Något skaver - eller - öppet brev till Gustav Fridolin
Den senaste tiden har jag hört olika utbildare inom skolväsendet prata om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag blir nedstämd. Det är tydligt att den kunskap och förståelse som jag hade önskat utbildarna besatt, till stor del saknas, eller ska vi säga, väljs bort.
Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.
Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...
Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.
Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.
Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.
Men.
Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?
De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?
Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!
Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.
Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...
Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.
Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.
Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.
Men.
Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?
De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?
Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!
Kommentarer