En film om mobbning som min dotter och många, många barn med henne känner igen sig i. Antingen som förövare eller som offer, eller kanske med erfarenheter från bägge sidor.
Varför lyckas vi vuxna aldrig få stopp på mobbning, helt och hållet, ingen av oss vuxna vill ju se vårt eget barn mobbat, så det borde väl inte vara några problem, eller? Jag tror att den största orsaken till det är att vi sällan förstår hur utsatt barnet är. Vi tittar oss omkring och ser lite, eller ingen mobbning eftersom det mesta är dolt. Ofta ser vi mellan fingrarna och säger att det inte är så farligt. Att barnet överdriver sina upplevelser, att de andra barnen inte menade något, att bara barnet som är utsatt lägger manken till lite så skall det nog ordna sig.
Det finns många typer av mobbning. Den mobbningen som syns i filmen är den min dotter är mest van vid. Den osynliga. Den man kanske tar minst allvarligt på. Men att inte ha någon vän, att bli utsatt för osynligheten är lika hemskt som att bli fysiskt utsatt med hugg och slag.
Men i de allra, allra flesta fall då ett barn signalerar att det blir utsatt - så blir den det. Då är det dags för vuxenvälden att agera. Ofta är det som för flickan i filmen, ingen som ser. Hur gör vi då, när alla, till och med offret, håller det hemligt?
Idag är sista dagen i skolan för min dotter på tre veckor. För henne hägrar tre härliga veckor. Först med en veckas lov och sedan med två veckors prao på en 4H-gård i närheten av Göteborg. Där känner hon dem som jobbar, vet vad hon skall göra och trivs. Därför kommer livet förmodligen vara ganska okomplicerat för hela familjen de närmaste tre veckorna. Och missuppfatta mig nu inte om någon på hennes skola läser detta. Jag ser att ni gör det bästa ni kan för min dotter. Ändå längtar vi efter ledighet. Livet blir så mycket enklare för oss, nämligen.
Dessutom och nu är det inte vilket "dessutom" som helst, utan DESSUTOM - så har min dotter när hon går till skolan idag - varit i skolan tio dagar av tio de sista två veckorna! Det skall vi verkligen fira med tårta. Varför hon varit i skolan? Det finns en tjej där, som man nog nästan kan kalla "hennes vän"...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
2 kommentarer:
Det här gör ont att se! Klump i magen! Hur ska det då inte vara för den som är utsatt? Min son blev i 8:an slagen i nacken av en ett år äldre kille(med på hejande kompisar runt). Min man agerade, åkte till skolan hämtade ut killen från lektionen,,,,Rektorn informerades men fällde kommentaren "Men var det så hårt då?". Det är ju inte det det handlar om - hur hårt det var!Jag tänker om vi skulle vända på det hela, vad skulle hända då? Att det var rektorn som blivit slagen i nacken? Eller ständigt fått glåpord kastade efter sig? Vad skulle hända med den eleven då?
Vi polisanmälde händelsen, som ju bara var toppen på ett berg av händelser.
Härligt att din tjej gått till skolan i så många dagar och att hon har en kompis! Det betyder så mycket! Härligt med lov också!
Helt fantastiskt att hon går till skolan!! Jag är så innerligt glad för er skull. Kram Rädda Mamman
Skicka en kommentar