onsdag 26 oktober 2011

Det kom ett mejl om läraromdömen och frustration

"Hej Malene
Jag läste ditt inlägg om stress och tyckte det var väldigt bra. Det är ju så att vi ständigt drabbas av stress som kommer utifrån på grund av att våra barn inte gör som lärarna vill eller förväntar att de skall göra. Jag blev så frustrerad härom dagen.  Min son, som går på högstadiet och som har en add-diagnos sedan några år tillbaka, kom hem med skriftliga omdömen från lärarna. Vi vet, sedan tidigare att han förmodligen inte kommer att få godkänt i alla ämnen, trots att vi jobbar mycket med läxor här hemma. Det är svårt för oss att acceptera, akademiker med höga betyg, som vi är övriga familjen. Jag accepterar det för det mesta, men min man förstår inte. När vi nu skulle gå igenom omdömena ihop, jag, min man och vår son så gick det riktigt illa. Det var många ämnen där han befarades att inte nå målen och lärarna hade skrivit sådana omdömen att vi var gråtfärdiga alla tre. Det stod sådant som "du måste koncentrera dig", "du ska sluta tramsa och flamsa", "du gör inte ditt bästa". Min man och jag blev arga på vår son när vi läste omdömena. Vår son blev ledsen och började gråta. Alla kände sig misslyckade. Nu vill inte sonen gå till skolan längre. Vad skall vi göra?".


När jag läste mejlet, (som jag fått tillåtelse att lägga ut, men som jag tagit bort allt som går att identifiera till en person) tänker jag att det är så sorgligt att okunskapen som tyvärr fortfarande finns hos många lärare kring barn, ungdomar, vuxna med add förstör och stressar familjer så mycket mer än nödvändigt. Det är jobbigt att ha add/vara förälder till ett barn med diagnosen add, det räcker med det, man behöver inte få mer jobb pålagt än det man redan har... Läraren/lärarna som skrev omdömena kan inte ha tillräckligt med kunskap kring add. Att skriva "du måste koncentrera dig" till en elev med add är som att be en förlamad att resa på sig - utan hjälpmedel. Att lärarens frustration sedan hamnade i knät på er som i er tur tog ut det på er son - är väldigt olyckligt.

När ett barn misslyckas - är det inte fel på barnet, då är det vi vuxna som måste gå tillbaka och fundera på (tillsammans med eleven) vad som måste förändras för att eleven skal lyckas. 

"Du måste koncentrera dig" tillhör inte den kategorin på något sätt... Det är inte din sons fel att han har svårigheter som gör att han till exempel inte kan koncentrera sig så mycket som läraren vill (skolsituationen måste ändras så han får lättare att koncentrera sig). Det är inte heller ditt fel att din son inte klarar att få G, vad jag förstår av ditt mejl så jobbar ni hårt hemma för att stödja honom med läxor och annat skolarbete. Det är inte heller lärarens/lärarnas fel, men hon/han/de behöver förmodligen lära sig mer om diagnosen add för att kunna möta din son på ett bättre sätt. Tyvärr kanske inte läraren/lärarna förstår att hon/han/de inte förstår och då är det svårt att lära sig för man söker ju inte precis efter kunskap kring add eller andra npf-diagnoser då...

Jag föreslår att du nästa gång ni får hem ert barns omdöme sätter dig själv med din man och läser igenom det, låter det smälta, försöker släppa frustration och ilska innan ni pratar med er son om omdömena och sedan prata om vad som behöver förändras för att det skall gå lättare i skolan. Ni kan förmodligen inte påverka läraren/lärarna, men ni kan påverka er situation hemma att den inte störs för mycket av det som kommer från skolan. Det är inte lätt det här, det vet vi alla som har barn med npf som går i den inkluderande skolan, där personalen allt för ofta tyvärr inte har tillräckligt med kunskap, tid och resurser att hjälpa våra barn som behöver så mycket stöd. Kanske behöver din man gå någon föräldrakurs så att du och han hamnar på samma "plattform" av kunskap och förståelse kring er son?

Vad tänker ni andra som läser mejlet? Har ni några kommentarer till föräldern som skrev mejlet? Kom mer än gärna med kommentarer!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Jag får "flashbacks"! Hjärtat börjar bulta och jag känner mig lite förbannad ärligt talat! Känner igen mig mycket!!Att man som lärare inte har kunskap är helt ok och förståeligt, men man kan komma ganska långt som lärare med ett öppet sinne dvs att man inser sina begränsningar och därför undviker att lägga problemet i någon annans knä.....Skaffar sig kunskap, tänker "ok, vad kan jag som lärare göra, varför gör eleven så här", tar hjälp av specialpedagogens kunskaper....grundläggande frågor.Sen har jag för mig att det har blivit hårdare i skolan med hur man ska skriva i åtgärdsplaner, där det tydligare ska stå vad skolan kan göra så det inte bara blir att det är eleven som ska skäpa sig...Finns det någon åtgärdsplan för sonen undrar jag? Den ska man ju som förälder godta, vilket man ju inte behöver om man tycker att för stort ansvar lagts på eleven..?

