Att finnas där

Vi har haft after work här idag, så lördag det är. Efter det såg jag en stund på "Stjärnorna på slottet" med Maria Lundquist innan jag la mig i yngste sonens säng för att hjälpa honom att somna. Nu sover han med lugna och trygga andetag en decimeter från mig. Jag kan göra vad som helst för det barnet, jag kan gå genom eld för honom! Jag tänker på Maria Lundquist pappa som försvarade henne när hon var mobbad. Som stått vid hennes sida sedan hon var liten.

Alla barn borde få ha en mamma eller pappa som stod vid deras sida. Som gör allt för dem. Som stöttar dem i med- och motvind.

Alla barn behöver känna att de duger, att de betyder något, eller mycket - för någon. Det behöver inte vara storslagna saker som visar att man betyder något, det räcker att man är där, att man är med, att man ställer upp, att man är intresserad. Det räcker så. Det behöver inte vara mer.

Andetag. Lugna, trygga andetag.

När barnet saknar det trygga, anknytningen till sin "skötare" sin mamma eller pappa då är det svårt att lyckas. Utan den första tryggheten, är det svårt att gå vidare för ett barn. Något saknas, ingen bryr sig, jag är värdelös. Det går att reparera, fast det är svårt. Det gäller att vara där, att ställa upp, att bry sig, att vara intresserad, att finnas. Det räcker så. Det behöver inte vara mer.

Andetag. Lugna, trygga, andetag och en puss på mjuk rygg.

Saker förändras - under kan ske

Jag lånade ut ett ex av min bok "Är jag normal, mamma?", till en kollega på skolan där jag börjat jobba. Det var länge sedan jag läste i min bok. Det känns som om det var ett halvt liv sedan det hände, det jobbiga som skedde och som beskrivs i boken. Då kändes det som om min dotters liv aldrig kunde bli bra. Då var hon mobbad, utstött och ansedd som mindre vetande och mindre värd av många i sin klass. Jag lärde mig så otroligt mycket under de åren. Det var jobbiga år, men nu efteråt tänker jag att vi bara blev starkare av allt det jobbiga.

En och annan liter vatten har runnit under broarna sedan dess. Förändringar har skett. Sådant vi trodde vi bara kunde drömma om, har slagit in.

Numera är min dotter en ung vuxen. Självkänslan växer för varje ny dag på gymnasieskolan hon går på sedan ett och ett halvt år. Skolan där hon fått vara bra som hon är, där ungdomar med samma intressen och liknande svårigheter slickar sina sår. Idag var det studiebesök med morfar på naturbruksgymnasiet som hon söker till hösten. Hon och morfar tyckte att det verkade vara en toppenskola och min dotter ser verkligen fram emot att få börja gymnasiet fullt ut. Där ska hon blomma fullt ut också, det är jag övertygad om.

Annars känner jag mig lite trött ikväll. Efter att ha jobbat till och från i skolor med skolor för skolor under många år, när jag läser alla kommentarer, artiklar, krönikor om en skola i förfall och när jag ser på nyheterna ikväll att en företrädare för Moderaterna tycker att lärare ska fortbildas via internet för då kommer allt att bli bra, vet jag att riktigt så lätt är det inte. Vi behöver höja statusen på ett av världens viktigaste jobb. Vi behöver stötta lärarna istället för att skälla på dem. Vi behöver lägga mer resurser på skolan och intre tro att lärarna kan trolla med knäna utan att ge stöd, bara skäll. Nej, efter snart två år heltid i den svenska grundskolan kan jag känna mig rätt matt på allt som har med skola, föräldrar och elever att göra. Vi behöver samspela och så tror jag att alla människor skulle behöva "prao" i en skola en månad, för att förstå vilka svårigheter vi som jobbar i skolan står inför. Kanske skulle debatten se annorlunda ut då?

En sån där dag du vet...

