Så var det med den måndagen...
Hoppas ni har en bra måndag. Min måndag efter att jag skrev mitt morgoninlägg började med att Lillagubben blivit sjuk under natten - ont i halsen, hosta och kraxig röst så han fick vara hemma. (Nu är han så stor att han klarar sig hemma, bara någon kommer hem och fixar lite lunch till honom).
Dottern fick, som vanligt, frukost på sängen. Glutenfritt bröd eftersom vi mer och mer misstänker att hennes magont har lite med gluten att göra. Sedan kom tecknen på att morgonen inte skulle bli smidig och angenäm. Vår dotter låg kvar i sängen. Hon sa att hon hade ont i magen, ont i huvudet och mådde illa. Jag försöker att inte bli frustrerad. Ibland lyckas jag med det, men ibland lyckas jag mindre bra. Idag tog det hårt på mig det här ständiga gnisslandet i maskineriet. När vet man om det onda är farligt, dessutom?
Jag bestämde mig för att låta bägge barnen vara hemma. Lillagubben var sjuk och Dottern hade jag inte fått iväg till skolan om jag så pistolhotade henne. Ni som varit med om/är med om samma sak, vet vad jag menar.
Iväg till utbildningen i Kognitiv Beteende Terapi. Mindfullness... Inte lätt att vara "mindfull" när livet är stökigt, när det enda man egentligen orkar är att krypa in under en filt och gråta... Men det är då, konstigt nog, när det är som svårast, man behöver vara här och nu. Det är då man behöver "äta små bitar av livet", inte tänka på vad som komma skall inte heller tänka på saker som varit. Vara här och nu.
Alldeles i slutet av föreläsningen fick lyssna på en låt som gick ut på att en stressad man kom hem till sin "ostressade" pappa som bodde på en gård. Sonen frågade varför pappan aldrig var stressad och fick till svar ungefär det här:
"När jag sover så sover jag, när jag vaknar så vaknar jag, när jag äter så äter jag, när jag tänker så tänker jag, när jag pratar så pratar jag, när lyssnar så lyssnar jag, när jag drömmer så drömmer jag, men du, du när du sover så vaknar du, när du vaknar så äter du, när du äter så tänker du, när du pratar så lyssnar du, när du lyssnar så drömmer du".
Så där lever de flesta av oss nutidsmänniskor. Vi är sällan här och nu, i stunden som är, upplever den. Så länge man inte blir stressad av det så går det bra och så länge man kan styra över det går det nog också rimligen bra. Det är när man inte kan styra över det som man blir riktigt stressad.
Jag tänker på i onsdags när jag satt på en föreläsning och lyssnade på Anna Kåver och Dialektisk Beteende Terapi. Jag fick sms av Dottern som jag var tvungen att svara på annars hade hon gått från skolan. Jag försökte hitta lösningar, lugna, förtydliga, förenkla. Samtidigt försökte jag ta in vad Anna Kåver sa. Inte lätt att vara "mindfull" när verkligheten pockar på din uppmäkrsamhet, men viktigt att försöka när man får möjlighet.
Ikväll skall jag "andas i fyrkant" en stund och inte tänka på vad som hänt idag eller igår, inte heller fundera på om Dottern går till skolan imorgon. Jag skall vara "här och nu en" stund. Jag skall försöka tänka på det faktum att trots att mycket är så besvärligt och jobbigt, så är det, trots det, rätt fantastiskt att leva ändå.
Dottern fick, som vanligt, frukost på sängen. Glutenfritt bröd eftersom vi mer och mer misstänker att hennes magont har lite med gluten att göra. Sedan kom tecknen på att morgonen inte skulle bli smidig och angenäm. Vår dotter låg kvar i sängen. Hon sa att hon hade ont i magen, ont i huvudet och mådde illa. Jag försöker att inte bli frustrerad. Ibland lyckas jag med det, men ibland lyckas jag mindre bra. Idag tog det hårt på mig det här ständiga gnisslandet i maskineriet. När vet man om det onda är farligt, dessutom?
Jag bestämde mig för att låta bägge barnen vara hemma. Lillagubben var sjuk och Dottern hade jag inte fått iväg till skolan om jag så pistolhotade henne. Ni som varit med om/är med om samma sak, vet vad jag menar.
Iväg till utbildningen i Kognitiv Beteende Terapi. Mindfullness... Inte lätt att vara "mindfull" när livet är stökigt, när det enda man egentligen orkar är att krypa in under en filt och gråta... Men det är då, konstigt nog, när det är som svårast, man behöver vara här och nu. Det är då man behöver "äta små bitar av livet", inte tänka på vad som komma skall inte heller tänka på saker som varit. Vara här och nu.
Alldeles i slutet av föreläsningen fick lyssna på en låt som gick ut på att en stressad man kom hem till sin "ostressade" pappa som bodde på en gård. Sonen frågade varför pappan aldrig var stressad och fick till svar ungefär det här:
"När jag sover så sover jag, när jag vaknar så vaknar jag, när jag äter så äter jag, när jag tänker så tänker jag, när jag pratar så pratar jag, när lyssnar så lyssnar jag, när jag drömmer så drömmer jag, men du, du när du sover så vaknar du, när du vaknar så äter du, när du äter så tänker du, när du pratar så lyssnar du, när du lyssnar så drömmer du".
Så där lever de flesta av oss nutidsmänniskor. Vi är sällan här och nu, i stunden som är, upplever den. Så länge man inte blir stressad av det så går det bra och så länge man kan styra över det går det nog också rimligen bra. Det är när man inte kan styra över det som man blir riktigt stressad.
Jag tänker på i onsdags när jag satt på en föreläsning och lyssnade på Anna Kåver och Dialektisk Beteende Terapi. Jag fick sms av Dottern som jag var tvungen att svara på annars hade hon gått från skolan. Jag försökte hitta lösningar, lugna, förtydliga, förenkla. Samtidigt försökte jag ta in vad Anna Kåver sa. Inte lätt att vara "mindfull" när verkligheten pockar på din uppmäkrsamhet, men viktigt att försöka när man får möjlighet.
Ikväll skall jag "andas i fyrkant" en stund och inte tänka på vad som hänt idag eller igår, inte heller fundera på om Dottern går till skolan imorgon. Jag skall vara "här och nu en" stund. Jag skall försöka tänka på det faktum att trots att mycket är så besvärligt och jobbigt, så är det, trots det, rätt fantastiskt att leva ändå.
Kommentarer
kram.