Fortsätt till huvudinnehåll

Om lösningar på svårigheter

Jag har precis avslutat ett samtal med en klok tjej som kommer att finnas med i min nästa bok. Vi pratar "lösningar på svårigheter", vilket inte är en lätt uppgift. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?

När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.

När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.

Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!

Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vuxna börja snegla åt lösningshållet. Lämna problemen, titta på det som kan lösas istället och BJUD IN BARNET. Hur skulle du vilja ha det? Hur kan vi underlätta för att det skall bli lättare för dig att t ex göra läxan? Barnet kan ofta svara på sådana frågor själv. Lösningen finns ofta där i samtalet mellan oss som vill hjälpa och barnet som behöver hjälp.

Leta lösningar idag och berätta gärna här, hur du/ni löst svåra saker för barn med svårigheter (så att de kan använda sig av sina lättheter istället)?

Nu skall jag cykla från jobbet för att vara hemma när min dotter skall till skolan. Det är vår lösning på problemet "svårt att komma iväg till skolan", att jag försöker finnas där när  hon skall gå. Det finns andra lösningar också, massor av lösningar. För alla fungerar inte den lösningen som vi hittar, för oss fungerar inte den lösningen som någon annan hittar.

Därför måste vi leta.

Leta!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…