Fortsätt till huvudinnehåll

Mycket klokskap

Det var många bra saker som sades av Petter, Pelle och Maria igår. Jag vände mig om i salen ibland och kikade på åhörarna. Många såg uppfyllda och glada ut. Mellan pekfingret och tummen skulle jag gissa på att ungefär en tredjedel av åhörarna själva har adhd/add/autism/aspergers. Min dotter var där. Hon tyckte Maria var bäst, hon var roligast och hon var därför lättast att ta till sig.

Många hade kommit för att lyssna på Petter och för att få en autograf och en idolbild av Petter, som var oerhört trevlig och vänlig. Han skrev och skrev och skrev och fotograferades en lång stund.

Per Fosshaug berättade om sitt liv som på många sätt varit jobbigt och kaotiskt. Vi fick också se en del av dokumentärfilmen som han deltog i när utredningen på honom gjordes.

Jag tycker det är stort, bra och oerhört viktigt att vuxna människor som har lyckats med mycket i livet vågar  ställa sig upp och berätta för ungdomar som har det tufft, att så var det för dem också. Jag tror att det finns något läkande i det - kanske för bägge parter.

Jag passar på att få en kram av Per Fosshaug. Trevlig kille, verkligen. 


Maria Andersson berättade om sin uppväxt utan biologiska föräldrar, slussad mellan olika fosterhem, ständigt på jakt efter lycka och bekräftelse, men sällan mött av någon som förstod henne.

De tre historierna är väldigt olika, precis som människorna bakom dem är. Det som förenar dem är att de alla hittat något som "lyft" dem. Jag hoppas att alla barn, även de som har det extra tufft får den möjligheten att lyfta, tack vare någon eller något.

Förövrigt skall jag gå till jobbet nu. Lillagubben gjorde fredagsläxan igår, kom han på så i morse satte han sig, spikrak i ryggen, med penna och suddigumm i högsta hugg för att göra dagens läxa klar också. Sedan var det tandborstning, flux, astmamedicin och ytterkläder på i ett rasande tempo, innan han glatt visslande stack ut genom dörren efter sin pappa. Dottern är kvar hemma idag. Hon tycker att hon lika gärna kan jobba här. Två barn. Två så olika liv. Jag hoppas att de, liksom alla andra barn får möjlighet att hitta sin plats i livet, precis som Petter, Per och Maria har gjort.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…