Fortsätt till huvudinnehåll

Så var det med den måndagen...

Hoppas ni  har en bra måndag. Min måndag efter att jag skrev mitt morgoninlägg började med att Lillagubben blivit sjuk under natten - ont i halsen, hosta och kraxig röst så han fick vara hemma. (Nu är han så stor att han klarar sig hemma, bara någon kommer hem och fixar lite lunch till honom).

Dottern fick, som vanligt, frukost på sängen. Glutenfritt bröd eftersom vi mer och mer misstänker att hennes magont har lite med gluten att göra. Sedan kom tecknen på att morgonen inte skulle bli smidig och angenäm. Vår dotter låg kvar i sängen. Hon sa att hon hade ont i magen, ont i huvudet och mådde illa. Jag försöker att inte bli frustrerad. Ibland lyckas jag med det, men ibland lyckas jag mindre bra. Idag tog det hårt på mig det här ständiga gnisslandet i maskineriet. När vet man om det onda är farligt, dessutom?

Jag bestämde mig för att låta bägge barnen vara hemma. Lillagubben var sjuk och Dottern hade jag inte fått iväg till skolan om jag så pistolhotade henne. Ni som varit med om/är med om samma sak, vet vad jag menar.

Iväg till utbildningen i Kognitiv Beteende Terapi. Mindfullness... Inte lätt att vara "mindfull" när livet är stökigt, när det enda man egentligen orkar är att krypa in under en filt och gråta... Men det är då, konstigt nog, när det är som svårast, man behöver vara här och nu. Det är då man behöver "äta små bitar av livet", inte tänka på vad som komma skall inte heller tänka på saker som varit. Vara här och nu.

Alldeles i slutet av föreläsningen fick lyssna på en låt som gick ut på att en stressad man kom hem till sin "ostressade" pappa som bodde på en gård. Sonen frågade varför pappan aldrig var stressad och fick till svar ungefär det här:
"När jag sover så sover jag, när jag vaknar så vaknar jag, när jag äter så äter jag, när jag tänker så tänker jag, när jag pratar så pratar jag, när lyssnar så lyssnar jag, när jag drömmer så drömmer jag, men du, du när du sover så vaknar du, när du vaknar så äter du, när du äter så tänker du, när du pratar så lyssnar du, när du lyssnar så drömmer du".

Så där lever de flesta av oss nutidsmänniskor. Vi är sällan här och nu, i stunden som är, upplever den. Så länge man inte blir stressad av det så går det bra och så länge man kan styra över det går det nog också rimligen bra. Det är när man inte kan styra över det som man blir riktigt stressad.

Jag tänker på i onsdags när jag satt på en föreläsning och lyssnade på Anna Kåver och Dialektisk Beteende Terapi. Jag fick sms av Dottern som jag var tvungen att svara på annars hade hon gått från skolan. Jag försökte hitta lösningar, lugna, förtydliga, förenkla. Samtidigt försökte jag ta in vad Anna Kåver sa. Inte lätt att vara "mindfull" när verkligheten pockar på din uppmäkrsamhet, men viktigt att försöka när man får möjlighet.

Ikväll skall jag "andas i fyrkant" en stund och inte tänka på vad som hänt idag eller igår, inte heller fundera på om Dottern går till skolan imorgon. Jag skall vara "här och nu en" stund. Jag skall försöka tänka på det faktum att trots att mycket är så besvärligt och jobbigt, så är det, trots det, rätt fantastiskt att leva ändå.
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…