Om lycka som trillar pladask ner

Jag hade tvingat med mig barnen ut i svampskogen. Dottern ville inte, orkade inte, men hängde med ändå. Sonen följde med under protest och BARA om han fick spela Nintendo DS i bilen ut till mormor. Maken hade lagt in sitt VETO och hade fått stanna hemma med tvätt och disk. Hundarna var nog, förutom jag då, de enda som längtade ut till regnet och mossan i skogen.

Vi kom inte långt innan den första kantarellen dök upp under några löv. Sådär höll det på. Ungarna som inte varit så glada en halvtimme tidigare gick upp i spinn. "Det här är kuul, Malene", som Lillagubben sa. Hundarna visade med all tydlighet att de höll med och när dottern hörde örnens skri och sedan såg den ovanför våra huvuden, var hon helt såld på svamppromenaden.

Vi fick en kopp te hos mormor. Värmde oss lite med prat och dryck efter duggregnet innan vi drog kosan hem till oss igen. Maken hade städat, hönorna ville komma in för att slippa regnet. Hundarna la sig förnöjda på mattan. Barnen bytte till torra kläder. Jag hällde upp svamparna i en hög.

Nu har dottern rensat all svamp (vaddå sakna motor...?) så nu lagar maken kantarellmacka för glatta livet, till alla som vill.

Lyckan trillar ner på mig ikväll och jag "duschar"  mig i den så länge jag bara kan.

Hoppas ni haft en skön helg! Vi syns i morgon.