Fortsätt till huvudinnehåll

Han är punktlig, Lillagubben

Igår kväll var kvällen före Lillagubben skulle fylla nio år. Det började bra. Lillagubbens allra bästa kompis skulle sova över. De skulle lägga sig tidigt så att födelsedagsmorgonen skulle komma snabbare. De la sig, de busade, de pratade, de snurrade runt i sina sängar, men så - till slut somnade de.

Vi hade bestämt att Lillagubben skulle ligga kvar i sängen och bästa kompisen skulle komma upp och vara med och sjunga. Någon gång mellan midnatt och halv sex vaknade jag av att sovrumsdörren knarrande, öppnades.

- Malene, (Lillagubben kallar både mig och maken vid förnamn "för ni heter ju så" och inte det som de flesta barn kallar sina föräldrar, nämligen "mamma" och "pappa") Erik vill också ligga kvar i sängen, viskade han och jag kraxade att det skulle visst gå alldeles utmärkt, bara han gick och la sig en liten stund igen.

Närmare sexsnåret knarrade dörren upp igen.

- Det räcker med oboy och macka, kladdkaka kan jag ta senare idag.

Tio minuter senare.

- Jag går bara på toa!

Så där höll det på. Ungefär var tionde minut knarrade det lite i dörren och då hade Lillagubben en ny liten upplysning att delge sina föräldrar. När klockan var tjugo i sju gav jag upp och gick upp.

Då blev det väääääldigt tyst i Lillagubbens rum, kan jag säga.

Nu har vi sjungit, öppnat paket, druckit oboy, ätit "ostmackaiugn", gett hundarna lite födelsedagsost. Maken fick gå och lägga sig igen. Dottern har duschat. Lillagubben och bästisen sitter i soffan i bara kalsonger och myser.

Jag tänker på födelsedagen för nio år sedan, då Lillagubben kom till denna världen. Han var beräknad till den här dagen och precis som i morse, var han väldigt punktlig. Klockan tolv, på klockslaget då den tjugonde juni övergick till den tjugoförste (midsommarafton var den 21 det året) gick vattnet.

Han är punktlig, Lillagubben. På gott och på ont.

Nu skall vi baka kladdkakan...


Lillagubben på bild med våra goda, goda vänners (Bosse och Mia) nya lilla hundvalp och Lillagubben tillsammans med storasyster avlslutningsdagen.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…