Fortsätt till huvudinnehåll

Många blev upprörda

Många är ni som läst och kommenterat mitt förra inlägg både här och på Facebook. Jag blev lite förvånad att mejlkonversationen som jag la ut väckte så starka känslor. Inte för att jag inte tycker att det min dotter fått skickat till sig via Facebook inte är något att reagera över - verkligen inte! Jag tycker att det är fruktansvärt och hemskt att hon skall behöva stå ut och stå ensam mot så många som tycker att hon är märklig och annorlunda. Vi har så många historier och upplevelser som är värre än detta som jag aldrig berättat för någon annan än familjen - vis av erfarenhet att det sällan blir bättre när man tar upp saker.

Att spegla sig i andra som tycker att man gör bra saker - är härligt. Att spegla sig i andra som tycker att man är knasig, dum, konstig, jobbig, störd, irriterande, ful, korkad är inte bra för självkänslan, inte för någon, men framförallt när man växer och utvecklar sin självkänsla. Att vara mamma till en tjej som ofta upplevs av andra som att hon inte gör sitt bästa, att hon är slarvig, att hon ställer till det för lärare på skolan som vill väl och gör så mycket och ändå räcker det inte för hon kommer ändå inte, att hon är lat, hopplös... det är tufft många gånger.

Jag skriver sällan om det här, så här personlig som jag gör just nu. Jag tror nämligen inte att det egentligen gör att saker blir bättre. Jag försöker fokusera på bra saker, på att påverka så det blir bättre, på att gå mot strömmen för att förändra. Att fokusera på negativa saker gör sällan, eller aldrig saker bättre, tänker jag.

Att vara mamma till en tjej med allt det här svåra att kämpa mot - är tufft, för tufft ibland för att man egentligen skall orka.

Men.

Att vara tjejen som kämpar mot alla oförstående människor, mot utanförskap och ifrågasättande, måste vara så ofantligt mycket tuffare.

(För att det inte skall bli några missförstånd vill jag bara förtydliga, ytterligare en gång att jag inte är missnöjd med min dotters skola och de flesta av hennes lärare. Man gör mycket för att hon skall trivas. Det är bara så svårt med detta som rör npf-svårigheter.)
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…