Om utanförskap som aldrig tar slut
Min fina, modiga dotter lägger ut den här meningen på sin facebooksida;
Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.
Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det.
Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte.
Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.
Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det.
Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte.
Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
Kommentarer
Tänker på din dotter.
Var är pedagogerna??????
Kramar om henne.
Så klart känner jag igen allt och ibland vill man bara gråta men ibland blir man så arg så att man skulle kunna göra och säga riktigt dumma saker!
Fy för de barnen och föräldrarna, just nu är jag INTE förstående...
KRAM
Din dotter är fantastiskt mogen och MODIG som vågar skriva det hon skrev på facebook!
kram.
Grundskolan är tuff, jag vet inte hur man gör på bästa sätt...ska barn med npf ingå i den vanliga skolan eller ej? Är det bättre att gå i en anpassad skola, där de får hjälp och social träning. Eller är det bättre att gå i en vanlig skola för man ska ju ändå ut i verkligheten sen? Det finns inga enkla svar. Min son klarade inte av att gå i en vanlig klass, han förstod inte vad det förväntades av honom och det uppstod problem eftersom han inte var på samma nivå som klasskompisarna när det gäller de sociala färdigheterna. Nu började han i en specialskola i måndags. För oss var det den enda utvägen, även om jag hade önskat att han skulle kunna gå i en vanlig skola.
Självklart påverkas självbilden. Men den går att reparera. Din dotter har ju stöd från dig så jag tror att det löser sig. Man får ta små steg i taget för att träna på det sociala. Hur jobbigt det än låter så blir det enklare ju äldre man blir. Jag har gett mig själv "social läxor" och det hjälper faktiskt.
Starkt av din dotter att våga skriva och verkligen säga hur det känns. Kanske kan det en dag göra att omgivningen får bättre förståelse. kram / Pernilla
Jag hoppas att det gör skillnad, att min dotter har "lagt upp" det jobbiga på bordet. Hoppas att lärarna/kuratorn kan hjälpa till att ruska om i detta. För ofta är det ganska lite som behövs från oss vuxna, när det ännu inte blivit mobbning, att man tar upp det, pratar om det, resonerar, "om det varit du". Jag håller tummarna för att min dotter och för att alla barn som är utanför på något sätt skall få hjälp den här gången!
kram
Han är annorlunda, väldigt få (i hans ålder) förstår honom. De här barnen betalar ett högt pris i grundskolan men har allt att vinna i framtiden, det är jag övertygad om!
Din dotter är jättemodig som konfronterar sin tidigare klass! Äntligen fick hon även en bekräftelse i ett förlåt - underbart, jag blir helt rörd! Även modigt av klasskamraten som vågade gå motströms och erkänna vad hon gjort.
Kram
MammaAnna
Fortsätt kämpa!
kramar
Malene