Plötsligt tittar lyckan fram

Vi sitter i bilen, jag och dottern. Det är fredag och denna helg skall dottern tillbringa på Ågrenska tillsammans med fem andra tjejer och tre ledare. Det är snart fyra år sedan hon började åka på läger. De första året hade jag alltid svårt att hålla mig från tårar när jag körde ut genom grindarna på Ågrenska. De var ledsna tårar. Sorgsna tårar. Min dotter ville sällan åka dit, men vi tänkte att det var bra för henne.

Nu sitter vi i bilen på väg ut till Ågrenska och min dotters ögon glittrar när hon säger;

- Jag har längtat efter detta hela dagen, mamma!

Vi kommer fram packar ur bilen. Går in i det gula trähuset. Dottern hälsar på ledarna, säger hej till mig innan hon smiter in i sitt och kompisarnas sovrum. Sedan hörs lyckoskratt, fnitter från rummet.

Jag går ut till bilen med lätta steg.

Vilket ställe! Vilka människor! Vilka tjejer!

Jag sätter mig i bilen. Kör mot grinden. Då kommer tårarna igen.

Det är lyckotårar.