Vad har Ågrenska gett vår dotter?

Efter en "öronnatt" då Lillagubben hade riktigt ont i öronen och det blev lite si och så med min sömn så skall jag snart åka och hämta dottern på Ågrenska.

Igår var jag och maken förbi lägret och lämnade astmamedicin som tagit slut. Vi pratade lite med vår dotter. De skulle åkt till Liseberg och tittat på Carl-Einar Häckner, hela gänget igår, egentligen. Men vår dotter hade ont i magen och ville helst vara hemma. Då anpassade man sig efter henne och en flicka till på lägret som ville vara kvar. En ledare stannade hemma med de två tjejerna och resten åkte in till Göteborg. Att anpassa sig efter svårigheterna, inte sänka sig, hitta en lagom nivå och acceptera saker som är svåra - det är inte alltid att andra lyckas med det, men på Ågrenska är de fantastiska (känns som om jag upprepar något som jag sagt några gånger tidigare...).

På hemvägen ställde maken en fråga till mig;

- Vad har Ågrenska gett henne, undrade han.

- Det har gett henne något att längta till, vänner som hon ser fram emot att träffa, som hon kan relatera till, som hon kan berätta om. Det har gett henne spegelbilder där hon duger som hon är, det har gett henne en plattform, det har gett henne lycka, svarade jag min man.

- Det har också gett henne en chans att släppa taget om dig, för på Ågrenska känner hon sig helt trygg, det är nog det enda stället förutom hemma som det är så, hon har vuxit så mycket på att komma hit, tänk första året hon skulle på sommarläger kunde hon inte stanna hela veckan, men nu är hon så trygg. Det har gett henne oerhört mycket att få komma ut hit, fyllde dotterns pappa i.

Så är det. Ågrenska ger, precis som mamman vars dotter tidigare gick på Ågrenska höll med om, väldigt mycket till barnen som får chansen komma dit.

Och nu lovar jag, på heder och samvete att jag inte skall nämna Ågrenska i ett ända inlägg - till augusti när dottern skall dit på sommarens andra lägervistelse...