Fortsätt till huvudinnehåll

En fråga och ett svar om motivation och om en oförstående omgivning


Hej Malene!

Jag har en fråga till dig och vet inte om du har tid/ork att svara och om jag ska ställa den här eller någon annanstans om fler vill läsa svaret...

Min tonårige son har dyslexidiagnos och nu är vi igång (igen) med en ADHD utredning...min fråga är om du har något tips på HUR man kan hjälpa honom vilja hjälpa sig själv...han har tappat all vilja till allt...utom datorn och spelen där...

Jag stöttar honom till 100% med läxläsning...dvs motiverar lockar osv...men...han vill inte....i skolan säger han till lärarna att han inte kan...efter en stund blir han antingen jätteledsen eller jättearg och går iväg....pratar man med honom om framtiden säger han bara att han inte kan något och att han inte bryr sig...

Jag är fullständigt förtvivlad och står helt ansam och handfallen....

Pratar med BUP och de är väldigt fokuserade på att hans pappa och jag inte sammarbetar (pappan tycker diagnoser har stigit mig åt huvudet) och han har aldrig varit en närvarande pappa innan vi separerade för några år sedan...jag får inga råd av BUP och skolan jagar på med alla sina läxor....



Hej.
Jag vet ju ingenting om er historia och om hur din son har det, men jag kan ana att det ligger många år av stora och små misslyckanden i hans ”ryggsäck”. När man aldrig lyckas ger man upp eller så blir man bra på att bli dålig… Om man har svårigheter inom npf-området saknar man ju ofta en motor som gör att man orkar göra saker som inte känns roliga, eller för en del, att man saknar motorn som gör att man orkar hålla på länge även om det är roligt.
Du gör det bästa! Din son gör sitt bästa!

Vad är han bra på? Han är bra på spel, låter det som. Är han duktig på datorer också? Fundera på vad han är bra på, vad han tycker är roligt? Fråga honom vad han tycker är roligt, hur han skulle vilja ha det. Lägg inte på någon skuld eller värdering från det ”vanliga” samhällets normer. De normerna gäller inte din son nu. Han skall ha annat bemötande och annan förståelse, precis som du gör.

Kanske skulle han kunna skriva och berätta om ett spel han skulle vilja skapa när han blir stor… Har han svårt för att skriva – hjälp honom att skriva, men ge honom ett hopp om att han kan och att han kommer att kunna, att han kommer att vara en tillgång – att han är en tillgång.

Hur ser skolans stöd och förståelse ut?
Som jag alltid säger när det gäller barn som har gett upp eller gör ”fel” så är det inte barnets fel, det går alltid tillbaka till oss vuxna Vad vi förstått, vad vi gjort, hur vi mött barnet.

Det låter inte som om du har någon vidare förståelse eller stöd hos BUP och då tänker jag; hur skall skolpersonalen kunna förstå och hjälpa din son då…?
Tyvärr snöar BUP alldeles för ofta in på att det är föräldrarnas fel att barnet har svårt – när det är stöd föräldrar till barn med NPF behöver.

Miljön (hemma, i skolan, på fritiden) är viktig för ett barn med npf – mycket viktigare än för ett helt ”vanligt” TommyochAnnikabarn, men ofta missuppfattar man det där med hemmiljöns påverkan och tänker att ett barn som inte mår bra har dåliga föräldrar. Så är det verkligen inte. Visst kan barn med npf ha föräldrar som inte har förmåga, ork eller kunskap att hjälpa sitt barn, men barnets funktionsnedsättning står ju för sig själv. Man måste börja med att titta på den och hjälpa föräldrarna – istället för att stjälpa dem. För det är mycket, mycket mer ansträngande och svårt att vara förälder till ett barn med npf och det är mycket, mycket, mycket svårare att vara ett barn med npf…


Stor kram till dig och din son som kämpar så hårt, mot så mycket
Malene



Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…