Kvitto på en "duglig" förälder?
Vad är en "duglig" förälder? Är du en "duglig" förälder? Är du en sådan förälder som ser till att ditt barn lyckas i skolan, med livet, med självkänslan? Lyckas ditt barn - så är du en förälder som duger.
Eller?
Appropå det så kom Lillagubben hem efter skolan igår. Han var nöjd. Han hade en kompis med sig. Han hade klarat simprovet som barnen i trean gör i Sverige. I och med det var jag också nöjd, jag var glad och jag kände det som om jag fått kvitto på att jag är en "duglig" förälder. Jag har sett till att min son lärt sig simma såpass bra att han får godkänt.
När min dotter gick i trean åkte hon också iväg med klassen för att göra simprov. Hon kom hem utan att ha fått godkänt på simningen. Hon var en av tre som fick åka iväg med en lärare under en tid och träna extra. Vi åkte iväg också, som så mycket annat, och tränade extra... Hon kände sig misslyckad och jag kände mig misslyckad.
Ändå har jag tränat mycket mer simning, lagt ner så mycket mer tid - på henne.
Historien har upprepat sig gång efter gång. Cykling har varit svårt för min dotter. Att lära sig läsa, skriva, räkna, få och behålla kompisar, lära sig tvätta håret, kamma håret, borsta tänderna, komma i tid, ta med läxan, göra läxan är några exempel som varit extra svåra för henne. Saker som man inte sett någon anledning till att hon inte lärt sig - annat än att jag inte varit en tillräckligt bra förälder - eller att hon inte varit ett tillräckligt bra barn.
Historien upprepar sig.
Väldigt mycket har varit och är så svårt. För henne. Inte för hennes bror.
Är jag en förälder som duger för min son då? Och en förälder som "behöver skärpa sig" för min dotter?
Eller?
Ändå har jag lagt ner och lägger jag ner så mycket mer tid i mitt föräldraskap till min dotter än till min son.
Någon som känner igen sig?
Är man en människa som "duger" för att man har lätt för sig. Duger min son mer än min dotter för att han får saker gjorda som vi övriga klassar som viktiga saker - fast min dotter ofta kämpar mer än min son för att lyckas med saker?
Jag tror vi måste sluta jämföra människor och sluta lägga in människor i fack av bra och dåliga, dugliga och odugliga och börja utgå ifrån att alla faktiskt försöker göra bra - utifrån sin egen förmåga.
Jag duger, min son duger, min dotter duger - du duger! Vi har bara olika förutsättningar.
Snart skall jag till Regionhabiliteringens utbildningsdag och föreläsa. Alltid lika spännande att sprida kunskap. Trevlig fredag på er allihopa!
Eller?
Appropå det så kom Lillagubben hem efter skolan igår. Han var nöjd. Han hade en kompis med sig. Han hade klarat simprovet som barnen i trean gör i Sverige. I och med det var jag också nöjd, jag var glad och jag kände det som om jag fått kvitto på att jag är en "duglig" förälder. Jag har sett till att min son lärt sig simma såpass bra att han får godkänt.
När min dotter gick i trean åkte hon också iväg med klassen för att göra simprov. Hon kom hem utan att ha fått godkänt på simningen. Hon var en av tre som fick åka iväg med en lärare under en tid och träna extra. Vi åkte iväg också, som så mycket annat, och tränade extra... Hon kände sig misslyckad och jag kände mig misslyckad.
Ändå har jag tränat mycket mer simning, lagt ner så mycket mer tid - på henne.
Historien har upprepat sig gång efter gång. Cykling har varit svårt för min dotter. Att lära sig läsa, skriva, räkna, få och behålla kompisar, lära sig tvätta håret, kamma håret, borsta tänderna, komma i tid, ta med läxan, göra läxan är några exempel som varit extra svåra för henne. Saker som man inte sett någon anledning till att hon inte lärt sig - annat än att jag inte varit en tillräckligt bra förälder - eller att hon inte varit ett tillräckligt bra barn.
Historien upprepar sig.
Väldigt mycket har varit och är så svårt. För henne. Inte för hennes bror.
Är jag en förälder som duger för min son då? Och en förälder som "behöver skärpa sig" för min dotter?
Eller?
Ändå har jag lagt ner och lägger jag ner så mycket mer tid i mitt föräldraskap till min dotter än till min son.
Någon som känner igen sig?
Är man en människa som "duger" för att man har lätt för sig. Duger min son mer än min dotter för att han får saker gjorda som vi övriga klassar som viktiga saker - fast min dotter ofta kämpar mer än min son för att lyckas med saker?
Jag tror vi måste sluta jämföra människor och sluta lägga in människor i fack av bra och dåliga, dugliga och odugliga och börja utgå ifrån att alla faktiskt försöker göra bra - utifrån sin egen förmåga.
Jag duger, min son duger, min dotter duger - du duger! Vi har bara olika förutsättningar.
Snart skall jag till Regionhabiliteringens utbildningsdag och föreläsa. Alltid lika spännande att sprida kunskap. Trevlig fredag på er allihopa!
Kommentarer
Ja att duga. att lyckas det finns tyvärr ingen skala på vad som är lika värt när man kämpar vilket är grymmt för våra barn och himla svårt att förklara för yngre barn i familjen som inte riktigt har koll på funktionsnedsättningen utan bara ser det som orätt betende . tex Får sitta vi8d datorn utan att ha ätit maten sonen just berättat va GÖR äcklig ... osv ja va rörigt det blev ,.,. Tack i allafall för Go blogg!!!Pilla
Tenk om vi kunne bedømme foreldreskap som kunstløp eller sånn, ein karakter for vanskegrad av øvelse, ein for utførelse (performance). For såklart, det er lettare å utføre perfekt eit enkelt program. Vi med NPF-barn har eit mykje vanskelegare program å utføre. Og det må vi få kredit for.
Og om folk i det heile tatt kunne vere litt mindre raskt ute med å dømme, ville det vere fint...
Marie skrev "Om man får sitt barn känna att han/hon duger som den är--har man gjort något stort". Precis! Jättebra citat :) Men varför skall det vara så svårt att få dem att känna sig så?
Vänlig hälsning Annamaria
Här har jag äntligen hittat en personlig själ som berättar ur föräldraperspektiv och inte är perfekt och vågar berätta så öppet om känslor osv...
Jag känner så väl igen mig i detta inlägg, vår dotter har seglat genom dagis och skola utan problem med inlärning och kompisar, bra betyg och bra kompisar.
Sonen som har ADD och inslag av Aspbergers får ju mer tid och mer beröm när han verkligen klarar av något i skolan och får godkänt betyg i något ämne.
Dottern går 1:an på gymnasiet och sonen går i 7:an.
Ibland undrar jag för mig själv om man tycker mindre om det barnet som det går bra för eller varför kan jag inte berömma henne lika intensivt som jag gör med sonen.
Fast jag berömmer nog igentligen på samma sätt bara att jag är tydligare till sonen hoppas jag....
Ibland vill dottern gosa i tv-soffan och då känner jag att det är självklart att vi ska gosa med henne för vi älskar ju henne och hon behöver säkert tanka kärlek och trygghet från oss fast hon är 16 år.
Våra barn är adopterade så kanske är det därför man är öppen för detta med att dom behöver tanka kärlek och trygghet i alla åldrar samt att man är öppen för att be om hjälp när något inte funkar.
Tack för en fantastisk blogg.