Fortsätt till huvudinnehåll

Jag ser "hästpojken" på tv

Jag ser den omtalade "hästpojken" på SVT 1 ikväll och jag blir illa berörd. Det blir jag alltid när man försöker få neuropsykiatriska funktinsnedsättningar omvandlat till något som vi i omgivningen kan "trolla bort". Jag ser filmen och ser två föräldrar, en mamma och en pappa i sorg. Två föräldrar som försöker få sin son att "bli frisk". Som försöker få sin autistiske son att bli "fri" sin autism genom att släpa honom över halva Mongoliet. De gör det av kärlek till sin son, men resan är framförallt till för dem. Det är en resa i sorgearbete som sonen måste åka med på.

Jag tror inte på shamaner, jag tror inte på besvärjelser eller rökelse. Jag tror att barn med autism får det jobbigare när de vistas i en främmande miljö. Jag tror att hästar är bra för barn med npf och att många barn med npf har ett specialintresse för djur. Jag tror att man måste få sörja det barn man aldrig fick. Jag vet att man som journalist kan vinkla en historia till att bli så som man vill ha den.

Jag tänker på den danska familjen som skrivit en bok om hur de gjort sin autistiske son "frisk" eller så gott som frisk tack vare ändrade matvanor bland annat. Jag tror att både den danska familjen, som har fullt med före och efterbilder på sig själva och sitt barn (förebilderna; dåligt fotograferade, feta, lite ledsna, osminkade, oklippta och gamla kläder, efterbilderna; stylade, riktigt fotograf, nyklippta, nysminkade, nyinköpta sportkläder som är så färgglada att de skriker i bilden) vill sina autistiska barn det bästa. Jag tror att de tror att det de gjort för sina barn gjort dem mer "friska". Jag tror också att bägge familjernas historier är vinklade, för det blir bättre så, det blir intressantare och mer hjärtskärande så.

Själv tror jag att bägge föräldraparen tagit sig igenom den otröstliga sorgen över barnet de aldrig fick, de har sagt upp sig från sina jobb/gått ner i tjänst, ändrat livsstil, lärt sig hur man möter barn med npf och blivit bättre föräldrar till sina autistiska barn, samt fått hjälp till barnen.

Jag tror att det är därför barnen fått färre svårigheter, att det är därför barnen mår bättre och utvecklas mer. Bägge de autistiska barnen har autism "light" om du frågar mig (fast jag vet egentligen inte för jag kan för lite om autistiska diagnoser egentligen). Man kan aldrig jämföra ett barn med autism, med ett annat.

Jag tror att bägge familjerna historia tyvärr skadar mer för människor med autism och deras familjer, än vad det hjälper. Det är så lätt att se den vinklade boken och den vinklade filmen utifrån sett och tänka "de föräldrarna gjorde allt för sina autistiska barn och se hur "friska" de blivit. Mina grannar, släktingar, vänner gör inte tillräckligt, det är därför deras barn har så många svårigheter inom det autistiska området".

Rätta mig om du tycker att jag har fel, för det finns säkert fler sätt att se det här på.
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…