Äntligen är julen över!

Äntligen är julen över! Numera finns ingen oro för att få för få eller för små julklappar - vi köper så få julkappar det går och bara till barnen. Inte har vi så mycket stress för att hinna med julmat och städning heller. Maten köper vi färdig eller delar på med de som ska fira med oss och lite skit i hörnen har ingen dött av. Numera tar vi oss också igenom julen utan alltför många starka känslor. På det hela taget brukar jularna vara ganska "svenssonaktiga" skulle jag tro.

Om det inte varit för...

Hundarna!

Vi har två hundar, Molly och Pocka och så har vi en extra hund ibland över julen, Alice, som är Mollys dotter och Pockas syster. Hundarna är det inget fel på, men alltid händer det något med någon hund när det är jul och då tänker jag inte i positiva termer.

En jul, minns inte riktigt vilken, fick Molly förstoppning och all mat hon åt kräktes hon upp efter en liten stund. Boven i dramat var ett grisöra som hon svalt i lite för stora bitar. En natt på Blåstjärnan med dropp och andra medicamenter  gjorde susen, men visst var man lite trött där på juldagen efter vakandet och oroandet över hunden som varit ganska sjuk.

För två jular sedan lyckades Pocka klättra upp på bordet och smaska i sig hela bottenvåningen av en Alladinask. Det resulterade i akuttransport till Blåstjärnan och magpumpning eftersom mycket choklad kan vara direkt dödande för en hund. Pocka hann aldrig uppleva att hon blev sjuk och god mat fick på Blåstjärnan för att få i sig kräkmedlet, så hon var ganska pigg och glad när hon och jag styrde hem till julfirandet några timmar senare.

Förra julen "lyckades" jag klämma Pockas svans i dörren när jag skulle mata hönorna innan morgonpromenaden. Stackarn fick fruktansvärt ont och det blödde massor från svansen. Hur vi än bandagerade svansen åkte den alltid av efter en stund och så fortsatte blodet att forsa. Huwa, det var hemskt. Blåstjärnan, tänkte jag, för att sy svansen. Men denna gången slapp vi faktiskt åka för min rådiga man ringde och fick instruktionerna att lägga husållspapper närmast såret och sedan vira med silvertepj hela vägen upp för svansen. Det gick bra och julen kunde fortsätta utan några andra svårare incidenter.

Pocka och Molly, två av hundarna som var med på promenaden som slutade lyckligt. 

Så var det den här julen då och den startade väldigt bra. Promenad runt berget med Alice, Molly, Pocka och min systers hund, Bixter. Många hundar var det och kanske var det därför jag inte upptäckte att Alice försvann, men det gjorde hon i alla fall. De andra hundarna fick en extra lång och härlig julpromenad eftersom jag och min syster letade länge innan vi gav upp och gick hem för att jag skulle kunna ringa polisen och anmäla hunden borta, ringa bonussonen och hans sambo som äger Alice samt samla ihop styrkorna som skulle hjälpa till att leta efter Alice, om det så skulle ta hela julafton. Blev jag glad, tror du, när jag hörde ett skall inifrån huset då jag kom hem.  Alice hade helt enkelt sprungit hem efter ett tag. Så var den julen på spår igen - innan vi upptäckte att Pocka hoppat upp på ett bord och länsat glasskålen på all Janssons frestelse. Kan väl säga att merparten av den kom upp och kan väl också tillägga att Pocka inte mådde så bra igår - men Blåstjärnan behövde vi inte åka till i år, ännu, är väl bäst att tillägga...

Dan före dan

Det är dagen innan julafton. Många firar högtiden med kristen bakgrund. Andra, så som min familj, firar den för att den alltid funnit så länge vi vetat, den lyser upp en annars väldigt mörk månad, och sist men inte minst - alla andra gör det. Man vill ju inte vara annorlunda...

Det är jobbigt att vara annorlunda, att vara exkluderad - vare sig man valt det själv eller "drabbats" av en ofrivillig annorlundahet. Jag tänker naturligtvis på alla människor som inte följer majoritetsmallen på ett eller annat sätt. Och, ja du som läser här kanske tänker att "ingen följer väl majoritetsmallen, alla är olika". Så är det ju till viss del, men den där annorlundaheten som gör att du alltid känner dig annorlunda, utanför och exkluderad är annorlunda än den du drabbas av när du råkar gilla runda skor istället för spetsiga, eller isglass istället för mjukglass - den annorlundaheten är djupare och svårare.

