Fortsätt till huvudinnehåll

Om ingenting egentligen

Jag skall till Malmö och föreläsa ikväll. Föreläsningen är extrainsatt. Den föreläsning jag skulle haft i oktober fick ställas in med mycket kort varsel då jag blev väldigt sjuk. Jag är fortfarande sjuk, men inte alls så dålig som jag var då. Många är sjuka i höst. Många hostar och snörvlar. Det är väl en sådan höst antar jag.

Ikväll är det Malmö, som sagt. Nästa vecka är det Herrljunga och Göteborg. Sedan är det slut på föreläsningar för min del, den här terminen.

Det är nästan alltid fantastiskt roligt och energigivande att träffa med och prata inför människor som vill förstå mer kring människor som är annorlunda. Jag kan ge min vinkel och hoppas att det ger något. Men att vara föreläsare i "farmarligan" är ingen dans på rosor (för er som eventuellt trodde att det är guld och gröna skogar för alla som jobbar med föreläsningar...).

Igår till exempel fick jag koppla in alla datagrejor, projektorer etc själv. Det tog fem minuter och sedan var allt klart. Då var jag tvungen att ringa till min man och skryta lite om hur bra det gick.
Så här glad kände jag mig när datorn och projektorn funkade tillsammans...

Sedan fick jag ställa fram fika som jag hade med mig till mina åhörare.Efter föreläsningen (som ju var väldigt trevlig och som jag tror många hade glädje av) fick jag ställa mig och diska och städa ur innan jag satte mig i bilen och körde hem till Göteborg igen.



Nej, att vara föreläsare i "farmarligan" är ingen dans på rosor. Det är hårt slit, men otroligt roligt.

Om jag känner efter ordentligt så är jag ganska dränerad på energi för tillfället. Det skall bli skönt att vila från föreläsningar. Jag skall samla på mig energi, tänker jag. Göra väldigt lite ett tag. Så jag kan skriva intressantare inlägg än detta, som blev just ingenting - om ingenting.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…