Händer det dig också, att du känner att livet suger, fast du egentligen inte har något att klaga på? Ibland känns det som livet suger - och det gör verkligen det, men ibland är känslan där, utan att det egentligen finns något att klaga på. Eller är det som det sägs så klokt "det beror inte på hur du har det, men hur du tar det"?

En mellandag, kanske man kan kalla det för på ett fint sätt. En dag, eller två som känns lite segare, lite mindre lustfylld än andra dagar. Vad gör man? Accepterar att det är så, väl medveten om att olika dagar känns på olika sätt. För egen del tänker jag ta mig ett riktigt hett bad, med en god bok och sedan njuta en god natts sömn.

Får se om känslan håller i sig imorgon, då får det vara okej - eller så finns inte den "sugiga" känslan kvar och då är det bara att tacka för en ny, trevlig dag.

Hur gör du med de där dagarna som känns lite mindre roliga än andra dagar?

Håll aldrig fast!

Jag fick en kommentar på mitt förra blogginlägg och den förklarar varför du inte ska hålla fast någon annan människa om det inte är absolut nödvändigt. Förmodligen kan barnet inte tala om att hen inte vill bli fasthållen, men hen visar hur affekten och ångesten ökar genom att göra saker som den som håller fast inte tycker om att barnet gör. Och så hålls barnet fast ännu mer och kommer ännu mer i affekt och får ännu mer ångest. Bara genom att ha hållit fast en person en gång mot dess vilja, borde vara tillräckligt för att se att den tekniken inte gör något bättre på något sätt

Här kommer kommentaren från en som vet precis hur det känns att hållas fast:

"Jag har varit med om detta...att folk hållit fast mig...och kan säga...det enda som jag aldrig förlåter..!! Om man håller fast en hund - bits den, om man håller fast en katt-klöser den. När folk håller fast en...beror det på att de är rädd för en oavsett man är vuxen eller barn...men jag tycker det är fel ! Människan som man tänker hålla fast...håller redan fast sig själv..och mår dåligt. Genom att hålla fast honom/ henne pressar man in denna i ett hörn och gör det 1000 gånger värre. Rör inte människan ! Ge honom/henne tid och framför allt rum !! Be personen snällt att lämna klassen, gruppen eller alla en...och få tänka ifred. Om det ej fungera får hela klassen , gruppen eller alla en...gå iväg och ge denstackars människan luft...."

Hålla fast?

Hur gör man egentligen med ett barn, en elev eller klient som ofta hamnar i ett läge där man som förälder, lärare eller vårdare känner sig tvungen att hålla fast personen?

Man funderar på vad som händer minutrarna innan fasthållningen sker. En fasthållning är alltid ett misslyckande. En fasthållning kan vara nödvändig om personen riskerar att skada sig själv eller andra allvarligt. Men. En fasthållning är alltid ett misslyckande.

Vad händer innan? Hur kan jag göra istället? Vad kan jag göra nästa gång? Vilken teknik ska jag använda för att inte hamna i detta läge? Vilken skuld har jag till fasthållningen som ofta leder till mycket  onödig energi och misslyckande? Vem kan jag fråga om råd för att hitta andra lösningar, andra nycklar? Kan jag avleda, avstyra, hitta andra alternativ? Finns det andra svar på problemet?

Jag tänker att om man inte kan hålla fast en människa när den är 18 år så ska man inte heller tvinga hen till ofrivillig "kram" heller när den är åtta.

Vad tänker du som läser här om detta. Mer om detta kan du förresten läsa i Bo Hejlskovs blogg och på hans hemsida.

Nyårslöfte

Första jobbdagen idag för detta året. I och med det sätter vi igång med socker- och köpstopp i den här familjen. Sockerstopp innebär inga livsmedel som innehåller tillsatt socker (förutom bröd som kan vara svårt att få tag på utan socker för barnen), inga snacks (utom popcorn som är okej efter gemensamt beslut).

