Fortsätt till huvudinnehåll

Så har "Den arge snickaren" gjort det igen

Jag har legat i sängen, under täcket, hostat och snörvlat och tyckt synd om mig själv - och så har jag tittat på reprisen av "Den arge snickaren" som gick på tv igår. Återigen har man hittat en familj där en av familjemedlemmarna har tydliga svårigheter inom det område som vi kallar för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). Om man inte har satt på sig npf-glasögonen/inte har kunskap om vad npf innebär när man tittar på programmet så ser man förmodligen en man som verkar väldigt slarvig, rörig, inte lyssnar på sin fru, oempatisk, okänslig etc, etc. Jag kan riktigt se framför mig hur man hemma i de svenska tv-sofforna sitter och ömsom gottar sig i misären familjen lever i och ömsom ojjar sig över mannens rörighet. "Att han inte bara kan skärpa sig", "lämna honom", "vilken snurrig och rörig man".

Om man däremot sätter på sig npf-glasögonen ser man en man som har svårt att komma ihåg och göra flera kommandon efter varandra, svårt att veta var han skall börja, ofta snöar in sig på små detaljer, har svårt att tänka sig in i hur han skall förhålla sig till snickarna så de stannar, säger ja - fast han inte egentligen förstår riktigt, försöker verka som om han hänger med, uppfattas som korkad av andra (fast han är it-tekniker, tror jag att det stod i början). Mannen har massor av svårigheter som gör det omöjligt för honom att renovera sitt hus, huset blir bara stökigare ju mer han renoverar. Han har en snäll fru som står ut med mycket, men nu börjar måttet bli rågat.

Jag har inget emot att den arga, arga snickaren (som faktiskt inte var så jättearg i detta avsnitt, han kanske har lärt sig något på sistone) åker hem till människor som har många vardagssvårigheter, men jag hade uppskattat om man samtidigt ökade förståelsen för människor som har liknande svårigheter som dem mannen i detta avsnitt brottas med.

Vad tänker ni när ni ser programmet?
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…