Anonym sa...

Usch vilken hemsk situation. Just det att ni inte är överens hemma. Er son har ADD oavsett om ni vill eller inte. Och er skyldighet är att göra det bästa för honom i hans situation.Undrar vad ni har gjort för att ni i familjen ska få kunskap ang. ADD. Det är så viktigt att er son kan känna trygghet i sitt hem. Han vill inte vara en faktor för att föräldrarna bråkar om honom. Det ärdet sista han behöver. För kunskap är jätteviktigt för hela familjen att få. För att ge skuld till sonen stjälper bara. För eran pojk behöver stöd från ER.
Och när skolan inte förstår alla svårigheter som er pojk har.. Så måste ni kalla till möten för att få dem att förstå och för att kunna möta er pojk. Vi som föräldrar måste ställa krav.
Ni kanske tycker jag lägger all skuld på er.. Men det gör jag inte. Men vet med mig genom den hårda vägen som de flesta med barn med funktionshinder. Att det ligger mycket på föräldrarna för att få ut kunskapen till skolan.
Man får slåss för sitt barns rättigheter.. Tyvärr.
Hoppas ni läser detta och tar till er detta på ett bra sätt.
För er son behöver få känna att han har er båda bakom sig i livet.
MVH
Anneli

Brido sa...

Det är inte barnen som är problemet, det är inte föräldrarna heller.
Problemet är skolans, kommunens och politikernas. Skolan ska anpassas individuellt. Om ett barn inte nåt målen på grund av en funktionsnedsättning så ska miljö, arbetsmaterial och hjälpmedel ses över.
Att skuldbelägga barn och föräldrar är en billig lösning på att avsäga sig ansvaret.
Skicka de skriftliga omdömena tillsammans med utredning till skolinspektionen så ska ni se att det blir annat ljud i skällan. Skolan ska nämligen kunna visa på vilket sätt man anpassat skolgången för eleven för att denna ska kunna nå målen. Mvh Britt-Inger

Ulrika sa...

Känner så väl igen det där att inte vara på samma våglängd hemma. Jag har under hela vår dotters levnad legat långt före min man vad gäller förståelse, kunskap och acceptans kring vår dotters ADD, språkstörning och dyslexi. Jag är själv akademiker som hade lätt för mig i grundskolan. Det är därför mycket kraft som gått åt till att först själv förstå, sedan sörja och acceptera för att därefter utarbeta strategier och hjälpa henne med allt i vardagen + ligga ett år framåt i tanken och planera för hennes bästa. När man sedan upptäcker att ens respektive inte kommit förbi förståelse och acceptans ännu på olika områden, då blir det riktigt, riktigt jobbigt. Det som vissa säger, att man måste jobba som ett team, är ett stort skämt. Det är den ene förälder som får dra det stora lasset för barnets skull och dessutom ständigt tjafsa mot den andre föräldern. Man får försöka att undvika att barnet märker detta, men det gör det ju, det känner in mycket väl stämningen mellan föräldrarna. Men vad ska man göra? Det är som Malene säger, det är bara att bryta ihop och fortsätta. Man måste ju, för barnets skull.

Anonym sa...

Nar mitt barn kommer hem från skolan och det står i kontaktboken att hen inte har gjort något och att hen måste skärpa sig. Eller om det står något sådant in för utvecklingsamtalen, då brukar jag skicka en länk från vårdupplysningen ang npf-problemet till berörd lärare och frågar hur han/hon tycker att läraren och barnet ska lösa problemet.
Kommer läraren med förslaget att barnet ska göra klart hemma så frågar jag om de tror att det går bättre hemma utan hjälp eller om läraen tänker följa med mitt barn hem. Jag ställer gärna upp på att hjälpa till med läxan, men någon skollärare är jag inte.

Anonym sa...

Jag förstår att man blir arg....Men jag hoppas att ilska kan riktas till den som skrivit omdömet. Skulle det vara ide´ att prata med läraren alternativt kalla till en elevvårdskonferens, för att diskutera vad barnet behöver. Jag har själv tagit kontakt med mitt barns (matte)lärare. Tycker initialt att läraren blev försvarsinställd, men sedan kunde vi faktiskt diskutera hur vi bäst skulle kunna hjälpa mitt barn. Kanske att läraren behöver fånga elevens uppmärksamhet gång på gång, eftersom den försvinner. Lycka till! Kram

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...