Köpstoppet innebär inga inköp förutom nödvändiga så som mat och annat som behövs. Något restaurangbesök då och då är helt okej, precis som att handla saker som man verkligen märker att man behöver.

Vi hållit på med detta ett tag nu (köpstoppet har vi hållit på med i ett och ett halvt år och det går nog bäst för mig i den här familjen...). Sockerstoppet började vi med i och med att skolan startade i augusti. Vi har haft en paus när vi haft jullov, fast vi har alla faktiskt längtat efter att få börja igen.

Det tar en vecka innan man vant sig. Sedan är det bara skönt att slippa allt som man annars måste köpa eller stoppa i sig. Häng med, vet jag! Börja du också idag. Vi håller på fram till sommarlovet denna gång.

Att vara vuxen

Att vara vuxen är inte lätt, att göra rätt är inte lätt och att vara vuxen och göra rätt hela tiden är nog omöjligt.Vi faller i fällor varje dag, vi vuxna, gör saker som egentligen är omoget och barnslig. Egentligen är det rätt märkligt att man kan skaffa barn och sedan förväntas veta hur man gör när man möter ett barn som växer, som behöver kärlek, omtanke, beskydd, hjälp, stöd och ännu mer kärlek. Det blir lätt fel eftersom vi ju faktiskt är nybörjare på barn när vi får dem. Vi går på instinkt och hoppas att vi gör rätt. Några är tryggare än andra i att vara förälder, men för alla är det nog då och då ganska skumpigt.

Att bli förälder till ett barn som har extra behov än vad barn i allmänhet har, är än svårare. Att möta ett barn med neuropsykiatriska diagnoser är riktigt svårt, särskilt innan man vet och förstår att barnet inte kan hjälpa att det blir fel (men så är det ju faktiskt för alla barn som växer upp, man kan inte hjälpa att det blir fel egentligen). Vi vuxna har ett ansvar att vara vuxna i det. Inte blir det rätt alltid, men vi måste försöka igen, göra det bättre och bättre för ju mer vi försöker desto bättre blir det ofta.

Det fina med att få ett barn med npf-svårigheter (jag har slutat skriva adhd/autism etc eftersom nästan alla med någon diagnos har fler än en diagnos) är att om man förstår hur man ska vara mot det barnet så blir man så mycket bättre mot alla barn. Alla barn behöver förförståelse, tydlighet, struktur etc, men barn utan diagnos kanske inte visar lika tydligt att den behöver just det.

Några exempel:

När du säger "maten är klaaaaaar kom och duuuuuuka" och därmed vill att barnet ska släppa allt hen har för händerna och rusa till matbordet för att duka, så behöver barnet (precis som vi vuxna) en stund innan veta så hen kan planera för sitt avslut. Ofta är man ju mitt i något och behöver få några minuter på sig för att kunna släppa det man gör.

När du känner dig väldigt arg för att ditt barn för tredje gången inte svarar i telefonen, så som ni kommit överens om (eftersom barnet glömt eller eftersom barnet hamnat på ett ställe där hen inte hör telefonen) så är det dags för dig att hitta på ett annat sätt att lösa det att du blir arg och inte kan nå ditt barn. Kanske är lösningen att komma överens med ditt barn vilken tid du ska hämta, eller kanske är lösningen att ta reda på telefonnumret till familjen där barnet är.

När du säger "vill du att jag ska bli väldigt arg så fortsätter du det du håller på med" så är det egentligen ingen annans val än ditt eget om du blir arg. Det är inte barnets val. Däremot har du ett val att välja om du blir arg eller om du hittar ett sätt att få barnet att göra det du har tänkt att ni måste/bör göra. Ditt val, inte barnets.

