Fantastiska människor - fantastiska ställen!

Dotterns nya utredning är igång. Tänk vad många timmar och vad många kloka hjärnor, fantastiska människor som jobbar för att min dotter skall få det så bra det bara går. Jag har hört om utredningar som människor fått inför en väldigt viktigt sak i sitt liv, nämligen diagnos inom det neuropsykiatriska området. Jag har hört om diagnoser som satts på människor efter en timmes samtal, eller kanske två. Efter en intervju eller av en skolläkare. Jag tycker att det här med diagnos är alldeles för viktigt och alldeles för stort för att man skall kunna sätta rätt diagnos efter så kort utredning.

Jag är mycket nöjd med Barnneurologiska kliniken i Göteborg. Där har man, vid alla möten och vid utredningen för fem år sedan/utredningen nu varit oerhört proffessionella och empatiska i mötet kring min dotter. Vår utredning/en typisk utredning (tror jag) på BNK ser ut ungefär som så här;

Två samtal mellan föräldrar och ansvarig läkare, mellan en till två timmar. Två möten mellan psykolog och barn där tester görs under en och en halv till två och en halv timmar vid varje tillfälle. Ett möte med specialpedagog. En specialpedagog som kommer till skolan och iakttar under en förmiddag. Ett frågeformulär med cirka 200 frågor till föräldrar och liknande frågeformulär till ansvariga lärare på barnets skola. Efter detta, alla dessa trådar som letar svar, kommer man fram till kloka saker, kloka hjärnor emellan. Efter det är det möte med föräldrar, med barnet och också med skolan där barnet går.

Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått från BNK, men jag är missnöjd över det lilla stöd som finns efter att utredningen är klar. Att det inte finns pengar att följa upp barnen, att ge barnen och deras föräldrar stöd, samtal och vägledning - för det behöver både föräldrarna, barnen och skolan för att det skall gå att utnyttja all kunskap från utredningen maximalt och alltså hjälpa barnet att lyckas så mycket det bara går.

Sedan är jag också oerhört tacksam över att min dotter får åka på läger ute på Ågrenska. Idag var två brandbilar på besök när vi kom tillbaka från utredningen på BNK. Fullt vattenkrig med dem som ville delta och fantastiska, glada brandmän som gjorde dagen för många av ungdomarna på lägret som för många, faktiskt är årets höjdpunkt. För där ute på lägret, den där veckan, är man som alla andra, är man bra som man är, duger man, är man lycklig - för det är jag evigt tacksam.
På väg ut från Ågrenska, var jag, som vanligt tvungen att ta på mina svarta solglasögon, för det verkar ju så konstigt för ungdomarna som har så roligt att se en vuxen människa gråta, visserligen lyckotårar, men det vet ju inte ungdomarna...

Förresten, jag vill också passa på att tacka alla er som gratulerat mig på min födelsedag, Facebook är fantastiskt. Också.