Jag får ofta ledsna och sorgsna mejl av människor som via en utredning och en diagnos förstått att deras barn eller de själva är mer annorlunda än vad man kanske trott. Och, nej det är inte diagnosen adhd/add/atusim/aspergers som stämplar, men den talar om att man är så annorlunda som man länge känt sig.

Att få en diagnos, på sig själv eller på sitt barn, är ofta oerhört traumatiskt. Det är en sorg man skall ta sig igenom. Det är en ny verklighet man skall börja bearbeta. Det tar tid att vänja sig vid det man redan visste, men som man inte hade något namn för.

Men.

För dig som är där just nu. Det blir bättre. Du tar dig igenom. Du lär dig. Du hittar lösningar. Du får nya vänner. Du kommer på spår. Det blir ett annat spår än det du kanske trodde när du var liten, men det blir ett spår. När du kommer dit att du/ditt barn får rätt stöd och hjälp och du/ditt barn accepterar livet som det är så kan det bli bra.

Jag brukar säga att när jag äntligen förstod min dotter. Den natten då jag läste boken "Flickor med ahhd" - då började min dotters nya liv. Då föddes hon på nytt. Då kunde hon äntligen få rätt stöd och hjälp. När sedan skolan och andra vuxna runt henne förstod så blev det än bättre.

Det är, trots allt en kamp som måste föras så gott som varje dag för att livet skall bli bra.

Men.

Det kan bli bra. Riktigt bra, faktiskt!

Nu skall jag packa in de sista julklapparna och så skall jag försöka hitta på några bra rim, vilket brukar vara ganska svårt, men rätt kul...

Jag önskar dig en fin jul!

Jag har sagt upp mig

Igår gjorde jag min sista dag på skolan för elever med npf-diagnoser. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar eleverna, men jag kom till en punkt då jag kände att jag måste släppa för att orka.

Det krävs väldigt mycket energi och tankeverksamhet, försök och misslyckanden och besvikelser och arbete och ännu mer energi och försök och tankeverksamhet för att hitta vägar som fungerar för elever med npf-svårigheter.

Att lyckas. Att se när en elev tar steg, små eller stora, framåt. Se en självkänsla växa, lyckan i att klara saker man trodde man aldrig skulle klara. Det är fantastiskt att se det när man jobbar med eleverna.

Det behövs en stark grupp, en bra organisation. Stödverksamhet för lärarna där man kan diskutera och komma vidare i sin tankeverksamhet kring elever.

Jag var tvungen att sluta på skolan även om jag inte ville, mer än så varken kan eller vill jag säga.

Vad jag kan säga är att jag den andra veckan i januari börjar jobba på Mossbergska friluftsskola som är en av Göteborgs kommuns specialskolor för elever med npf-diagnoser.

Det känns spännande. Jag tänker på mina elever som jag lämnar och hoppas att de får fortsätta den positiva utvecklingen de var inne i, även om inte jag är där och ser den längre.

Ålder, psykiatriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar

Jag känner en 18-årig tjej som till hösten, då hennes före detta klasskompisar tagit studenten ett par månader tidigare, förmodligen äntligen börjar naturbrukslinjen på gymnasiet. För henne har det tagit längre tid att ta sig igenom skolsystemet än för de flesta av dem hon började sexårsverksamheten med. Hon har gått om. Hon har läst IV-program och hon har läst "light". Men nu ser det faktiskt ut som om hon till hösten kommer att kunna och orka och klara ett gymnasieprogram!

Tjejen har haft så mycket att kämpa emot. Hon har haft så många tillfällen att börja hata skolan, att hata klasskamrater. Att ge upp och sluta bry sig. Men det har hon inte gjort. Hon har kämpat. Hon har fått tid och hon har fått hjälp. Hon har mätts och bedömts utifrån den ålder hon innehar inte det hon faktiskt har klarat. Det har nästan knäckt henne, men på något sätt har hon tråcklat sig igenom grundskolan utan att bli helt mosad. Det är ett under och det är underbart!