Så där är det, det är vi som är vuxna, det är vi som tillsammans med barnet kan hitta lösningar, om vi funderar några varv kring det som är svårt och blir tokigt - till nästa gång det händer. Då står vi förberedda och så blir det så mycket färre konflikter. Fundera ett tag på vad som brukar vara jobbigt med det som hastigt närmar sig nu. Skolstarten efter ett långt härligt lov. Fundera på vad som brukar vara svårt då och försök hitta en lösning tillsammans med barnet innan ni står där i kvicksanden då du blir arg och frustrerad och barnet ledset. Ingen tjänas på det. Alla tjänar på att hitta lösningar.

Nu ska jag njuta av min sista jullovsdag. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb, Mossbergska friluftsskola - kommunal skola för elever med npf-svårigheter.

Blir som det blir

Jag tappade bort min röst för ett par dagar sedan. Familjen tyckte det var skönt... Själv fick jag en känsla av att jag är med och styr och ställer mycket här hemma. Frågorna från barnen till mig haglade med enda resultat att jag fick knäppa med fingrarna och peka på barnens far. Vi körde alternativ kommunikation också. Jag skrev på mobilen som den som ville fick läsa. Det gick segt och var tröttande. Igår fick kusinerna (mina och syrrans barn) sina julklappar, "Hundraåringen som klev ut..." och middag på världens trevligaste thaliändska restaurang. (För er som bor i närheten av Göteborg kan jag verkligen rekomendera Moonthai restaurang på Kristinelundsgatan. Jättegott och väldigt fin inredd restaurang. Det var en trevlig film, även om den inte var hälften så bra som boken... Maten var god, men det är märkligt att sitta med vid en middag utan att kunna prata - alls.

Idag har jag fått tillbaka lite av rösten. Har läst ytterligare en debattör på GP's debattsida angående barnuppfostran. Lars H Gustavsson (ytterligare en man på barnuppfostran, var håller kvinnorna hus?), mycket klok man, barnläkare, dessutom. Sammanfattningsvis kan väl sägas att "många vägar bär till Rom", liksom... Det finns många sätt som fungerar när det gäller barnuppfostran. Olika sätt fungerar bra för olika föräldrar och olika barn. Att man har en genuin kärlek, att barnet och föräldern anknutit till varann, att det finns respekt och förståelse och en vilja till utveckling och förbättring är nog ledord som bör finnas med i alla teorier, tänker jag.

Annars tänker jag som Allans mamma i filmen vi såg igår, sa innan hon dog; "det är som det är och det blir som det blir". Alltså mycket av det vi är med om i livet är som det är innan det blir som det blir. En skön känsla av acceptans över det man får vara med om, även om vi själva kan påverka en helt del. Hon var klok, Allans mor, även om vi inte fick lära känna henne i filmen.

"Älska mig" med Alex Schulman

Jag har tappat rösten och i brist på prat ser jag på tv den här dagen. Jag ser bland annat på Alex Schulman föreställning "Älska mig".

Jag har känt till honom i många år, ända sedan han gjorde och skrev infantila saker på olika mediala plattformer, tills han höll sitt fantastiska Sommarprat i P1 för några år sedan. Han har blivit så klok med åren. Hans show "Älska mig" slog huvudet på spiken, tycker jag när det gäller det här att vilja vara vuxen och därmed kunna ta hand om och uppfostra våra barn. Vi vill, men det går inte alltid. Vi är alla barn i högre eller lägre utsträckning då och då.

När jag inte kan möta mina barn, mina elever, mina medmänniskor på ett vuxet sätt - är det barnet i mig som tittar fram. Vi gör alla det ibland, blir barn. Det är mänskligt. Det är okej att vara barnslig, men det är inte okej att göra "barnsliga" saker som skadar andra - fast det är mänskligt. Schulmans föreställning är mycket bra, allra bäst är den på slutet.

