Om en frustration som är så svår att bära

Jag skulle föreläst igår. Det blev inte så. Rösten försvann när förkylningen klättrade ner i stämbanden. Jag brukar försöka vara både personlig och proffsig när jag föreläser. Jag brukar försöka blanda privata berättelser kring våra upplevelser, min dotters och övriga familjens, med siffror och fakta på vad forskning säger om npf i allmänhet och add i synnerhet. Jag brukar prata som mamma, men också utifrån en lärares perspektiv.

Trots det, "by the end of the day" är jag "bara" en av alla npf-mammor i landet. En mamma som dagligen kämpar för att barnet hon fått, fött och uppfostrat skall få vandra lycklig på denna jord ibland. Det är inte lätt att lyckas. Ibland känns det snudd på omöjligt att klara uppdraget jag tog på mig dagen då min dotter föddes.

Om alla lärare i skolorna i Sverige förstod hur mycket er förståelse och ert sätt att möta "våra" barn, påverkar dem och hela deras familjs liv. Om jag kunde förklara det på ett bra sätt. Om ni förstod och tog det till er. Så mycket jag vill skriva om detta. Förklara. Inte döma. Jag vet hur svårt det är att förstå, men jag vet också hur lätt det är att missuppfatta mina ord. Vill inte såra någon. Vill inte utsätta någon. Men hur skall det kunna bli bättre för barnen med npf? Hur skall det bli bra för dem, sedan, när de växer upp när så få verkligen förstår? På djupet.

Det blev en konflikt här hemma hos oss igår kväll. Så onödig. Inte för att vi ville det. Inte för att min dotter sökte det, verkligen inte. Det handlade om skolan. Allt som läggs på henne, som hon inte når upp till. Alla krav som höjs, fast hon, precis som alla barn med adhd/add, mognar 30% senare än klasskamraterna. Alla lärare med sina speciella krav, några med oförmågan att förstå, fast de tror att de gör det, fast de försöker. Andra som förstår och kämpar för mitt barn.

- Det snurrar runt i mitt huvud, mamma, allt jag skall hinna, alla måsten, klasskamraterna, ny skola till hösten, betyg, allt, allt, allt, jag orkar inte.

Vad kan jag göra åt det? Alla krav, råd och tips från människor som har lösningar på hur vi skall göra. "Bara ni gör si så kommer det lösa sig", "jag hade gjort så, för då hade det blivit bra".

Hur skall jag förklara allt som ni inte ser, som knappt jag ser, som gör det så svårt för min dotter. Hur skall jag. Förklara? Knepen som fungerar på "vanliga" barn, hjälper sällan på våra, randiga barn.

På tisdag skall jag föreläsa på Folkets hus här i Göteborg. På Draken. Jag bestämde mig igår kväll. Jag skall inte vara ett dugg proffsig då. Jag skall vara genomskinlig. Berätta precis hur det känns för mig och för mitt barn. Jag vet nämligen att de känslor, de upplevelser, den hopplöshet som vi så ofta känner i den här familjen är allmängiltig för så många familjer i Sverige. Och ändå står vi där ensamma med skammen, med sorgen, med frustrationen över att vårt barn inte gör som Ni vill, som NI förväntar, som NI kräver.

Vi står här hemma och försöker parera. Vi orkar inte alltid. Hon orkar inte alltid.

Hon gör sitt bästa, fast några av er säkert upplever att hon är slarvig, lat, seg eller vad ni nu har för epitet på henne. Hon märker det ni tänker om henne. Fast hon gör sitt bästa. Hon känner vad ni tänker om henne.

Hur skall jag få henne att orka vandra lycklig på jorden?

Hur skall alla de andra mammorna få sina barn att orka vandra lyckliga på jorden? En stund i alla fall.

Måste fortsätta gå. En stund i alla fall.

Och för som eventuellt missuppfattar mina ord; jag lägger ingen skuld på skolan - det är svårt att förstå, det är svårt att göra rätt, att lyckas - för oss alla kring barnen med npf.

För barnen med npf.