Fortsätt till huvudinnehåll

Mycket klokskap

Det var många bra saker som sades av Petter, Pelle och Maria igår. Jag vände mig om i salen ibland och kikade på åhörarna. Många såg uppfyllda och glada ut. Mellan pekfingret och tummen skulle jag gissa på att ungefär en tredjedel av åhörarna själva har adhd/add/autism/aspergers. Min dotter var där. Hon tyckte Maria var bäst, hon var roligast och hon var därför lättast att ta till sig.

Många hade kommit för att lyssna på Petter och för att få en autograf och en idolbild av Petter, som var oerhört trevlig och vänlig. Han skrev och skrev och skrev och fotograferades en lång stund.

Per Fosshaug berättade om sitt liv som på många sätt varit jobbigt och kaotiskt. Vi fick också se en del av dokumentärfilmen som han deltog i när utredningen på honom gjordes.

Jag tycker det är stort, bra och oerhört viktigt att vuxna människor som har lyckats med mycket i livet vågar  ställa sig upp och berätta för ungdomar som har det tufft, att så var det för dem också. Jag tror att det finns något läkande i det - kanske för bägge parter.

Jag passar på att få en kram av Per Fosshaug. Trevlig kille, verkligen. 


Maria Andersson berättade om sin uppväxt utan biologiska föräldrar, slussad mellan olika fosterhem, ständigt på jakt efter lycka och bekräftelse, men sällan mött av någon som förstod henne.

De tre historierna är väldigt olika, precis som människorna bakom dem är. Det som förenar dem är att de alla hittat något som "lyft" dem. Jag hoppas att alla barn, även de som har det extra tufft får den möjligheten att lyfta, tack vare någon eller något.

Förövrigt skall jag gå till jobbet nu. Lillagubben gjorde fredagsläxan igår, kom han på så i morse satte han sig, spikrak i ryggen, med penna och suddigumm i högsta hugg för att göra dagens läxa klar också. Sedan var det tandborstning, flux, astmamedicin och ytterkläder på i ett rasande tempo, innan han glatt visslande stack ut genom dörren efter sin pappa. Dottern är kvar hemma idag. Hon tycker att hon lika gärna kan jobba här. Två barn. Två så olika liv. Jag hoppas att de, liksom alla andra barn får möjlighet att hitta sin plats i livet, precis som Petter, Per och Maria har gjort.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…