Fortsätt till huvudinnehåll

Så mycket skuld skall bäras av så smala axlar

Jag kämpar frenetiskt. Min dotter kämpar frenetiskt. Ändå blir det fel. Ändå upplever man på skolan och på andra ställen att min dotter inte gör sitt bästa. Signalen till henne blir att hon inte håller måttet.

Om jag ändå kunde berätta om allt vi kämpar med hela tiden. Varje dag. Om jag ändå kunde förklara så ni förstår.

Igår såg jag ett veckobrev för en tredje klass. Bland mycket annan information stod det att nu, om inte förr, är det dags att barnen själva tar ansvar för sina läxor, som de har varje dag i veckan.

Min son har inga problem med det där. Inte med andra saker som rör skolan heller. Därför blir han väldigt sällan/aldrig utsatt för kränkande behandling. Inte heller jag blir därför kränkt på något sätt när det gäller saker som rör min son.

Min dotter, trots att hon är 16 år, har ingen möjlighet att ta ansvar för sina läxor, prov och mycket annat. Många av lärarna tror det. Många människor runt henne tror det och menar att bara hon skärper till sig lite så skulle det inte vara några problem. Därför blir det så ofta så fel. Hon blir ofta utsatt för behandling som inte är direkt kränkande, men som i utsträckt tillstånd kränker henne och talar om för henne att hon inte duger till något. Jag som följer henne tätt i fotspåren upplever hennes kamp, kämpar själv och känner kränkningarna som nålstick på kroppen.

Så mycket skuld och skam som läggs på hennes axlar. Så mycket oförstående som svävar runt henne, som gör henne ledsen. Som gör henne svag och sårbar.

Å andra sidan.

När inte ens människor i hennes närhet förstår detta, ser detta och accepterar detta - hur skall jag då kunna begära att människor som bara träffar henne ett par timmar i veckan skall förstå och möta henne på ett sätt som inte skuldbelägger henne?

Ibland känns det som om jag skall gå sönder.

Idag är en sådan dag.

Jag gör som jag brukar.

Bryter ihop.

Kommer igen.

Hur min dotter gör - vet jag inte...:(
8 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…