Fortsätt till huvudinnehåll

Om utanförskap som aldrig tar slut

Min fina, modiga dotter lägger ut den här meningen på sin facebooksida;


Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.


Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det. 


Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte. 


Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
14 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …