Fortsätt till huvudinnehåll

ÖoB, kärlek och barnuppfostran

För tredje natten i rad ligger jag här ute i soffan och försöker hålla humöret uppe på mig själv samtidigt som jag hör mina egna rossliga andetag. Soffhörnet är en utomordentligt bra plats att ligga och munandas på när de igenkorkade bihålorna skriker efter högläge.

Vi släpades oss ut på en liten utflykt idag, jag, maken och Lillagubben. Inte för att vi måste, men för att maken blir piggare om han får shoppa lite. Vi åkte till Överskottsbolaget. Inte min favoritaffär, men en av makens. Jag som helst köper ekologiska och kravmärkta varor får krypningar i kroppen av att gå runt på ÖoB. Där, om någonstans vet man ju med största säkerhet att man i alla fall inte får tag på någon ekologiskt odlad vara med kravstatus. Maken älskar ÖoB för det är så billigt. Han köper å andra sidan gärna ekologiskt och kravmärkt för att glädja mig så varför skulle inte jag kunna glädja honom i bland genom att följa med på ÖoB och köpa billiga saker? Vissa kallar det säkert för ryggradslös. Jag kallar det hellre för kärlek.

Mycket folk var det som tagit sig till lågprisvaruhuset denna lördagseftermiddag. Mycket prisglädje fanns  det längs gångarna, men mycket stress och irritation var också inklämd här och där. Jag tänkte på hur vi pratar med våra barn när vi är stressade och irriterade. Vi skäller och gnäller på dem på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta oss att göra mot någon annan. Varför gör vi så? Vi älskar ju våra barn mest!

På kvällen åt vi 80-tals efterrätt a la "aftereigt på inlagda päron i ugn" och såg på mitt favoritprogram "Downton abbey" (heter det så?). I mitten av filmen ville Lillagubben prata läskedryck med mig. Han hade tusen frågor och därför hörde inte jag vad skådespelarna sa i filmen så jag snäste åt honom att vara tyst. Konstigt det där att vi snäser åt våra barn på ett sätt som vi inte gör mot andra. Varför? Vi älskar dem ju mest! Respektlöst är det. För att de inte vet hur vi som är vuxna vill ha det. Är det så säkert att så som vi vill ha det är rätt då? Jag sa förlåt till Lillagubben för det var fånigt och respektlöst att snäsa åt honom, tyckte jag.

All kommunikation bygger på tvåvägsrespekt. Om jag inte kan respektera mitt barn/min elev o s v så kan jag inte begära att hon/han skall respektera mig. Jag tänker fortfarande på det där ordet Hägglund tyckte var så viktigt (läs nedan i bloggen) "karaktärsdanande". Tycker fortfarande att det är lika irriterande att vi vuxna skall "karaktärsdana" barnen som skall växa upp och bli nästa generations vuxna. Det handlar inte om att "dana" någon, det handlar inte om makt, kamp och rädsla. Jo, ofta gör det nog det.

Men.

Det borde handla om respekt, tvåvägskommunikation, om nyfikenhet och om kärlek.

Nu skall jag försöka sova här i soffan. Håll tummarna för att snuvan är borta imorgon. Jag längtar nämligen efter min säng!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…