Det är inte lärarnas fel att det var så svårt. Att det ofta kändes så hopplöst för den här tjejen som jag berättar om. Det var våra lagar och regler och vår syn på barn och ungdomar som gjorde det så svårt för henne. Som nästan slog omkull henne.

Nu, när hon till våren fyller 19 år är hon nog mogen att ta sig igenom gymnasiet. Tre år efter klasskamraterna. Vi som står bredvid är så otroligt glada och håller alla tummar vi kan, att hon ska få fortsätta känna sig bra och nöjd, även till hösten då hon, om allt går som det ska, börjar gymnasiet.

Förresten

Susanne Beijerot har skrivit en artikel i SvD som handlar om psykiatriskas sjukdomars koppling till autoimmuna sjukdomar. Under flera år har forskare och läkare sett samband mellan de två bitarna. Det är en intressant artikel. Läs den här. 

Livet påverkas av funktionsnedsättningen

Inspektionen för socialförsäkringar  skriver bland annat detta i ett pressmeddelande;

Att få ett barn med särskilda behov leder till långsiktiga konsekvenser för föräldrarna: arbetsinkomsterna blir lägre, sjukskrivningsnivån högre och för mammorna ser man att fler lämnar arbetsmarknaden genom förtidspensionering. Det visar en ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).

Rapporten som är anledningen till pressmeddlelandet släpptes den den 10 december och du kan läsa hela den här.

Jag tittade på mitt CV häromdagen. Den arbetsgivare som ser den röran och de olika hopp jag gjort i mitt yrkesliv blir förmodligen lätt förvirrad och ifrågasättande till mig och min seriositet. Varför har jag bytt jobb så ofta? Varför har jag inte jobbat heltid i så många år? Varför har jag utbildat mig igen? 

Svaret finns i förklaringen att jag har ett barn, som faktiskt behövt mig, min tid och mitt engagemang mycket mer än vad familjens andra tre barn har behövt. 

Det är oerhört svårt att få livet att rulla på när det är så mycket som först måste fixas innan saker börjar rulla. Tyvärr händer det alldeles för ofta att man aldrig kommer dit att livet börjar rulla igen. Sjukskrivningar på grund av stress och utbrändhet är vanlig i gruppen "föräldrar till barn med funktionsnedsättningar". Depressioner, ångest, fobier och andra följdsjukdomar finns också i högre grad representerade i denna grupp.

Livet förde mig på andra stiger än jag tänkte mig som liten. Livet gör ofta så med oss, eller hur? I många år puttade och puttade jag på stenen som stod still, orörlig, hur mycket jag än puttade. Ibland kändes det till och med som om jag skulle plattas till och dö under den där stenen.

Mitt liv har börjat rulla igen. Nu kan jag välja att göra saker som jag inte kunde drömma om för tio år sedan. Min sten har blivit så mycket mindre så den är lätt att putta. Ofta är det dessutom nedförsabacke så allt rullar på, nästan av sig självt.

Jag njuter av det, men tänker på alla som fortfarande puttar den där orörliga stenen. Nu ska jag fortsätta sova, så förkylningen blir bra tills på måndag då jag ska till skolan - där jag numera jobbar heltid! - för att avsluta sista veckan för terminen. Nu när jag orkar, för att vi fått hjälp, stöd och kunskap.

Ha en skön tredje advent!

Om att inte få en diagnos

Jag fick en kommentar från en bloggläsare;

"jag genomgick nyss en utredning för add men uppfyllde tydligen inte kriterierna. asjobbigt att inte få en diagnos. istället är det tydligen sån jag är: lat, klumpig och okoncentrerad och socialt awkward. det är helt enkelt mej det är fel på :/ istället fick jag diagnosen social fobi eftersom jag hade det som yngre, att jag jobbat bort största delen av dom besvären är skitsamma. både jag och mina lärare på universitet är överens om att jag skulle behöva extra handledning men nåt intyg för sånt får jag inte eftersom "det skulle förvärra mina fobiska drag". psykologen tyckte jag behöver struktur i vardagen men det löses tydligen med en kurs i att prata inför folk? förvirringen"