Dns ledarsida och Nathan Shachar kränker människor med funktionsnedsättningar

Nathan Shachar får, förvånansvärt nog återigen sparka på människor som redan ligger ner. Han gör det genom att återberätta Janne Larssons (framträdande scientolog i Sverige) åsikter, tyckande och tänkande om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är sorgligt och mycket förvånande att någon med så radikala åsikter får träda fram på ledarsidan i en av Sveriges absolut mest lästa tidningar.

Alltså, jag tänker inte attackera Nathan på något sätt. Jag inser att han inte har någon erfarenhet av hur det är att lida av svårigheter som rör hjärnan. Att forska kring diabetes eller någon annan "fin" funktionsnedsättning/sjukdom är enligt Nathan ädlare och finare på många sätt. Jag tänker inte heller attackera detta fjantiga påfund.

Jag vill egentligen bara säga detta; att DN låter en sådan här ledarartikel passera talar tyvärr väldigt tydligt om hur långt kvar vi faktiskt har tills människor med medfödda funktionsnedsättningar som sitter i hjärnan är accepterade och respekterade i samhället. Det säger också hur svårt det är att jobba och forska i detta område.  Du som inte håller med mig tycker jag ska försöka, bara för ett ögonblick att läsa ledaren och byta ut alla ord som handlar om adhd och liknande mot, säg Narkolepsi, blödarsjuka eller diabetes.

Visst kan man diskutera etik och moral kring hur det egentligen går till att godkänna ett läkemedel, men då med fokus på alla mediciner. Att påstå att en viss liten grupp forskare skulle vara värre än några andra och att påstå att kost och samtalsterapi skulle ta bort de svårigheter som så många människor kämpar med varje dag - det är kränkande. Och mest kränkande är det att DN, som jag anser vara en ganska pålitlig tidning, låter detta passera.

Om ett par dagar ska jag fortsätta jobba som lärare åt de barn som du, Nathan Shachar påstår egentligen inte existerar och definitivt inte hade behövt ha de svårigheter som de faktiskt har - om de bara åt lite bättre mat och gick på lite mer samtalsterapi. Det är ett tufft jobb, eftersom det är så mycket som de här barnen måste kämpa med, men, som sagt, med lite bättre mat och samtalsterapi borde det svåra försvinna, eller hur?

PS: Tack Expressen och Isabelle Ståhlberg för ditt svar på Nathan Shachar lögner.

Ett inlägg om barnuppfostran

Under lång tid har debatten om skolan och lärarnas (o)kompentent gått på högvarv. Nu, under julledigheten den eskalerat och många skribenter har skrivit vad de tycker och tänker om ämnet.

Jag går och funderar på det jag läser, försöker göra mig min egen bild, försöker formulera det i mitt huvud för att få ut det här. Att det nästan bara är män som är "experter" på barnuppfostran, som hörs i debatten kanske jag ska låta bli att diskutera här, utom det här:

För att bli en person som många lyssnar på, med hög utbildning och många års arbete kring ämnet man är expert i, för att göra karriär, kan man inte göra som till exempel jag gjort, vara hemma och ta hand om sina egna barn så överdrivet mycket eftersom man då inte hinner med att göra den där karriären. Man får nog liksom välja mellan karriär eller fostra sina egna barn, i alla fall i de allra flesta fall...

Nåväl. Just den diskussionen ska jag lämna därhän och gå rakt på debatten kring, barn, föräldraskap, skola, lärare, politiker, samhälle.

Jag tror att vi vuxna måste börja bli vuxna igen utan att för den delen sluta respektera barnen. Vuxna har uppgiften att visa vägar för barnen som växer upp. Vi ska inte välja exakt väg, men vi ska hjälpa barnen att hitta en väg som fungerar för just dem. Vi måste kunna sätta gränser. Vi måste våga sätta gränser. Vi ska inte kränka barnet, men vi ska heller inte bli kränkta.

