara dum och jag tror inte att sjukgymnasten uppfattade mig som det, men ibland blir man lite trött på att man aldrig träffar någon som verkligen förstår och verkligen kan hjälpa...

Mötet tog slut. Vi åkte hem. Två timmar hade vi, jag och min dotter lagt på mötet, och resultatet blev som så ofta - noll.

"Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk", finns det ett talessätt som låter. Det skulle kunna gälla för människor med funktionsnedsättningar också. Nämligen;

- Det gäller att inte ha några svårigheter, för att orka ha en funktionsnedsättning".

Något skaver - eller - öppet brev till Gustav Fridolin

Den senaste tiden har jag hört olika utbildare inom skolväsendet prata om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag blir nedstämd. Det är tydligt att den kunskap och förståelse som jag hade önskat utbildarna besatt, till stor del saknas, eller ska vi säga, väljs bort.

Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.

Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...

Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.

Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.

Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.

Men.

Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?

De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?

Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!