lördag 3 september 2011

Svar till er som komenterade igår (och till er andra också så klart)

Tjejen, vars text jag förmedlade igår har svarat er och därför lägger jag ut hennes andra mejl till mig - till här. Jag skall förmedla hennes bloggadress om/när hon själv börjar blogga. Här kommer hennes text till er:




        Det som inte dödar dig ,Gör dig starkare!
Det är sant ! Men ibland bär det göra väldigt ont. Önska man att man bara kunde        lägga sig  och dö. Tack för era otroligt fina kommentarer! Blev helt varm i kroppen. TACK ATT  NI FINNS FINA NI! Ni gör mig starkare. Fick en kommentar som kändes så fruktansvärt i hjärtat

Hej! Tack för din berättelse. Jag har en tjej som är 10 år och har börjat i 4:an. Hon har ADD och en språkstörning. Förra veckan fick hon reda på att hon har dyslexi också. Hon kallar sig själv för en loser. Jag känner igen så mycket i det du skriver. Hon dagdrömmer också hela tiden om att vara berömd och ha fina kläder. Hon är hela tiden lite utanför men kämpar för att få vara med och bli sedd. Oftast funkar det inte vilket gör henne jätteledsen. Hon behöver bli bekräftad hela tiden men ingen i klassen förstår det eller orkar med det. Fortsätt och skriv. Det hjälper mig att förstå och kunna stötta min egen tjej. Fortsätt och skriv så fortsätter vi att läsa. Kram!”
När jag var 10 , jag älskade fritids  på fredagarna gick vi till  jumpa salen vi drog fram bollar i olika storlekar ,vi drog ner  ringar man kunde slänga sig i osv och jag balanserade på bollen och gjorde grejer med den och drömde mig bort att jag blev tex intervjuad eller att jag var världens bästa på  att balansera på bollen . Men jag gillade aldrig  själva idrotten, Jag var väldigt kraftig på den tiden .Var usel på precis allt! Ingen skulle aldrig  sakna mig för jag var ändå så meningslös,ful och tråkig!Jag ville inte vara med nån för jag tyckte så synd om dom om dom var tvungna att umgås med mig,så jag höll mig på väldigt långt avstånd för att dom skulle slippa. När jag var ledsen och arg jag var väldigt ofta. Skrek jag på mig själv , grina och jag slog faktiskt mig själv, jag slog och slog och skrek till mig hur ,tjock och ful jag var. Kunde låta ”FAN JÄVLA FETTO , DU KAN FAN INTE SKRIVA” osv. Det är en sån otroligt tuff ålder. MEN DET JAG GJORDE MOT MIG SJÄLV PÅ DEN TIDEN BORDE JAG SITTA INNE FÖR! Man måste verkligen ta  hand om sig själv! Utan dig själv vem skulle du vara då ? Om inte du kan ta hand om dig själv hur ska man då  kunna ta hand om andra eller hur ska nån annan kunna ta handom dig ? Jag önska att jag som jag är nu , kunde ta mig själv som 10 åring i  handen och säga kolla på mig , Vi gör det här tillsammans, JAG TROR PÅ DIG!

 Med att alltid måste ha uppmärksamhet,Känner jag ingen mig på ! När jag är med mina kompisar så måste jag ha allas uppmärksamhet för annars är jag utan för  och  så är det ju inte riktigt. Jorden  kretsar ju inte runt oss  utan det är faktiskt solen.  

Jag skulle vilja att du hälsa din dotter från mig att

Se dig omkring visa har glasögon,Andra har tandställning, En annan sitter i rollstol etc! Tappa inte tron på dig själv,Du är precis samma person du var innan dom där diagnoserna kom. Visa säger att en med ADD kan inte sitta stil hur länge som helst. Men vadå kan inte? Jag kan sitta vid en symaskin hur längesen helst. Det jag vill säga är låt ingen diagnos säga va du kan och inte kan, För det vet du bäst själv.  Jag tycker att tjejerna du försöker vara med  är losers om dom inte fattar vilken kanon tjej du är!! Håll huvudet högt ! jag tror på dig !

Jag  berättar mer om mig själv om det hjälper er! Min dröm är att bli egen företagare och föreläsa och hjälpa andra i samma situation!

Håll huvudet högt!

3 kommentarer:

Anette sa...

Jag hoppas verkligen att du börjar blogga själv.
Jag kommer att följa dig!

Kram, Anette

Ulrika sa...

Tack! Jag sparar dina ord i mitt hjärta och tar fram dem när hon behöver dem. Kram!

Cecilia sa...

Vet du, jag känner SÅ igen mig från när jag själv växte upp. Då fanns inga diagnoser så INGEN såg mig och mitt dåliga mående. Jag kände mig ofta så ENSAM i det här. Mina föräldrar förstod inte heller...nu är jag 41 år, fick diagnos ADD för 1 år sedan. Jag KÄMPAR fortfarande. Nu får jag bra hjälp och kämpar samtidigt för mina två pojkar 7 och 13 år. De utreds nu oxå. Min 13 åring får bra hjälp i skolan, det jag oroar mig för är hur han mår inuti. Menm vi PRATAR mycket om det här hemma. Jag tänker att det är bra. Han vet att jag har det här oxå.
Ta hand om dig du starka fina tjej!
min blogg www.ciasdagar.blogspot.com
KRAM Cia

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...