Hej Malene!
Jag har en fråga till dig och vet inte om du har tid/ork att svara och om jag ska ställa den här eller någon annanstans om fler vill läsa svaret...
Min tonårige son har dyslexidiagnos och nu är vi igång (igen) med en ADHD utredning...min fråga är om du har något tips på HUR man kan hjälpa honom vilja hjälpa sig själv...han har tappat all vilja till allt...utom datorn och spelen där...
Jag stöttar honom till 100% med läxläsning...dvs motiverar lockar osv...men...han vill inte....i skolan säger han till lärarna att han inte kan...efter en stund blir han antingen jätteledsen eller jättearg och går iväg....pratar man med honom om framtiden säger han bara att han inte kan något och att han inte bryr sig...
Jag är fullständigt förtvivlad och står helt ansam och handfallen....
Pratar med BUP och de är väldigt fokuserade på att hans pappa och jag inte sammarbetar (pappan tycker diagnoser har stigit mig åt huvudet) och han har aldrig varit en närvarande pappa innan vi separerade för några år sedan...jag får inga råd av BUP och skolan jagar på med alla sina läxor....
Hej.
Jag vet ju ingenting om er historia och om hur din son har det, men jag kan ana att det ligger många år av stora och små misslyckanden i hans ”ryggsäck”. När man aldrig lyckas ger man upp eller så blir man bra på att bli dålig… Om man har svårigheter inom npf-området saknar man ju ofta en motor som gör att man orkar göra saker som inte känns roliga, eller för en del, att man saknar motorn som gör att man orkar hålla på länge även om det är roligt.
Du gör det bästa! Din son gör sitt bästa!
Vad är han bra på? Han är bra på spel, låter det som. Är han duktig på datorer också? Fundera på vad han är bra på, vad han tycker är roligt? Fråga honom vad han tycker är roligt, hur han skulle vilja ha det. Lägg inte på någon skuld eller värdering från det ”vanliga” samhällets normer. De normerna gäller inte din son nu. Han skall ha annat bemötande och annan förståelse, precis som du gör.
Kanske skulle han kunna skriva och berätta om ett spel han skulle vilja skapa när han blir stor… Har han svårt för att skriva – hjälp honom att skriva, men ge honom ett hopp om att han kan och att han kommer att kunna, att han kommer att vara en tillgång – att han är en tillgång.
Hur ser skolans stöd och förståelse ut?
Som jag alltid säger när det gäller barn som har gett upp eller gör ”fel” så är det inte barnets fel, det går alltid tillbaka till oss vuxna Vad vi förstått, vad vi gjort, hur vi mött barnet.
Det låter inte som om du har någon vidare förståelse eller stöd hos BUP och då tänker jag; hur skall skolpersonalen kunna förstå och hjälpa din son då…?
Tyvärr snöar BUP alldeles för ofta in på att det är föräldrarnas fel att barnet har svårt – när det är stöd föräldrar till barn med NPF behöver.
Miljön (hemma, i skolan, på fritiden) är viktig för ett barn med npf – mycket viktigare än för ett helt ”vanligt” TommyochAnnikabarn, men ofta missuppfattar man det där med hemmiljöns påverkan och tänker att ett barn som inte mår bra har dåliga föräldrar. Så är det verkligen inte. Visst kan barn med npf ha föräldrar som inte har förmåga, ork eller kunskap att hjälpa sitt barn, men barnets funktionsnedsättning står ju för sig själv. Man måste börja med att titta på den och hjälpa föräldrarna – istället för att stjälpa dem. För det är mycket, mycket mer ansträngande och svårt att vara förälder till ett barn med npf och det är mycket, mycket, mycket svårare att vara ett barn med npf…
Stor kram till dig och din son som kämpar så hårt, mot så mycket
Malene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar