Fortsätt till huvudinnehåll

Det kom ett mejl om läraromdömen och frustration

"Hej Malene
Jag läste ditt inlägg om stress och tyckte det var väldigt bra. Det är ju så att vi ständigt drabbas av stress som kommer utifrån på grund av att våra barn inte gör som lärarna vill eller förväntar att de skall göra. Jag blev så frustrerad härom dagen.  Min son, som går på högstadiet och som har en add-diagnos sedan några år tillbaka, kom hem med skriftliga omdömen från lärarna. Vi vet, sedan tidigare att han förmodligen inte kommer att få godkänt i alla ämnen, trots att vi jobbar mycket med läxor här hemma. Det är svårt för oss att acceptera, akademiker med höga betyg, som vi är övriga familjen. Jag accepterar det för det mesta, men min man förstår inte. När vi nu skulle gå igenom omdömena ihop, jag, min man och vår son så gick det riktigt illa. Det var många ämnen där han befarades att inte nå målen och lärarna hade skrivit sådana omdömen att vi var gråtfärdiga alla tre. Det stod sådant som "du måste koncentrera dig", "du ska sluta tramsa och flamsa", "du gör inte ditt bästa". Min man och jag blev arga på vår son när vi läste omdömena. Vår son blev ledsen och började gråta. Alla kände sig misslyckade. Nu vill inte sonen gå till skolan längre. Vad skall vi göra?".


När jag läste mejlet, (som jag fått tillåtelse att lägga ut, men som jag tagit bort allt som går att identifiera till en person) tänker jag att det är så sorgligt att okunskapen som tyvärr fortfarande finns hos många lärare kring barn, ungdomar, vuxna med add förstör och stressar familjer så mycket mer än nödvändigt. Det är jobbigt att ha add/vara förälder till ett barn med diagnosen add, det räcker med det, man behöver inte få mer jobb pålagt än det man redan har... Läraren/lärarna som skrev omdömena kan inte ha tillräckligt med kunskap kring add. Att skriva "du måste koncentrera dig" till en elev med add är som att be en förlamad att resa på sig - utan hjälpmedel. Att lärarens frustration sedan hamnade i knät på er som i er tur tog ut det på er son - är väldigt olyckligt.

När ett barn misslyckas - är det inte fel på barnet, då är det vi vuxna som måste gå tillbaka och fundera på (tillsammans med eleven) vad som måste förändras för att eleven skal lyckas. 

"Du måste koncentrera dig" tillhör inte den kategorin på något sätt... Det är inte din sons fel att han har svårigheter som gör att han till exempel inte kan koncentrera sig så mycket som läraren vill (skolsituationen måste ändras så han får lättare att koncentrera sig). Det är inte heller ditt fel att din son inte klarar att få G, vad jag förstår av ditt mejl så jobbar ni hårt hemma för att stödja honom med läxor och annat skolarbete. Det är inte heller lärarens/lärarnas fel, men hon/han/de behöver förmodligen lära sig mer om diagnosen add för att kunna möta din son på ett bättre sätt. Tyvärr kanske inte läraren/lärarna förstår att hon/han/de inte förstår och då är det svårt att lära sig för man söker ju inte precis efter kunskap kring add eller andra npf-diagnoser då...

Jag föreslår att du nästa gång ni får hem ert barns omdöme sätter dig själv med din man och läser igenom det, låter det smälta, försöker släppa frustration och ilska innan ni pratar med er son om omdömena och sedan prata om vad som behöver förändras för att det skall gå lättare i skolan. Ni kan förmodligen inte påverka läraren/lärarna, men ni kan påverka er situation hemma att den inte störs för mycket av det som kommer från skolan. Det är inte lätt det här, det vet vi alla som har barn med npf som går i den inkluderande skolan, där personalen allt för ofta tyvärr inte har tillräckligt med kunskap, tid och resurser att hjälpa våra barn som behöver så mycket stöd. Kanske behöver din man gå någon föräldrakurs så att du och han hamnar på samma "plattform" av kunskap och förståelse kring er son?

Vad tänker ni andra som läser mejlet? Har ni några kommentarer till föräldern som skrev mejlet? Kom mer än gärna med kommentarer!
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…