 Det du beskriver är jobbigt att utsättas för. Att man själv upplever sig som "lat, klumping, okoncenterad och social akward" som du skriver och hoppas på att det beror på att man inte kan hjälpa det, men upptäcka att bollen och ansvaret studsar tillbaka på en själv, måste vara väldigt jobbigt. Jag som tror att ingen människa vill misslyckas, tänker att det måste vara något som gör att det är svårt för dig och att det är viktigt att du känner igen dig i den diagnos du får. Jag tycker att du ska söka till ett annat utredningsställe och be att få en "second opinion" och om du inte då heller får den diagnos du känner igen dig i - be dem förklara för dig och hjälpa dig så att det känns bra för dig, så att du förstår och kan må bra ändå. Att man söker en utredning tyder väldigt ofta på att man behöver stöd och hjälp av något slag. 

Hälsningar Malene

Tänk alternativt och ny forskning om flickor och autism

Vi pratade raster på skolan häromdagen. Om man utgår ifrån "vanliga" barn och "vanliga" barns förhållande till allt, däribland raster blir det lätt fel för barn med autism. Jag sa till en elev som tycker det är jobbigt med rast att vi kanske ska schemalägga rasterna så att hen vet vad hon ska göra.

Hen svarade:

- Det tycker jag låter som en väldigt bra idé.

Det gäller ju bara att komma på lösningar för elever med npf - lösningar som ofta inte ser alls likadana ut som dem vi är vana vid när vi tänker lösningar för elever utan npf.

Förresten kom ett pressmeddelande om en ny avhandling från Sahlgrenska akademin i Göteborg idag. Så här säger den:

Pressmeddelande från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 3 december 2013

Screening för autism riskerar missa flickor

I Göteborg undersöks alla barn för autism vid 2,5 års ålder. Men det finns en risk att screeningen inte fångar upp flickor med autism. Det visar en avhandling vid Sahlgrenska akademin, som också föreslår att observationer i förskolan ges en större betydelse i utredningar.

I Göteborg får alla barn genomgå en screening för autismspektrumstörningar i samband med 2,5-årskontrollen vid BVC. Alla barn under fyra år som misstänks ha autism remitteras till Barnneuropsykiatriska kliniken, där de utreds av läkare, psykolog, logoped och specialpedagog.

En avhandling vid Sahlgrenska akademin visar nu att det finns en risk att screeningen inte fångar alla flickor med misstänkt autism.

Doktoranden Gunilla Westman Andersson har kartlagt de barn som identifierats med misstanke om autism i Göteborg och funnit att de noterade symtomen och utvecklingsprofilerna ser likadana ut för flickor som för pojkar i tidiga förskoleår. Samtidigt pekar tidigare forskning på att flickor, åtminstone i äldre åldrar, ofta har en annorlunda symtombild.

–Det väcker misstanken om att vi trots screening för autism av barn i tidiga år fortfarande missar flickor, säger Gunilla Westman Andersson:

–Många fler pojkar än flickor diagnostiseras med autism. Flickor, speciellt de med högre allmän begåvning, upptäcks dessutom senare än pojkar. Många flickor har då haft problem som har fått andra förklaringar än autism.

Avhandlingen bygger på studier av totalt 87 barn som utretts med misstanke om autism i Göteborg under 2009-2010. Studierna visar att såväl föräldrar som förskollärare i de flesta fall hade börjat oroa sig för barnens utveckling redan innan barnet fyllde 2 år. Enligt Gunilla Westman Andersson, doktorand vid Sahlgrenska akademins och Göteborgs univiersitets Gillbergcentrum, bör större vikt läggas vid observationer i förskolan.

–Autism innebär svårigheter med ömsesidighet i samspel, kommunikation, lek och föreställningsförmåga. För barn med sådana problem blir förskolemiljön ofta utmanande. Detta gör att eventuella svårigheter ofta blir uppenbara när man ser barnet i förskolan tillsammans med jämnåriga.

