torsdag 27 oktober 2011

Om en frustration som är så svår att bära

Jag skulle föreläst igår. Det blev inte så. Rösten försvann när förkylningen klättrade ner i stämbanden. Jag brukar försöka vara både personlig och proffsig när jag föreläser. Jag brukar försöka blanda privata berättelser kring våra upplevelser, min dotters och övriga familjens, med siffror och fakta på vad forskning säger om npf i allmänhet och add i synnerhet. Jag brukar prata som mamma, men också utifrån en lärares perspektiv.

Trots det, "by the end of the day" är jag "bara" en av alla npf-mammor i landet. En mamma som dagligen kämpar för att barnet hon fått, fött och uppfostrat skall få vandra lycklig på denna jord ibland. Det är inte lätt att lyckas. Ibland känns det snudd på omöjligt att klara uppdraget jag tog på mig dagen då min dotter föddes.

Om alla lärare i skolorna i Sverige förstod hur mycket er förståelse och ert sätt att möta "våra" barn, påverkar dem och hela deras familjs liv. Om jag kunde förklara det på ett bra sätt. Om ni förstod och tog det till er. Så mycket jag vill skriva om detta. Förklara. Inte döma. Jag vet hur svårt det är att förstå, men jag vet också hur lätt det är att missuppfatta mina ord. Vill inte såra någon. Vill inte utsätta någon. Men hur skall det kunna bli bättre för barnen med npf? Hur skall det bli bra för dem, sedan, när de växer upp när så få verkligen förstår? På djupet.

Det blev en konflikt här hemma hos oss igår kväll. Så onödig. Inte för att vi ville det. Inte för att min dotter sökte det, verkligen inte. Det handlade om skolan. Allt som läggs på henne, som hon inte når upp till. Alla krav som höjs, fast hon, precis som alla barn med adhd/add, mognar 30% senare än klasskamraterna. Alla lärare med sina speciella krav, några med oförmågan att förstå, fast de tror att de gör det, fast de försöker. Andra som förstår och kämpar för mitt barn.

- Det snurrar runt i mitt huvud, mamma, allt jag skall hinna, alla måsten, klasskamraterna, ny skola till hösten, betyg, allt, allt, allt, jag orkar inte.

Vad kan jag göra åt det? Alla krav, råd och tips från människor som har lösningar på hur vi skall göra. "Bara ni gör si så kommer det lösa sig", "jag hade gjort så, för då hade det blivit bra".

Hur skall jag förklara allt som ni inte ser, som knappt jag ser, som gör det så svårt för min dotter. Hur skall jag. Förklara? Knepen som fungerar på "vanliga" barn, hjälper sällan på våra, randiga barn.

På tisdag skall jag föreläsa på Folkets hus här i Göteborg. På Draken. Jag bestämde mig igår kväll. Jag skall inte vara ett dugg proffsig då. Jag skall vara genomskinlig. Berätta precis hur det känns för mig och för mitt barn. Jag vet nämligen att de känslor, de upplevelser, den hopplöshet som vi så ofta känner i den här familjen är allmängiltig för så många familjer i Sverige. Och ändå står vi där ensamma med skammen, med sorgen, med frustrationen över att vårt barn inte gör som Ni vill, som NI förväntar, som NI kräver.

Vi står här hemma och försöker parera. Vi orkar inte alltid. Hon orkar inte alltid.

Hon gör sitt bästa, fast några av er säkert upplever att hon är slarvig, lat, seg eller vad ni nu har för epitet på henne. Hon märker det ni tänker om henne. Fast hon gör sitt bästa. Hon känner vad ni tänker om henne.

Hur skall jag få henne att orka vandra lycklig på jorden?

Hur skall alla de andra mammorna få sina barn att orka vandra lyckliga på jorden? En stund i alla fall.

Måste fortsätta gå. En stund i alla fall.

Och för som eventuellt missuppfattar mina ord; jag lägger ingen skuld på skolan - det är svårt att förstå, det är svårt att göra rätt, att lyckas - för oss alla kring barnen med npf.

För barnen med npf.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Precis så är det och så svårt känns det.

Pernilla sa...

Du skriver alltid precis det som du, jag och så många andra känner. Jag är glad att du hittar de rätta orden och kan förmedla dem, när jag själv inte orkar med att förklara och försöka få omgivningen att förstå. Det du gör är jättebra och så viktigt! Hoppas du känner stödet från mig och dina andra läsare, och att du fortsätter med detta viktiga "uppdrag" !

Anonym sa...

Denna text om hur ni och flertalet npf-barn och föräldrar har det berörde mig mycket. Får verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Vet känslan, känner igen tankarna och förstår din frustration. Lider så enormt mycket med din dotter också. Idag ska jag köpa ett block till min son där jag ska be honom att skriva ner allt som snurrar i huvudet, allt som han inte "orkar" och alla problem han ser. Jag hoppas på att vi vid ett lämpligt tillfälle ska kunna bena ut vad som är viktigast. Efter det hade jag tänkt lägga ner all min kraft och energi på att hjälpa honom med att fokusera på det. Det är svårt, jättesvårt att hitta rätt vägar. Man måste prova nya hela tiden. Han är ju precis som din dotter en människa som är randig bland människor som inte är det.
Tack för att du skriver så bra om det som är så svårt att sätta ord på. Tack!

Kram
MizzLiz

märta sa...

Ja, just så är det, som du beskriver.

Vi har en jättejobbig period nu och dottern vägrar prata med oss om skolan, hon är hemma mest hela tiden.

Vad gör man när vårdens och skolans anpassningar/behandlingar inte hjälper? Det undrar jag idag, vad ska man svara när man inte själv vet vad som kan hjälpa henne? Det enda jag kommer på är att STÅ UT, på ett eller annat sätt kommer det att gå över. Hoppas jag.
Lycka till i Göteborg, hade gärna varit där!
KRAM

Anonym sa...

Ja, de har det tufft våra npf barn o ungdomar!I 9:an är allt också så "avgörande", betyg för att komma in på gymnasiet, det blir helt plötsligt lite "bråttom" att klara allt. Man ska orka hålla ihop, barnet och familjen! Hoppas att ni orkar!! Jag tycker det är bra att du Malene ska vara "oproffsig" nästa gång på föreläsningne. Du kan nog vara oproffsig på ett sätt som går rakt in i hjärtat, utan att vara dömande! Heja Malene!!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...