Fortsätt till huvudinnehåll

Ett positivt inlägg som kan verka negativt

Hur kommer det sig att vi människor är så "duktiga" på att berätta vad som INTE fungerar, samtidigt som vi är ganska värdelösa i allmänhet, när det gäller att berätta om saker som fungerar?

Vi har lätt för att förklara och känna efter när det gäller delar som vi inte gillar, inte är nöjda med. Kanske för att obehag, ilska, rädsla, sorg ofta känns starkt och är otrevligt. Ross Greene, som var i Sverige och föreläste för någon månad sedan berättade att han vid möten kring barn där det inte fungerar på olika sätt, alltid låter folk "gnälla av sig" en kvart eller så INNAN man går på de bitarna som behöver förändras och som kan förändras. Tänk om vi kunde tänka så, göra så allesammans. Inte skylla på att "de andra kommer aldrig att göra det och då är det ingen idé", utan utgå ifrån att hitta lösningar. Spy ut frustration i tio minuter, men sedan får det vara bra. Inte titta på de bitar som inte fungerar annat än i ljuset av "hur skall vi tillsammans kunna förbättra".

Det kanske inte är så konstigt att tidningarna är fulla av artiklar som handlar om;
1 De har inte gjort vad de skall göra!
2 De förstår inte!
3 Jag känner mig så kränkt!
4 De går aldrig!

Istället hade vi kunnat vända på det och sagt;
1 Hur skall jag göra så att hon/han känner sig nöjd och Hur skall jag förklara så de hjälper mig rätt?
2 Vi måste försöka förstå bättre, men hur gör vi det och Hur skall jag förklara så de förstår?
3 Hur skall vi göra så att han/hon inte känner sig kränkt och Hur skall jag ta mig ur detta som kränker mig så? Skall jag acceptera det, finns det andra lösningar?
4 Det går!

Idag får vi alla därför ta oss an en uppgift där vi skall försöka se eventuella problem ur ett annat perspektiv, nämligen;

DET GÅR!

Berätta gärna hur det går! Jag är nämligen övertygad om ATT det går!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…