–Observationer i förskolan som genomförs av en specialpedagog med god kunskap om autism ger ungefär samma resultat som observationer på en specialistklinik. Den sammanlagda informationen vi kan få från förskolan, genom observation och intervju med personal, och från föräldraintervjuer stämmer påfallande ofta överens med barnets slutliga diagnos, säger Gunilla Westman Andersson.

Avhandlingen Autism in preschoolers – Assessment, diagnostic and gender aspects försvaras vid en disputation den 29 november.

Länk till avhandling: http://hdl.handle.net/2077/33110

För att jag tränar pingis och årskurslösa årskurser

Tre veckor kvar på höstterminen och den energi som finns kvar hos eleverna på min skola måste vi nu hushålla med.

Det är frustrerande för alla när energin inte räcker. Eleverna orkar inte, föräldrarna vill, skolverket vill och jag som lärare försöker - göra det som krävs för att kunna ge eleven ett godkänt i betyg eftersom det  att få godkänt i betygen är så viktigt för elevens självkänsla. Det är frustrerande och helt galet att man som lärare - å ena sidan ska jobba för att ge eleven en självkänsla som får henne/honom att växa och klara sig vidare i livet - å andra sidan bedöma enligt läroplanen vilka förmågor eleven besitter och om de är tillräckliga för att få betyg. Det blir så knasigt det här när man har elever vars energi nästan är slut och vars motor är så svårstartad. Jag vill inget annat än ge dem "GODKÄND" eller som det heter numera "E" i betyget för jag vet hur mycket det betyder för dem, men när inte läroplanen är utarbetad för att fungera för elever som dem som går på min skola så blir det näst intill en omöjlig uppgift.

Jag känner en elvaåring som har lätt för det mesta i skolan. Han har fullt upp med att träna cirkus, keyboard och pingis på eftermiddagarna. Pingis har han tröttnat lite på, men går ändå. Jag frågade honom:

- Pingisen kanske du går på bara för att få träffa din kompis.
- Jo, det är klart, men också för att jag går på pingis!

Så självklart för killen. Jag tränar pingis för att jag tränar pingis, inte svårare än så, liksom.

Förutsätningarna är så olika för olika barn.

Några klarar/orkar/förmår inte att göra det som krävs för att de ska känna sig nöjda med sig själva. Så minskas energin som gör att de orkar ännu mindre och känner sig ännu mer misslyckade.

Andra gör det - bara för att de ska göra det, utan att de tänker på det och på så sätt tankas just de av energi som säger att de duger, som gör att de orkar mer, som gör att de lyckas ännu mer och så fortsätter det i en glad spiral, precis som han som tränar pingis - bara för att han tränar...

Tänk om vi kunde göra årskurserna årskurslösa för de elever som behöver de, så de fick träna på det de klarar och så de fick godkänt på just det de klarar. Då hade de fått "E" oftare och därmed känt att de dög lite oftare och därmed faktiskt fått mer energi istället för mindre - lite oftare.

Riskanalys för elever med npf

I arbetslivet är man tvungen att göra en "riskanalys" när man planerar för förändringar. Vad jag vet har ingen sådan gjorts för barn med med särskilda behov som drabbas av nedskärningar i form av att resursskolor stängs. Därför tänkte jag försöka mig på att göra en analys av vilka risker ett barn (och dess familj) med svårigheter så som autism/aspergers/adhd/add/tourettes/dyslexi/dyskalkyli står inför när stöd dras in. (jag skriver "ökad risk" här nedan eftersom den här gruppen barn redan innan neddragningar har en förhöjd risk att drabbas av nedanstående sjukdomar/symtom).

ökad risk för att få magproblem, huvudvärk, värk i annan del av kroppen,
ökad risk att utveckla nedstämdhet,
ökad risk att utveckla ångest,
ökad risk att utveckla depressioner,
ökad risk att utveckla fobier,
ökad risk att utveckla självskadebeteende,
ökad risk att utveckla ätstörningar,
ökad risk att utveckla låg självkänsla,
ökad risk för uppgivenhet,
ökad risk för att utsätta andra för hot om våld och våld,
ökad risk att själv utsättas för hot om våld och våld,
ökad risk för utanförsskap,
ökad risk att utsättas för mobbning,
ökad risk för utsatthet,
ökad risk för utslagning ur samhället
ökad risk att hamna i missbruk,
ökad risk att tappa livslusten,
ökad risk för självmordsförsök,
ökad risk för självmord.

