lördag 17 september 2011

Jag insåg att jag var ensam

Det var ett av alla otaliga möten jag varit på under dotterns uppväxt. Vi hade pratat, om henne, om svårigheterna, om hur vi kunde hjälpa henne. Jag grät floder på det där mötet, minns jag, så mycket grät jag att Niagarafallet framstår som en droppe i havet...

Det var okej att gråta i rummet. Det kändes bra. De var omtänksamma, empatiska människor runt bordet. Vi pratade vidare. Så småningom kunde jag prata utan att gråta. Vi var överens, vi jobbade tillsammans!

Jag kände mig fortfarande tröstlöst ledsen när jag gick därifrån, hade nära till gråt, men var ändå glad. Vi jobbade ihop, vi ville min dotters bästa - allihopa.

Jag kramade dem allihopa. En efter en. De kändes bra att avsluta så. Vi var ett team. Vi gjorde detta tillsammans.

Jag sa "hej då" och gick ut genom dörren. Det tog längre tid än vad man kan förvänta sig för mig att öppna den andra dörren innan jag var ute. Därför hörde jag vad som sades i rummet när jag gått.

- Puh, nu behöver jag kaffe, när är nästa möte!?

Jag är mamma och därför betyder min dotter så mycket mer för mig. De hade gjort allt de förmådde för min dotter. Ändå. Jag kände mig plötsligt otroligt ensam.

Jag lever i det, min dotter med. De hjälpte till på utsidan. Gav så mycket stöd, hjälpte så mycket. Ändå. Ensam. Så är det. Så måste det vara. Det blev bara så överväldigande tydligt just då.

5 kommentarer:

märta sa...

Hej!
Har tänkt på det där att gråta på likande möten som du haft. Jag faller igenom ibland och gråter av olika anledningar kring vår dotters situation. Det jag lärt mig genom åren är att det är bättre för mig själv att hålla ledsenheten inom mig.
Tyvärr är det så, tidigare tänkte jag att känslor är ju inte fel att visa, men jag har alltid känt mig i underläge efter gråten, aldrig att det känts bra efteråt. Tyvärr.
Min privata sfär får de ta del av och den vill jag egentligen behålla för mig själv, de får ändå ta del av mitt/vårt liv mer än vad som är vanligt. Att gråta bland människor som man känner sig trygg med och som verkligen lyssnar, det är en helt annan sak, men att gråta på möten ska jag verkligen försöka sluta med.
Kram!

Ulrika sa...

Problemet är bara att hur mycket man än försöker, så kan det komma ett ord, en mening som gör att det inte går att hålla gråten tillbaka. Och man vet aldrig vilket ord det är. En gång räckte det med att en specialpedagog sa något snällt om oss föräldrar så bröt jag ihop och fick säga till henne: säg inget snällt, det klarar jag inte, nu fokuserar vi på problemlösningar.

mariellejohnsson sa...

Åh vad jag känner igen det där att känna sig så ensam. Att liksom tro att man är ett team och sen inse att man ändå är så ensam.
Precis det där blev jag så varse när jag var med på ett möte i våras då det framkom att personalen på min dotters boende tyckte att jag la mig i och att läkaren tyckte att hon hade en förfärlig situation. Inte alls den bild jag hade. Jag trodde att jag och personalen hade ett bra samarbete och att hon hade det bra. Det blev en stor chock. Ingen hade ens minsta lilla avslöjat detta för mig tidigare utan det kom fram i ett möte med massor av folk och jag satt där helt ensam. Förälder mot personal, chefer, läkare.... Fruktansvärt!
Tänker dock på det där att gråta... jag är sån att jag aldrig kan gråta inför andra människor och tyvärr förstår dom då inte hur jobbigt man egentligen har det. Men det är ju min bild av det hela. Jag vet inte om den stämmer överallt alltid, det tror jag ju inte, men jag önskar ibland att jag kunde gråta eftersom det är så det känns inuti.
Kram!

Anonym sa...

Ja usch. Ensam är inte stark. //Rädda Mamman

Matilda sa...

Jag finner tröst i det du skriver. Tänker - Aha, finns det fler som mig?! Jag kämpar så innerligt med min son. Kämpar för att få skolan att förstå. Gråter för att det är så jobbigt att prata om. Så många känslor som rivs upp - alltid. Tack för att du delar med dig. Du är inte ensam. Här, på en annan plats i Sverige, finns oxå en mamma som gråter o. inser att vi bara är "en avtalad tid".

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...