Apropå inkludering

Jag fick ett så fint och klokt mejl från en mamma till en tjej med npf idag. Jag har frågat om jag får lägga ut det här och det fick jag för mamman. Jag har tagit bort namnen på mamman och flickan så de får vara anonyma. Här kommer mejlet:

 God söndagsmorgon Malene!

 Vaknade idag till ljudet av ösregn. Agendan är så tom som Storgatan en
 fuktkall söndagseftermiddag i slutet av oktober. Kan det bli bättre!?

 Jag har tänkt och funderat och vänt och vridit på detta med
 inkluderingens nytta eller onytta. SAOL föreslår bland annat synonymen
 medräkna. Räkna med.

 Min man anser att jag är blåögd och godtrogen. Andrea suckar ur djupet
 av sitt hjärta och säger uppgivet "mamma, måste du ALLTID se det goda i
 alla människor???"  (detta när jag försöker förklara tänkbara
 anledningar till att någon har betett sig dumt mot henne, i hennes
 ögon). Och vi kan väl konstatera att ja, jag är nog mer åt det blåögda
 hållet än åt det cyniska. Mer fria än fälla.

 Men, jag är inte så blåögd att jag tror att världen befolkas enbart av
 empatiska, vidsynta, öppna, självständigt tänkande, kunskapstörstiga
 människor som på ett självklart och naturligt sätt accepterar olikheter
 hos sina medmänniskor.

 Vissa olikheter har större acceptans hos den stora allmänheten än andra.
 Många kanske känner sig lite illa berörda om de ser ett barn i en
 rullstol, eller en människa med en CP-skada som gör att armar och ben
 flaxar okontrollerat, eller om de plötsligt befinner sig i en
 konversation med en människa som har en grav stamning. Vart ska man
 titta, vad ska man säga, hur ska man agera? Det kan bli stelt och
 pinsamt och konstlat. Men jag tror inte att så många ändå skulle uppleva
 att det här barnet, den här människan, vill jag inte ha i MITT barns
 klass eller på MIN arbetsplats. Då är man ju fördomsfull, och det vill
 man ju inte vara.

 Våra ungar har ofta olikheter som jag upplever är svårare för andra att
 acceptera. Lat, ohjälpsam, oengagerad, egoistisk, hårdhänt, störande,
 stimmig, gapig, gåpåig? Ouppfostrad unge, slappa gränslösa föräldrar.

 Att inkludera, att medräkna, att räkna med, att sätta ett värde på.
 Tanken är god, men verkligheten är inte alltid god.

 Inkludering innebär inte bara att det ska finnas tillräckligt med
 pedagoger och övrig personal, tillräckligt med kunskap hos dessa,
 hjälpmedel av olika slag, anpassningar av skolmiljön och en bredare
 repertoar när det gäller att lära på olika sätt. Det innebär också att
 det måste finnas kunskap, förståelse och acceptans för våra barns
 svårigheter, samt kunskap och förståelse och en vilja att se och
 förstärka deras lättheter, hos alla andra människor som de möter.
 Vikarier, klasskamrater, föräldrar. Och inte ens jag är så blåögd att
 jag tror att alla människor runtomkring kan uppnå detta.

 Ibland fokuserar jag så väldigt mycket på att strukturera, förbereda,
 planera, styra upp och hålla koll. Vilka situationer kan uppstå? Hur kan
 Andrea reagera? Vad ska jag göra då? Samtal innan, belöningar efter. Allt
 fokus handlar om att undvika konflikten, missförståndet, att
 normalisera.

 Men det jag egentligen vill, det är ju att NÄR det blir konflikter och
 missförstånd, för det kommer det att bli, NÄR min Andrea inte beter sig som
 alla andra ungar - då vill jag att omgivningen ska se på henne och säga:
 "Det är OK. Vi tycker om dig som du är."

 Regnet har upphört för stunden och min kopp med Roiboos har svalnat. Vi
 får se vad resten av dagen har att erbjuda.

 Jag gläds åt att ni gläds åt ert sommarlov! En sådan livsnödvändig oas
 för att läka sår, fylla på energi, hitta glädje, känna förnöjsamhet med
 sig själv. Önskar er sol, värme, regn, fågelsång och blomdoft, och att
 din fina dotter varje dag får gona sig i känslan av att "Jag får vara
 som jag är och jag är bra".

 Stor kram! /Sofia



>