Det är ingen rolig läsning det här, men det är viktigt att förstå vad man faktiskt utsätter barn för när man tar bort eller minskar det stöd som barnet behöver.

Kommuner sänker sina utgifter genom att dra in stödet till resurskolor som hjälper de elever som har allra svårast för att gå i den "vanliga" grundskolan.

Man tror att det är en bra idé...

Istället är det så att i förlängningen, om kommunen ger eleven chans att gå på bra skola som ger eleven möjligheter att lyckas, med mindre grupper och personal som förstår, kamrater som eleverna kan spegla sig i, så tjänar samhället enorma summor på det - att stödja eleverna och minska risken för dem att hamna i allt eller i några av ovanstående riskområden.

Och.

Man ökar chansen för att en stor grupp människor som inte kan uppnå sin fulla potential i den "vanliga" grundskolan får möjlighet och därmed chans bidra till samhället med sina unika förmågor.

Samhället tror att man tjänar på att dra ner, men man förlorar.

Mest förlorar enskilda, oskyddade individer och deras familjer.

Om add och vikten av att få rätt stöd och förståelse

Jag fick ett brev från ej tjej. Jag frågade om hon ville berätta om hur hon har det och har haft det till dig som läser min blogg. Här är hennes berättelse, väl värd att läsa även om det är två år gammalt. Och du som läser, jag tror att tjejen verkligen skulle uppskatta om du skrev något tillbaka i kommentarsdelen... Här är texten, oredigerad från en stark tjej som kämpar.

          JAG ÄR PRECIS SOM DU , FAST PÅ MITT SÄTT!

 Jag är  ser ut som vilken tjej som helst och jag är som vilken tjej som helst! Jag går mitt andra år

   på gymnasiet. Mina stora intressen är teater,kläder,träna och jag har drömmar . Min allra värsta tid var min grundskoletid.

 skulle inte gå tillbaka dit för alla pengar i världen! 1- 3 klass var jag en av grabbarna , jag älskade sporta,cyklade jämnt och jag var en jäkel på handboll! Sen vart jag den där tjejen som satt på sidan  av eller ljög för mamma att jag hade ont i magen eller nått liknade för att slippa gå till skolan. Jag ville ju så hemskt gärna vara med,Men jag fick för mig att jag passade inte in. Jag satt där i ett hörn ofta och drömde mig bort oftast att jag var en skådespelare,vacker,älskad osv, Men jag drömde mycket om att  bli en av dom coola tjejerna, Jag ville ju så gärna vara en av dom! I 5;an fick jag diagnosen Dyslexi, Jag fick träffa massa härliga människor genom det,Men deras problem hade jag inga så stora problem med? Varför hjälper inte deras hjälpmedel mig? Är jag så dum i huvudet?, I  9;an  blev jag den här tjejen som sa ja till allt och alla .

 Jag var med dom som kunde vara med mig i skolan,Men om jag frågade skulle vi göra nått utanför skolan, Fick jag aldrig ett NEJ men inte heller JA utan fick mera svaret ” ah men jag kan höra av mig senare” men det gjorde dom aldrig. Ett av mina ärr i själen var det var en tjej som jag frågade om jag kunde få vara med henne på marknaden. Hon sa ”Ja, Men jag hör av mig när jag är på stan” det gick en timme , två timmar sen tröttna jag på att vänta så jag åkte ner på stan så kunde jag vänta där. Då ser jag den där tjejen på gatan hon ser mig och jag ser henne. Hon kolla bort och låtsades inte se mig. Jag sprang hem och grät som aldrig förr. Ända sen den dagen undrar jag och frågar mig ännu idag  VAR DET INTE LÄTTARE ATT BARA SÄGA NEJ?

Jag gick ur 9;an med ett leende på  läpparna. Skulle börja första ring, Min nya chans,chans att få massa kompisar en chans att BLI  POPULÄR!

