Jag ser "hästpojken" på tv
Jag ser den omtalade "hästpojken" på SVT 1 ikväll och jag blir illa berörd. Det blir jag alltid när man försöker få neuropsykiatriska funktinsnedsättningar omvandlat till något som vi i omgivningen kan "trolla bort". Jag ser filmen och ser två föräldrar, en mamma och en pappa i sorg. Två föräldrar som försöker få sin son att "bli frisk". Som försöker få sin autistiske son att bli "fri" sin autism genom att släpa honom över halva Mongoliet. De gör det av kärlek till sin son, men resan är framförallt till för dem. Det är en resa i sorgearbete som sonen måste åka med på.
Jag tror inte på shamaner, jag tror inte på besvärjelser eller rökelse. Jag tror att barn med autism får det jobbigare när de vistas i en främmande miljö. Jag tror att hästar är bra för barn med npf och att många barn med npf har ett specialintresse för djur. Jag tror att man måste få sörja det barn man aldrig fick. Jag vet att man som journalist kan vinkla en historia till att bli så som man vill ha den.
Jag tänker på den danska familjen som skrivit en bok om hur de gjort sin autistiske son "frisk" eller så gott som frisk tack vare ändrade matvanor bland annat. Jag tror att både den danska familjen, som har fullt med före och efterbilder på sig själva och sitt barn (förebilderna; dåligt fotograferade, feta, lite ledsna, osminkade, oklippta och gamla kläder, efterbilderna; stylade, riktigt fotograf, nyklippta, nysminkade, nyinköpta sportkläder som är så färgglada att de skriker i bilden) vill sina autistiska barn det bästa. Jag tror att de tror att det de gjort för sina barn gjort dem mer "friska". Jag tror också att bägge familjernas historier är vinklade, för det blir bättre så, det blir intressantare och mer hjärtskärande så.
Själv tror jag att bägge föräldraparen tagit sig igenom den otröstliga sorgen över barnet de aldrig fick, de har sagt upp sig från sina jobb/gått ner i tjänst, ändrat livsstil, lärt sig hur man möter barn med npf och blivit bättre föräldrar till sina autistiska barn, samt fått hjälp till barnen.
Jag tror att det är därför barnen fått färre svårigheter, att det är därför barnen mår bättre och utvecklas mer. Bägge de autistiska barnen har autism "light" om du frågar mig (fast jag vet egentligen inte för jag kan för lite om autistiska diagnoser egentligen). Man kan aldrig jämföra ett barn med autism, med ett annat.
Jag tror att bägge familjerna historia tyvärr skadar mer för människor med autism och deras familjer, än vad det hjälper. Det är så lätt att se den vinklade boken och den vinklade filmen utifrån sett och tänka "de föräldrarna gjorde allt för sina autistiska barn och se hur "friska" de blivit. Mina grannar, släktingar, vänner gör inte tillräckligt, det är därför deras barn har så många svårigheter inom det autistiska området".
Rätta mig om du tycker att jag har fel, för det finns säkert fler sätt att se det här på.
Jag tror inte på shamaner, jag tror inte på besvärjelser eller rökelse. Jag tror att barn med autism får det jobbigare när de vistas i en främmande miljö. Jag tror att hästar är bra för barn med npf och att många barn med npf har ett specialintresse för djur. Jag tror att man måste få sörja det barn man aldrig fick. Jag vet att man som journalist kan vinkla en historia till att bli så som man vill ha den.
Jag tänker på den danska familjen som skrivit en bok om hur de gjort sin autistiske son "frisk" eller så gott som frisk tack vare ändrade matvanor bland annat. Jag tror att både den danska familjen, som har fullt med före och efterbilder på sig själva och sitt barn (förebilderna; dåligt fotograferade, feta, lite ledsna, osminkade, oklippta och gamla kläder, efterbilderna; stylade, riktigt fotograf, nyklippta, nysminkade, nyinköpta sportkläder som är så färgglada att de skriker i bilden) vill sina autistiska barn det bästa. Jag tror att de tror att det de gjort för sina barn gjort dem mer "friska". Jag tror också att bägge familjernas historier är vinklade, för det blir bättre så, det blir intressantare och mer hjärtskärande så.
Själv tror jag att bägge föräldraparen tagit sig igenom den otröstliga sorgen över barnet de aldrig fick, de har sagt upp sig från sina jobb/gått ner i tjänst, ändrat livsstil, lärt sig hur man möter barn med npf och blivit bättre föräldrar till sina autistiska barn, samt fått hjälp till barnen.
Jag tror att det är därför barnen fått färre svårigheter, att det är därför barnen mår bättre och utvecklas mer. Bägge de autistiska barnen har autism "light" om du frågar mig (fast jag vet egentligen inte för jag kan för lite om autistiska diagnoser egentligen). Man kan aldrig jämföra ett barn med autism, med ett annat.
Jag tror att bägge familjerna historia tyvärr skadar mer för människor med autism och deras familjer, än vad det hjälper. Det är så lätt att se den vinklade boken och den vinklade filmen utifrån sett och tänka "de föräldrarna gjorde allt för sina autistiska barn och se hur "friska" de blivit. Mina grannar, släktingar, vänner gör inte tillräckligt, det är därför deras barn har så många svårigheter inom det autistiska området".
Rätta mig om du tycker att jag har fel, för det finns säkert fler sätt att se det här på.
Kommentarer
Klockrent Malene. man talar alldeles för lite om sorgen. Men visst finns det hopp och solskenshistorier. Mig egen son har haft en sådan MEN det krävde att bearbeta sorgen som förälder OCH att leva mycket fattigt några år. Ty tillräcklig tid med barn kan nog få i karriären ha (om man har barn med funktionsnedsättning). Mer tid kostar i form av mindre arbetsinsats och mindre pengar. Frågan är om ett massivt stöd, även ekonomiskt, under dessa år i slutändan skulle gynna samhället? Ingvar Nilssons siffror borde fått politikerna att tänka om?
För övrigt avskydde jag scenen i filmen när schamanen kastar sprit på pojken. Jag mådde illa av det. Något mer oförutsägbart kan jag inte tänka mig...
PS Går mer och mer in i sommarlunken, vilket gör att jag inte kommer att kunna uppdatera mig och kommentera lika ofta. Bara så du vet. ;)