söndag 21 augusti 2011

Om skolstarten imorgon

För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med och är uppmärksamma!

Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.

Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.

Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, skrattande mot nya äventyr. Tillsammans.

Min dotter sitter ensam här hemma.

Så är det för många barn, fast vuxna som inte är i direkt koppling till dem sällan noterar det. Så här står det i min bok "Är jag normal, mamma?" om den dagen då min dotter (Mika) började fjärde klass:


"Skolan börjar och nu går eleverna i Mikas klass i trean och fyran. Min dotter är inte längre liten och sockersöt, hon börjar bli riktigt stor, tänker jag när jag ser henne på skolgården. Och fast jag lagt ner mycket tid på att hjälpa henne att göra sig iordning på morgonen inför uppropet så ser hon ut som om hon inte passar in där hon står för sig själv på skolgården. Redan där får jag en otäck känsla i magen. "Höstterminen kommer att bli lika tuff som vårterminen." Men precis som inför ett tandläkarbesök, där man vet att man skall in och borra i en tand och ändå sitter och läser en skvallertidning i besöksrummet, väntar jag, passivt medveten om det otäcka som snart drabbar oss. 
Mika står för sig själv på skolgården. Hon signalerar rädsla och osäkerhet. Klasskamraterna springer runt och skojar, tar igen tiden de inte setts. Mika vill nog, men vågar inte hänga med om hon inte blir inbjuden. Det blir hon inte längre. De osynliga reglerna är redan igång. Mika vet inte hur man gör, förstår inte".


För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med stöttar, bjuder in och är uppmärksamma!


För det är ju så att du och jag kan förändra. Du och jag kan påverka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du och jag kan göra något. Du och jag kan hjälpa någon. 

8 kommentarer:

märta sa...

Vad bra du beskriver skillnaden när man får vara med och inte.

Igår upptäckte jag att två av dotterns "vänner" gick förbi vårat hus, tillsammans och utan att ens vända sig mot oss. Dagen innan hade min tjej ringt till en av dem för att hitta på något, men nej, bortvald igen. Önskar att det kunde ta slut, för det finns inget som gör så ont, för någon som redan är utanför, att gång på gång bli ratad.
Mycket klarar jag, men att se hur ensam hon är, det är bland det svåraste.
Vi hoppas att hösten blir bättre än de senaste två åren. Vi måste ta en dag i taget och hoppas på de nya goda krafterna i skolan.

Kram

Anna A sa...

Hej! Vet precis vad din dotter gått igenom. Jag har själv varit mobbad och utanför. men som tröst kan jag säga att det vänder.
Visst jag blev mobbad på gymmnasiet (dock inte av min klass) Men dom i klassen på gymnasiet accepterade den jag var.

Så oftast vänder det på gymnasiet.

en klen tröst för er men endå.


Men eran dotter kan hon inte vara med vännerna hon får på lägret?

Och tycker det är synd att klass kamraterna inte accepterar henne

Anonym sa...

Min tjej (as) som precis börjat fyran har en fruktansvärd oro för fritis. Jag vill så gärna att hon ska kunna träffa sina vänner där, för vänner har hon. Men hon är så rädd för det nya, för att bli bortvald av kompisarna att hon får utbrott när vi talar om det. Att hon kan träffa sina kompisar där och att det kommer att bli bra. Lyckas vi inte få henne dit är risken stor att hon hamnar utanför. Jag kan inte lösa detta dilemma. Problemet att jag är utbränd och hemma, så hon känner sig säkert bortvald av mig också. :( Råd? Är det värt att kämpa för?

malene larssen sa...

Hej Märta. Det låter som om din tjej och ni föräldrar har mycket att kämpa med. Du skriver "nya goda krafter", det låter hoppfullt. Tyvärr är det ju så att man som förälder till ett barn som är annorlunda är beroende av att andra föräldrar och lärarna/rektorn på skolan förstår och därmed försöker hjälpa, stötta, informera, underlätta, bjuda in barnet som har svårigheter. Jag hoppas att de goda krafterna hjälper er dotter nu när kampen börjar igen.
Kramar
Malene

malene larssen sa...

Hej Anna. Ja, jag tror att det blir lättare när man kommer vidare i livet, när man blir större och kan säga ifrån mer själv och när man träffar andra som har ungefär samma intresse. Jag hoppas på att gymnasiet blir lättare att ta sig igenom en grundskolan (även om man gör oerhört mycket för att min dotter skall trivas och lyckas i skolan). Lägertjejerna bor ju en bit bort och de skulle kanske inte heller vara vänner varje dag om de träffades i skolan, för de är ju vänner de dagar de ses på lägret och de är ju vänner för att de har så bra möjligheter att bli vänner med förståndiga vuxna runt som som stöttar och hjälper. De andra barnen som inte accepterar min dotter gör nog så gott de kan för det är inte heller lätt att vara kompis med någon som man inte riktigt kan förstå eller som man inte kan spegla sig i. Men att inte ha vänner som man känner sig trygg med, som väntar på en som bjuder in en är ju oerhört jobbigt för alla. Jag tackar för din uppmuntrande kommentar och håller tummarna för att detta nionde skolår och sedan gymnasiet blir bra år för min dotter.
Kram.
Malene

malene larssen sa...

Hej Anonym. Det låter som om din dotter har bra vänner, men att hon, precis som många barn som har någon npf-diagnos har svårt med nya saker och känner oro för det. Kan du prata med fritids om det. Finns det någon trygg vuxen från skolan som skulle kunna vara med och stötta henne? Har hon något stöd eller assistent? Jag tror att ni skulle prata mer om det här för det är så viktigt att det blir bra från början så att inte din dotter slutar gå till fritids och därmed kanske tappar de vänner hon har. Fortsätt kämpa!
kram
Malene

Katarina sa...

Jag vaknade med en fruktansvärd ångest igår, det var första skoldagen för min dotter i 8:an. Jag följde henne till skolan, stod lite vid sidan om. Hennes klasskamrater såg inte henne, hon var osynlig för de andra. Jag kände att jag höll på att bryta ihop...Idag var det dags att motivera henne att klara av den andra skoldagen av många. Det är svårt när jag själv inte orkar vara stark. Ensam i skolan, ensam hemma...jag är hennes enda vän/mamma. Kände igår att jag bara vill flytta, flytta till en plats där hon blir emottagen och får en vän.

malene larssen sa...

Hej Katarina. Det gör mig så ont att läsa om hur ni har det, även om jag ju känner igen min flickas situation i din flickas. Du får gärna mejla mig på min mejl så kan vi prata mer om det här.
Kramar
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...