Men okej hur  är en populär tjej då ? JO! Snygg,Elak,Bitchig. ALLT jag inte är ska jag bli.

Jag fick sällan beröm för saker jag gjorde och det var väl  klart om man bara gjorde misslyckanden på gång ,på gång,på gång så känner man sig väldigt misslyckande hela jag. Jag blev klassen  rebell jag var på lärarnas kontor och stor bråka med många av mina klass kamrater. Jag var så desperat efter bekräftelse så jag kunde till och med offra allt. Jag bråka med hela min familj ,kunde inte ens bo hemma. I  min linje ingår dans, va kul tänker många, EN MARDRÖM FÖR MIG! Jag fick mycket skäll för  att  jag ganska ofta stannande upp och kolla mig i spegeln, ni vet fixa till tröjan fixa till håret. Låter det fjortis ? Kanske men det var mitt sätt  att kunna hantera alla steg som kom på samma gång! Jag behövde känna att jag kände igen nånting. Jag skolka från dansen, jag vägrade sätta min fot där.

Efter mycket skrik och bråk. Pratade min mamma med BUP , Jag skulle kryssa i nått papper  och  29/30 kryssade jag i. Vi åkte till BUP , Vi gick in i  på läkarens kontor och han var  tyst ett bra tag. Och  sen sa han  det verkar som att du har  ADHD utan det hyperaktiva  så ADD. Jag hade tränat på att hålla min känslor inom mig 6 år. Jag klarade mig hela  vägen hem,Sen bröt jag ihop på sängen jag grät oavbrutet i flera timmar. Nu kommer mina  kompisar lämna mig dom kommer inte vilja vara med mig. Dom ända jag  visste med ADHD var mobbade. Jag kände mig mobbad så dom på grundskolan  hade rätt?Hur  säger man till folk ”Men du förresten jag har ADD ,Du vet ADHD utan hyperaktiva,Som dom där mobbade har” Fanns det på till och  med på papper  att jag var mobbad?

Vist låter det löjligt? Men det här var min tankar och rädslor.

 Jag grät  flera , flera ,flera nätter i rad efter jag fick veta. Jag fick höra av människor i min omgivning ” Var glad för att du inte har cancer”. Klart jag är glad för det, Men det var inte det jag  behövde höra just då.

Jag behövde nån som så sa från sitt hjärta ”jag förstår , Jag förstår precis”.

Min special lärare skulle ta ledigt för personliga skäl. Men jag  fick en tillfällig lärare , Jag har svårt för förändringar. Men efter nån vecka så lita jag så mycket på henne  så allt flög ur mig. Jag berättade inte  för henne  för att jag tvingade ,utan för att jag ville. Hon titta på och sa ” jag förstår precis va du menar”.Vi pratade  nästan hela matte timmarna. Men vi fick alltid  nånting gjort, att prata med henne  gav mig kraft  att plugga hemma. Jag behövde dom där pratstunderna med henne.

Hon stod väldigt mycket på min sida. Kämpade för mig fast jag inte bad henne och det bästa av allt  HON TRODDE PÅ MIG, Jag behövde bara vara mig själv och hon bara fanns där. Hon glömmer jag aldrig och  kommer inte ta bort kontakten med henne.

Genom min ADD har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, Jag vet idag vilka som är mina vänner.

Jag ser mig inte som ett ADD barn eller ett dyslexibarn utan jag är Jag  och jag måste göra på mitt sätt och det är varken bättre eller sämre  en nån annans!

Jag hoppas att ni kände att denna text gav er nånting,Det finns så mycket jag vill berätta, Men min text är nog redan förlång! Glöm inte att ni är fantastiska PRECIS SOM DU  ÄR!

Lev väl och ta ingen skit!

Det kan bli så jäkla mycket bättre!

"Jag skulle föreläst igår. Det blev inte så. Rösten försvann när förkylningen klättrade ner i stämbanden. Jag brukar försöka vara både personlig och proffsig när jag föreläser. Jag brukar försöka blanda privata berättelser kring våra upplevelser, min dotters och övriga familjens, med siffror och fakta på vad forskning säger om npf i allmänhet och add i synnerhet. Jag brukar prata som mamma, men också utifrån en lärares perspektiv.