Några pedagogiska "knep" som kan kännas svåra i början, men som gör det så mycket lättare efter ett tag använder jag mig av i min vardag - både som förälder och som pedagog till elever med npf-diagnoser. Det är bland annat dessa:

Genom att tänka efter före hela tiden, något barnet inte alltid har förmåga att göra, så kan vi hjälpa barnet att utvecklas utan att ta över.
Genom att ge en förberedelse för barnet, till exempel om två minuter ska vi byta aktivitet så slipper man oftast bråk och tvång, genom att redan innan ha bestämt vad som är så viktigt att jag inte kan vika mig på just den saken och vad som inte är lika viktigt.
Genom att ta kontroll kan man också släppa på kontrollen.
Genom att vara olika mot olika barn, att vara "rättvis" genom att göra samma mot alla är extremt orättvist.
Att sluta låta impulsen styra dig som vuxen. Att börja vara vuxen.

Jag har träffat (och förmodligen också varit en till och från...) alldeles för många föräldrar som slutat diskutera med lärarna utan bara utgått ifrån sin värld och sitt barns värld. Det blir väldigt tokigt ibland då. Det kan, tyvärr, också bli väldigt tokigt då skolan får en elev med särskilda behov och inte ser det, inte förstår det och möter det som alla andra barn (men det ska jag inte diskutera vidare här för det brukar vara temat för nästa alla mina inlägg på min blogg...).

Man använder ord som "gränsdragning", "maktkamp", "krav" etc i debatten kring barnuppfostran (några kan du läsa här, här och här). Viktigt när man läser detta är att tänka på att vi tolkar orden utifrån vår egen kontext. När ens barn kommer hem från skolan och är ledsen tolkar vi det som hen säger utifrån vårt barn och dess kontext. Jag såg hur fel det kunde bli, som förälder till ett väldigt mobbat barn förut och jag ser det som lärare till elever numera.

Inte förrän vi vuxna blir vuxna och börjar samarbeta kring barnen tillsammans, istället för att misstänkliggöra varandra, kan vi hjälpa alla barn. Att lyssna på alla sidor och försöka fundera några varv till ("sova på saken", som det hette förr) kan göra underverk när det gäller att hitta lösningar kring barn.

Ibland måste vi vuxna faktiskt inte bara föreslå vägar att ta för barnet, vi måste ibland också sätta gränser. Jag läste en artikel där personen som skrev tyckte att "lärare som inte får eleverna att lägga undan datorn för att lektionen inte är tillräckligt intressant måste göra lektionen mer intressant" - då tänkte jag att den personen skulle behöva prao i en skola någon dag. En del barn är så fast vid sina datorer (kanske är det vanliga bland barn med npf-diagnoser) att det inte hjälper att erbjuda saker som man vet att de faktiskt verkligen gillar. Då måste jag som lärare/förälder ha en regel som hjälper barnet att släppa datorn för att kunna göra annat.

En annan skribent tycker inte att kunskap är särskilt viktigt att lära sig - "för den kan man söka när man vill via nätet" - då tänker jag att viss grundläggande kunskap om matematiska begrepp, att kunna läsa och skriva olika texter, historiska händelser, etik och moral etc - måste man ha för att förstå sammanhanget man befinner sig, för att kunna dra slutsatser, för att förstå sin samtid och bli en medmänniska. Sociala färdigheter behöver man också träna på (eller strategier för social gemenskap kanske man ska tänka när det gäller barn som saknar eller har svårt för sociala relationer) för att klara av livet.

Ibland måste vi sätta gränser, vi måste hjälpa barnen/eleverna att hitta vägar, vi kommer inte alltid att tycka lika som dem eller som andra vuxna. Egentligen måste vi nog bara fortsätta försöka vara - vuxna.

Och till alla kvinnor där ute, börja skriva om detta ni också. Vi kan inte bara ha män som är experter i ämnet "barnuppfostran", där all statistik säger att det fortfarande är vi kvinnor som framförallt stannar hemma, uppoffrar oss för att våra barn ska växa upp till trygga, nöjda och kärleksfulla individer.