Fortsätt till huvudinnehåll

Vad gör man när man gjort allt och det ändå inte fungerar?

Det här mejlet kom för ett par dagar sedan. Jag tar upp det här på bloggen för att det är så typiskt. En mamma som gör allt hon kan och lite till för att hennes dotter skall ha en bra skolgång där hon lyckas och mår bra. Lärare som gör allt de förmår för att deras elev skall lyckas. Ett barn som kämpar och kämpar så hon nästan trillar ihop. Och ändå. Det räcker inte. Var gör man, undrar mamman. Ja, vad gör man? Läs mejlet här:




Hej Malene,

Jag följer din blogg sen en 1 1/2 år tillbaka och jag har liksom dig en tjej med ADD. Min dotter är 14 och eftersom din tjej är lite äldre uppskattar jag att läsa om dina tips och råd när det gäller skola och vardag. Du har ju mer erfarenhet än vad jag har.

Min dotter går nu i 8.an och har en jättebra mentor. Hon är förstående och vill verkligen hjälpa på bästa sätt. Vi har tillsammans lagt upp ett åtgärdsprogram som känns bra, hon har fått dator som hjälpmedel samt extra mentorstid. Hennes mentor + ytterligare ett par lärare har gått en utbildning om ADHD  som jag  tipsade om. Jag och skolan gör verkligen allt och jobbar tillsammans för att det ska fungera för dottern. Men ändå...det räcker inte till. Min dotter jobbar så hårt och är helt slut. I hennes huvud är allt bara kaos. 

Har du några bra tips eller råd hur jag kan underlätta för min dotter? Vad kan jag tänka på här hemma? Det kanske finns något som jag & skolan inte tänkt på...kanske kan du dela med dig av några de åtgärder som din dotter har i skolan och som vi kan testa i min dotters skola.

Ha en skön höstdag!

Mvh. Anna .






Hej Anna.
Det finns sällan lätta lösningar, för då hade ni hittat dem redan. Jag tänker så här lite runt problemen (utan att på något sätt mena att det jag skriver här är något facit, för det här är det svåraste av allt på många sätt, att försöka hjälpa ett barn som har npf-svårigheter att lyckas i skolan):


När man gör så mycket man kan, men det ändå inte fungerar så är det lätt att man ger upp, att man blir frustrerad, att man lägger skulden på barnet. Den tiden kommer ofta förr eller senare, fast man inte vill det egentligen. Att frustrationen leder till att samarbetet krånglar lite. Men det att barnet har svårt att lyckas, trots allt man gör för att underlätta för det, säger ju egentligen bara att man måste sänka kraven/ändra kraven och att man måste göra fler förändringar. "När ett barn misslyckas är det inte fel på barnet, det är vi vuxna runt barnet som måste hitta andra lösningar tills barnet lyckas". Några barn kräver så mycket mer hjälp och andra lösningar för att lyckas. 


Det är ingens fel att det "blir fel" att det, trots allt man gör, är för svårt för barnet. Det är viktigt att ha med sig. Det är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel, inte lärarnas fel, men det är fel på situationen och på samhällets förväntningar på vad ett barn som är 14 år skall klara. 


Varje barn är unikt så det är inte lätt att hitta lösningar som fungerar för alla, men några saker kan man prova. Till exempel: 


Låt barnet berätta vad som är svårt. Ställ öppna frågor till barnet, ge inga egna svar, tro inte att du kan komma på svaren för det är barnet som har lösningen, som vet, men som kan behöva hjälp med att hitta lösningar. 


Vilket problem skall lösas först? Är det att barnet inte kommer till skolan? Att hon inte orkar vara kvar? Att hon inte får betyg i alla ämnen? Fokusera på ett problem och låt de övriga vara en stund. 


Döm aldrig.


Ge barnet positiv uppmärksamhet när hon/han lyckas med saker, även om det i dina ögon inte upplevs som så stora och fantastiska saker. Man lär sig på positiv kritik, inte negativ. 


Kan man dela upp lektionen i mindre arbetspass med tydlig struktur, med belöningar och med perioder av vila?
Kan man ändra till böcker som är lättare att läsa, studielitteratur behöver inte se likadan ut för alla.
Kanske skall man fundera på om hon behöver läsa alla ämnen, kanske kan man ta bort något/några ämnen som är för jobbiga och lägga mer krut på ämnen som hon tycker bra om. 
Kompisar, har hon det i skolan, är det viktigt, behöver man stödja där?
Kan man förenkla för barnet?
Kan man förtydliga?
Vad är svårast för barnet?
Vilka styrkor har barnet?
Jobba med styrkorna/lättheterna.


Att barn med adhd/add mognar senare än jämnåriga är väldigt viktigt att tänka på. Man brukar säga att barn med adhd/add mognar ungefär 30% senare. Detta gör att man vid sex års ålder är ungefär i samma mognadsfas som mina klasskamrater, men ju äldre man blir desto större glapp blir det. En tioåring kan alltså vara som en sju-åttaåring i mognad, medan en 15-åring kan vara som en tioåring. Att förvänta sig att en 15-åring är femton i mognad kan lägga många krokben för barnet. 


Det var några saker som jag tänker på när det gäller att hjälpa ett barn att lyckas på högstadiet. (Det finns ju massor av andra saker som jag inte nämn och som jag inte kommer på heller för den delen, individuella saker som gäller för olika barn) Men trots att jag funderar mycket på det här, har jag själv ett barn som kämpar sig blå för att lyckas, som inte alltid kommer iväg, som ofta är ledsen, som inte har så många vänner. 


Vi är på många sätt fångar i situationen. Vi måste acceptera att olika barn har olika förmågor. Samhället måste lära sig det för inte förrän vi kommer dit, tror jag att barn med svårigheter/lättheter som din dotter och min dotter får en ärlig chans att lyckas. 


Från en mamma till en annan som kämpar sig blå för att hjälpa sitt barn. 


Ni som läser min blogg. Kom gärna med kommentarer och tips på hur ni tänker kring de här svåra, svåra frågorna!







5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…