Trots det, "by the end of the day" är jag "bara" en av alla npf-mammor i landet. En mamma som dagligen kämpar för att barnet hon fått, fött och uppfostrat skall få vandra lycklig på denna jord ibland. Det är inte lätt att lyckas. Ibland känns det snudd på omöjligt att klara uppdraget jag tog på mig dagen då min dotter föddes.

Om alla lärare i skolorna i Sverige förstod hur mycket er förståelse och ert sätt att möta "våra" barn, påverkar dem och hela deras familjs liv. Om jag kunde förklara det på ett bra sätt. Om ni förstod och tog det till er. Så mycket jag vill skriva om detta. Förklara. Inte döma. Jag vet hur svårt det är att förstå, men jag vet också hur lätt det är att missuppfatta mina ord. Vill inte såra någon. Vill inte utsätta någon. Men hur skall det kunna bli bättre för barnen med npf? Hur skall det bli bra för dem, sedan, när de växer upp när så få verkligen förstår? På djupet.

Det blev en konflikt här hemma hos oss igår kväll. Så onödig. Inte för att vi ville det. Inte för att min dotter sökte det, verkligen inte. Det handlade om skolan. Allt som läggs på henne, som hon inte når upp till. Alla krav som höjs, fast hon, precis som alla barn med adhd/add, mognar 30% senare än klasskamraterna. Alla lärare med sina speciella krav, några med oförmågan att förstå, fast de tror att de gör det, fast de försöker. Andra som förstår och kämpar för mitt barn.

- Det snurrar runt i mitt huvud, mamma, allt jag skall hinna, alla måsten, klasskamraterna, ny skola till hösten, betyg, allt, allt, allt, jag orkar inte.

Vad kan jag göra åt det? Alla krav, råd och tips från människor som har lösningar på hur vi skall göra. "Bara ni gör si så kommer det lösa sig", "jag hade gjort så, för då hade det blivit bra".

Hur skall jag förklara allt som ni inte ser, som knappt jag ser, som gör det så svårt för min dotter. Hur skall jag. Förklara? Knepen som fungerar på "vanliga" barn, hjälper sällan på våra, randiga barn.

På tisdag skall jag föreläsa på Folkets hus här i Göteborg. På Draken. Jag bestämde mig igår kväll. Jag skall inte vara ett dugg proffsig då. Jag skall vara genomskinlig. Berätta precis hur det känns för mig och för mitt barn. Jag vet nämligen att de känslor, de upplevelser, den hopplöshet som vi så ofta känner i den här familjen är allmängiltig för så många familjer i Sverige. Och ändå står vi där ensamma med skammen, med sorgen, med frustrationen över att vårt barn inte gör som Ni vill, som NI förväntar, som NI kräver.

Vi står här hemma och försöker parera. Vi orkar inte alltid. Hon orkar inte alltid.

Hon gör sitt bästa, fast några av er säkert upplever att hon är slarvig, lat, seg eller vad ni nu har för epitet på henne. Hon märker det ni tänker om henne. Fast hon gör sitt bästa. Hon känner vad ni tänker om henne.

Hur skall jag få henne att orka vandra lycklig på jorden?

Hur skall alla de andra mammorna få sina barn att orka vandra lyckliga på jorden? En stund i alla fall.

Måste fortsätta gå. En stund i alla fall.

Och för som eventuellt missuppfattar mina ord; jag lägger ingen skuld på skolan - det är svårt att förstå, det är svårt att göra rätt, att lyckas - för oss alla kring barnen med npf.

För barnen med npf."

Jag skrev det här för exakt två år sedan. Två år - känns som om det var tio. Tänk vad mycket som hänt. Tänk så mycket som blivit bätte, bra, fantastiskt. När min dotter gick på mellanstadiet, när det var som allra värst så sa en klok kvinna till mig "bara hon överlever grundskolan kommer det att bli bra för henne". Tänk vad rätt hon hade. Hon överlevde och allt har blivit så fantastiskt mycket bättre. Funktionsnedsättningen finns, men allt det andra blomstrar. Det kan bli bättre. Det blir bättre. Bara man överlever grundskolan.